Ibland är jag så fruktansvärt svensk. Som när jag årligen befinner mig i Italien och kör bil till exempel. Till skillnad från italienarna har jag inte ett radband eller en madonnafigur dinglande i backspegeln, utan mitt organdonationskort. Trots att jag tillbringat så mycket tid i det här underbara landet, har jag aldrig begripit hur de uppför sig i trafiken. Alla dessa planlösa omkörningar i kurvor med noll procent i sikt. En omkörning i Sverige är lite av en aggressionshandling, i Italien är det lika odramatiskt som att växla. De kör om för att de måste, för att det ligger i deras natur. Det handlar inte om något så trivialt som att vinna tid eller markera att jag kör för långsamt. Och det spelar ingen roll om jag kör i egen bil med svenska plåtar eller om jag hyr. Det är ett demokratiskt beteende som inte gör skillnad på folk och folk.

Somliga skulle säga att det bristande trafikvettet hänger ihop med att landet är genomhärjat av korruption och politisk instabilitet sedan enandet 1861, själv tror jag att det handlar om hastighet. Italienarna älskar farten i sig, den ger en känsla av att leva i stunden. Att dundra fram i 90 km i timmen på slingriga kustvägar på en röd vespa med en hjälm som inte är fastspänd, en cig i mungipan samtidigt som man nonchalant för ett samtal med killen eller tjejen i flip-flops man just raggat upp på stranden. Det är passion. Det är närvaro. Och kommer de levande fram är den enda kvarvarande impulsen att ligga med varandra. En automatiserad instruktion från vår primalhjärna, för att fira att de lurat döden och nu måste säkra artens överlevnad.

I början undrade jag alltid hur många som skadas och dödas årligen i trafiken i Italien, men när jag försöker surfa på olycksstatistik så hittar jag ingenting. Min gissning är att de inte ens för den typen av statistik, att det är så typiskt svenskt av mig att ens tänka tanken. Jag känner mig också ganska svensk när jag hoppas att få återse alla förarna som kört om mig i dödsföraktande ögonblick, helst utsmetade på bergväggar eller djupt förankrade i skördetröskor. Synden straffar sig själv och allt det där. Men kanske är det jag som måste ompröva min syn på livet? Ett liv utan en whiplashskada kanske inte är värt att leva? Den svenska modellen är ju att vi ska skonas från allt som kan vara farligt för att sen i livets slutskede ligga och hållas vid liv till vilket pris som helst och ångra allt vi inte gjorde. Italienarna kanske får ett kortare liv, men det kan vara så mycket rikare?

Ciao!