Jag kallas till ett möte om grannsamverkan mot inbrott. Ett ämne där jag antar att vi grannar kan mötas som jämlikar och lägga vårt outtalade förakt för varandra åt sidan. Irritationen kring när man får elda löv i oljetunnor, grannträd som skymmer och skräpar ner, det lämpliga i att ställa ut mat till rådjuren i villaområdet så att även fästingar och råttor blir en permanent del av förortsfaunan. Eller om gräsklippning, kapsågar eller bindgalna ungarna på studsmatta är acceptabelt före klockan åtta på lördagsmornar. 

Vi förenas i en könlös föreningslokal där män i min ålder annars spelar innebandy på helgerna och tar ut sin ackumulerade besvikelse på varandra. Ålderskrämpor, avstannande karriärer, högre hårfästen och en starkt känsla av att livet inte blev som de tänkt sig. Det doftar bränd, avskavd hud i lokalen, med en accent av gubbsvett och näsblod. Polisen som leder mötet spelar antagligen i ett av innebandylagen. Han skriver oläslig på en tavla samma saker som han säger.

-Vi pratar vaksamhet, vi pratar samarbete, vi pratar om att dela och sprida information. Vi pratar om att göra bostadsområdet mindre attraktivt för tjuvar.

Alla nickar och tittar menande på varandra, ungefär som om en djup insikt förmedlats. Själv har jag fullt upp med att inte be honom att sluta upprepa ordet ”prata” i varenda mening, det är det enda jag kan tänka på. Polisen maler på och några anmäler sig frivilligt som kontaktpersoner, en tar på sig att spika upp skyltar på gatan och ordna en telefon- och mailinglista. Sen tackar Polisen för ett konstruktivt möte. Då känner jag mig tvungen att räcka upp handen.

-Jo, det här med larm och sånt, det är väl också viktigt?

-Vad bra att du tog upp det, säger Polisen och får alla att sätta sig på sina stolar igen. Alltså larm är bra och har en avskräckande effekt på de mindre professionella tjuvarna, men mer än så är det inte. 

-Jag har förstått att det är så, säger jag, men kan vi inte ha en mer offensiv inställning till hur vi skyddar våra hem?

-Hur tänker du nu? undrar Polisen.

-Lite mer old-school, som björnsaxar i trädgården, spänna upp pianotråd mellan träd i halshöjd, slå fytumsspik genom plankor som man placerar försåtligt vid altandörrar vid mörkrets inbrott med spikarna vända uppåt, eventuellt insmetade i hundbajs. 220 volt i dörrhandtagen, avslagna flaskbottnar på ovansidan av staket och murar eller, varför inte, novitjok? avslutar jag med en litet nöjt skratt. 

-Det sista var ett skämt, förtydligar jag eftersom det blivit märkligt tyst i rummet. 

-Vi får inte glömma bort att många som stjäl gör det för att de inte upplever att de har några andra alternativ i livet, säger plötsligt en man på min gata som aldrig plockar upp efter sin hund.

-Ja, skälet till den här ökande kriminaliteten är ju klyftorna i samhället, en avgrund mellan de som har allt och de som saknar allt, flikar en kvinna in som gjort sin förmögenhet på att sälja stödstrumpor till Landstinget för 1500:- styck.

-Tjuvar är också offer och om de kunde så skulle de förstås välja en annan livsstil, avslutar en man som lånade en såg av mig som han aldrig lämnade tillbaka.

-Det är viktiga perspektiv, stämmer Polisen hummande in.

Jag tittar uppgivet på människorna i salen och inser att jag inte delar någonting med dem, frånsett postnummer.

-Ja, ni har naturligtvis rätt, utbrister jag och reser mig upp. Jag tycker att vi ska omfamna det här humanistiska synsättet och inte glömma bort att applicera det på våldtäktsmän och pedofiler också. Det är så lätt för oss att säga att det är förkastliga handlingar och enbart fokusera på offren, men då bortser vi ifrån att för de här männen är det en viktig och underbar upplevelse. Tack för ett upplysande möte.

Sen gick jag hem och eldade upp vinterdäcken i ett oljefat.