Kanske överreagerar jag, men vid midnatt står jag i full Ku Klux Klan-mundering utanför en villa i Bredäng. Jag har precis tänt eld på det träkors jag monterat bredvid studsmattan på tomten. En tomt som tillhör ägaren till tryckeriet som inte lyckades trycka min bok "Vi gör ingen stor sak av det här" på utsatt tid. Jag tvingades ställa in bokreleasen, en sammankomst där jag skulle omfamnas av alla människor som betyder någonting för mig. Ett minnesvärt ögonblick i livet där min såriga självkänsla skulle påstrykas med en mjukgörande salva av kärlek och välvilja.

Korset brinner med full kraft och människor har börjat stå och glo vid sina fönster i villaområdet. Jag ser den gamla tryckeriägaren stappla ut genom altandörren iförd pyjamas och en stavmixer i ena handen som vapen. 

-Vad är det som pågår? ropar han till mig på behörigt avstånd. 

Jag försöker fokusera på honom, men hålen som jag klippt ut i lakanet för att se igenom rör sig i vinddraget och gör att jag inte ser ett dugg. Strutformen på mössan har kollapsat, antagligen på grund av värmen från korset. Jag svär för mig själv att jag borde ägnat mer tid åt syslöjden i skolan. Att hälla stearin i lakanet för att kunna forma det kanske var en dålig idé? Men nu handlar det om att fullfölja, att ta fajten, stå upp för det som är rätt och viktigt. Jag tar till hela mitt magstöd och vrålar ursinnigt mot honom.

-Jag är yttrandefriheten, tryckfriheten och demokratin….

Vid det här laget har stearinet i mössan smält och börjat forma sig runt mitt huvud, så jag sliter av mig min dumstrut så att stora tussar av mitt hår följer med. Det gör fruktansvärt ont, men jag är stark i de här lägena. Kampen är starkare än smärtan.

-Jag är Rushdies och Solzhenitsyns kärleksbarn som du kvävt med en kudde i sin barnsäng, skriker jag åt honom. Det där med kudden ångrar jag lite, liknelsen känns övertydlig ihop med lakanet på min kropp.

-Är du inte klok? Vi fick problem med tryckpressen och blev några dagar försenade, det händer hela tiden. Det här är hets mot folkgrupp, ropar tryckaren tillbaka mot mig och hytter med stavmixern, samtidigt som ljuden av polis- och brandbilar börjar närma sig.

-I helvete heller. Du är vit, man, heterosexuell och INSKRÄNKT! ropar jag tillbaka samtidigt som den horisontella delen av korset plötsligt lossnar och faller till marken bredvid mig. Kvar är bara en pinne i gräsmattan som slutat brinna och nu mest ryker lite patetiskt. Jag borde ägnat mer tid åt träslöjden i skolan.

-Möjligen är det hets mot yrkesgrupp, lägger jag till innan en polisman övermannar mig bakifrån, pressar ner mig i gräset och sätter handbojor på mig.

Några dagar senare förklarar jag för min försvarsadvokat att det brinnande korset och mitt klädval var ett impulsval.

-Jag hade både lakan och lite virke hemma. Och ett stort mått av hat. Det kändes som ett självklart val.