För ett antal år sedan började det byggas cykelbanor i förorterna som om det inte fanns någon morgondag. Jag utgick ifrån att de finansierades av samma EU-farbror i Bryssel som lagt miljarder på att bygga rondeller i hela landet. Men oavsett vilket, tror jag att alla uppskattade cykelbanorna, fast av helt olika skäl.

Masochisterna som sitter ensamma i sina bilar till stan varje morgon hoppades på mindre köer. Vi som åker kollektivt såg fram emot att slippa fullsatta tunnelbanor där vitlöksdoftande människor gnuggade sig mot oss. Och de som cyklar till och från jobbet hoppades på säkrare resor, mindre livsångest och underhudsfett. Inte nödvändigtvis i den ordningen. Någonstans i den klungan fanns även en skara som motiverades av att deras cyklande gjorde skillnad och minskade utsläppen av koldioxid så att planeten skulle brinna upp lite långsammare. Jag tror tyvärr att just det hoppet grusades av gruppen krisande mellanchefer i Lycra. Ett gäng som såg cykelpendlandet som ett alibi för att få spendera obscena mängder pengar på cyklar och cykeltillbehör som flögs hit månadsvis från Kina. 

Men att uppmuntra cyklandet är bra och att göra trafiken säkrare genom att separera fordonslagen är jag en stark anhängare av. Men någonting gick fruktansvärt snett.

Knappt hade de nyasfalterade cykelbanorna svalnat när jag noterade att många cyklister valde att inte använda dem. De föredrog att cykla vidare på bilvägen som nu krympt för att ge plats åt just cykelbanorna. Istället för att ge efter för min första impuls, att skrika könsord, preja dem av vägen eller avlossa en avsågad hagelbössa vid omkörning, så intervjuade jag cyklister. Jag ville förstå varför de inte omfamnade alla dessa vägar som byggts enbart för deras skull.

Ganska snart fick jag klart för mig att det finns en kategori cyklister som anser sig vara lite förmer än andra cyklister. De äger oftast landsvägscyklar som kostar en årslön och som kan uppnå betydande hastigheter. De menade att det var för många ”lallare” på cykelbanorna som störde deras snabba cyklande. Några menade också att cykelbanorna oftast hade mer grus på sig än bilvägarna (fråga mig inte varför) och därför ledde till flera punkteringar på deras lövtunna racerdäck. Så resultatet var att trafiken på bilvägarna blev ännu farligare, för alla berörda.

Regeringen reagerade förstås på detta och fattade det enda logiska beslutet: Att göra det lagligt att cykla på 50-bilväg trots att det finns cykelväg. Ett beslut som snabbt ledde till att antalet cykelolyckor sköt i höjden. Någon försvarade beslutet med att vi måste vänja oss vid flera cyklar på bilvägen, vilket får mig att tänka att vi också måste vänja oss vid att det inte bara ligger grävlingar, rävar och kaniner i väggrenen framöver. Och i en sån här sagolikt irrationell värld borde väl jag få köra bil på cykelvägen framöver? Den är ju oftast helt tom.