Redan menyn på restaurang Paradiso fick mig att börja undra. Jag sneglade på den ett par dagar innan vi skulle dit och fira min yngsta dotters födelsedag. Att de fokuserade på vegetariska rätter både begrep och uppskattade jag, men det var något olycksbådande över menyn. Kombinationen av andefattigt beskrivna rätter (mer innehållsdeklarationer egentligen) och väl tilltagna priser fick mig att misstänka att det här antingen handlade om ett minimalistiskt kök med enorma ambitioner eller en restaurang som tänkte sätta någon sorts rekord i hur mycket man kan ta betalt för ointressant mat i minimala portioner. Det skulle visa sig att det senare var det korrekta antagandet.

Vi var sex personer som anlände och jag tror att alla gillade både lokalen och den trevliga personalen, det kändes som början på en lyckad kväll. Servitören tog sen upp beställningarna och undrade om vi ätit där förr och visste hur det fungerade? Här vaknade tyvärr den inre gubben i mig och jag var tvungen att raspa mig hårt med gaffeln i låret för att inte säga det jag tänkte. ”Jag antar att vi beställer först och äter sen?” Servitören förklarade att man behövde minst tre, fyra rätter för en komplett måltid och att man gärna fick dela. Jag lyckades pressa fram mitt varmaste leende och sa inte det jag tänkte. ”Så originellt.” Med lite huvudräkning konstaterat jag att en måltid inte skulle sluta under ca 800:- per person om man följde hans råd och då hade vi inte ens tittat på vinlistan ännu. Jag undvek ögonkontakt med någon annan vid bordet, eftersom jag misstänkte att det rann blod ur mina ögonvitor och att det kunde förstöra stämningen för födelsedagsbarnet. Men jag tror att alla beställde utan någon större entusiasm. För hur mycket positiva förväntningar kan man få av beskrivningar som ”Morot med färskost, mangold, vassle och hasselnötter” eller ”Grillad broccoli med grönkål, citron och Löfstalund ost”? 

När maten anlände visade det sig att menyn inte skrivits av en person som sniffat enorma mängder lim och fått irreparabla skador på hjärnans språkcentrum, utan av en naturalist som perfekt fångat det som serverades. Jag såg ner på två buketter med grillad broccoli vilandes på några grönkålsblad med fragment av ostflarn ovanpå. Varken mer eller mindre. Min dotter som fyllde år hade valt det här som hennes huvudrätt. Hon hade nibblat på lite oliver och syrade grönsaker till fördrinken och trodde att hon skulle bli mätt på broccolin. Jag som anat vart den här måltiden var på väg rätt länge, beställde en grillad kyckling som jag delade med en annan i sällskapet. Inte därför att den lät lovande, utan för att det var det enda på menyn som antydde någon form av mättnadskänsla. Den hade tydligen grillats i deras egna ”rotisserie” och presenterades sen på ett fat. Ensam, naken och lite torr i köttet, som om den just lämnat grillpåsen på ICA. Med en snipa med sky vid sidan om, som nästan fick mig att börja skratta.

Ingen blev mätt på restaurang Paradiso. Alla begrep hur det fungerade. Det blev dyrt och ingen hade en smakupplevelse som är värd att återge. Ändå hade vi en väldigt trevlig kväll, vilket jag tycker är lite av ett styrkebesked för vår familjesammanhållning.