Efter en ihållande förkylning som inte verkar ge med sig, går jag in i en hälsokostaffär. Jag kanske inte inbillar mig att jag ska bli botad, men åtminstone lyssnad på. En vänlig själ som lägger huvudet på sned, nickar på rätt ställen och ger mig blickar av medlidande. En insats som min fru borde ha stått för, men eftersom hon också är förkyld och förväntar sig samma sak av mig, är det någon sorts kallt krig som pågår där hemma. 

Jag förklarar mina symptom för en enormt tjock liten kvinna bakom disken. Jag hinner fundera över om det är ett misstag att placera ett butiksbiträde som uppenbarligen har problem med sin egen hälsa, eller om det är ett genidrag som får kunder att känna sig lite bättre till mods. Jag kommer i alla fall fram till att det är hennes kvalifikationer hon ska bedömas på. När jag berättat klart om mina fasansfulla lidanden, nickar hon kunnigt på huvudet, som helt saknar hals. Inte för att det har med saken att göra, men jag vill ändå berätta det. Sen tar hon fram en bit färsk ingefära.

-Här har du den naturliga lösningen på alla dina problem.

-Jag har redan druckit te av färsk ingefära i industriella mängder, försöker jag invända. 

-Du skalar ingefäran och täljer sen en bit, stor som en tumme ungefär, fast lite mer spolformad, fortsätter hon obekymrat. 

-Ska jag svälja en hel bit? frågar jag lite oroligt.

Hon skrattar till och säger att det ska jag absolut inte göra.

-Du för upp den…..där nere. Tarmarna är ju mycket bättre på att ta upp alla verksamma ämnen som finns i ingefäran, avslutar hon och nickar åt sin egen visdom.

-Jaha? säger jag och försöker se oberörd ut. Vad är de verksamma ämnena i ingefära nu igen?

-Den innehåller anti-inflammatoriska ämnen, det är vetenskapligt bevisat.

-Av en liten indisk farbror i ett plåtskjul? lägger jag till och ler lite. Hon tittar på mig med död blick.

-Hur ska jag kunna hjälpa dig om du inte är öppen och beredd att lyssna?

-Ok, så hur länge ska jag gå runt med en stor bit ingefära som inneboende?

-Tills den kommer ut förstås, svarar butiksbiträdet som om jag vore idiot.

-Självklart, säger jag och gör en gest med armarna.

-Om inte det löser problemet, så kan en röd chilifrukt hjälpa till att svettas ut förkylningen, fortsätter kvinnan kunnigt. 

-Oralt, adderar jag med självklarhet.

-Rektalt, svarar kvinnan oberört och säger sen att det är viktigt att välja en chili med låg scoville.

Hon roterar mot hyllan, som ett kebabspett hinner jag tänka, vilket är elakt och egentligen inte har med saken att göra, men jag kan inte kontrollera mina associationer. Hon ställer stolt fram en glasburk med ett pulver i på disken.

-Och så gurkmeja, det slår jag alltid ett slag för, säger hon stolt.

-Ska det pudras ner i stjärten när chilin redan är på plats? undrar jag och lyfter upp glasburken. Hon tittar äcklat på mig och tar tillbaka gurkmejan ur min hand.

-Det är väl klart att du inte ska?

-Nehe, ska det snortas? undrar jag genuint intresserad.

-Det dricker du, utblandat med lite hett, kollodialt silver.

-Skönt att något ska in i munnen. Och de verksamma ämnena är?

-Gurkmeja och silver, det har jag ju redan sagt.

Jag suckar lite uppgivet.

-Det är svårt att bli frisk om du inte är beredd på att följa professionella råd, säger hon och sätter händerna i sidorna.

-Jo, men nu är ju inte du direkt någon läkare, utan mer en kryddintresserad person som står i en affär.

Plötsligt kliver hon runt disken och vaggar hotfullt fram mot mig och fräser åt mig med sin pyttelilla mun.

-Nej, jag är inte läkare. Jag ger inte Neurosedyn till gravida kvinnor, jag skriver inte ut penicillin så att hela världen snart slås ut av superresistenta bakterier och jag transplanterar inte Gardenslangar in i patienter och kallar det för en strupe…

Mer än så hör jag inte, för jag springer redan därifrån och känner att jag varken blev botad eller lyssnad på.