Peter Wolodarski ringer från DN och undrar om jag kan skriva Jan Myrdals dödsruna.

-Jag visste inte att han dött? säger jag.

-Det har han inte heller, men vi skriver alla porträtt och runor på kända personer som antingen uppnått en viss ålder eller drabbats av någon sjukdom med dålig prognos, upplyser han mig.

-Oj, är inte det lite cyniskt? undrar jag för att försöka framstå som en fin människa.

-Tvärtom. Respektfullt. Vi tar deras livsgärning på ett sånt allvar att vi inte vill hafsa ihop en text på några dagar straxt efter dödsfallet.

-Vad händer om en känd person dör helt oväntat av ett blixtnedslag?

-Då utgår vi från en standardmall som gör att någon av våra journalister snabbt kan researcha nyckelfakta om personen och sen redigera in det i en färdigskriven, högtravande, insmickrande plattitydfest.

-Ja, det duger ju inte för en så framstående person som Jan Myrdal, skrockar jag och accepterar uppdraget efter att ha förhandlat upp mitt gage från en rostbiffsmacka och en lättöl till en Biff Stroganoff och en Red Bull.

”Jan Myrdal har dött. Han somnade in i stillhet i sitt hem, omgiven av sina två katter och en affisch föreställande Pol Pot. Jan var kanske den första svensken som kunde klassas som faktaresistent. Han trodde på det goda i kommunismen, trots att ideologin bara lyckats bevisa sin kapacitet att förtrycka människor, utplåna demokrati och skapa fattigdom. Han lät sig duperas av de Röda Khmererna i Kambodja och förblev deras vänner även efter att det fasansfulla folkmordet på ca 1,5 - 3 miljoner människor på sitt eget folk blivit känt. Jan medgav aldrig att han haft fel och menade att siffrorna inte gick att lita på. Vilken dödssiffra Jan accepterar som rimlig gällande mord på oliktänkande, kommer därför att förbli obesvarad.”

”Jan visade också prov på sin ryggrad och tilltro till yttrandefrihet, när författaren Salman Rushdie fick en dödsdom över sig av Ruhollah Khomeini i Iran efter att ha publicerat sin bok Satansverserna. Jan skrev en artikel om saken och menade att dödsdomen var formellt korrekt och att stödet för Rushdie var ’intellektuellt inskränkt’. En annan milstolpe i Jans liv var när han gav sig in i debatten om samkönade äktenskap. Jan skrev en artikel och menade att den typen av äktenskap vore ’kränkande mot förnuft och känsla’.”

-Det är en bra runa, säger Peter när han precis läst den. Men saknas det inte ett slut?

-Jo, jag har funderat på ett som går såhär.

”En stark röst har tystnat. En fanatiker har lämnat oss. Inte ens katterna saknar honom.”

-Nu fick jag gåshud, hoppas vi får publicera den snart, säger Peter entusiastiskt.