Jag ska få mina reseinstruktioner på ett café i Gamla Stan på ett givet klockslag. Jag slår mig ner vid ett bord, i andra änden av rummet sitter en man i trenchcoat och mörka solglasögon. Han läser en s.k herrtidning från tidigt 80-tal, som han sen viker ihop och lämnar kvar på bordet, varefter han lämnar caféet. Jag suckar över bristen på finess, släntrar över och lyfter motvilligt tidningen. Jag bläddrar till mittuppslaget, där en liten papperslapp klistrats strategiskt över kvinnans ena bröstvårta. En ung tjej som jobbar på fiket tittar äcklat på mig, samtidigt som jag skrapar loss lappen.

-Det är ett hemligt meddelande, förklarar jag för henne och inser samtidigt hur ihåligt det låter. Instruktionen på den lilla lappen är åtminstone glasklar.

Jag tar färjan till Gotland fredag eftermiddag och möter därför hela mediasverige som ska till sina landställen. Jag har aldrig begripit flockbeteendet där man tvingas möta bekanta och kollegor från stan i badbyxor på sin semester.

-Ni är lika originella som husvagnscampare! skriker jag åt alla och ingen i restaurangen. Sen beställer jag ännu en öl och en Jägermeister. Jag vet inte om jag är full eller lite nervös. Väl på Gotland tar jag bussen till Slite hamn. Det hinner bli kväll tills jag sitter på en angiven brygga och tittar ut över ett av världens mest nedsmutsade innanhav. Plötsligt dyker ett periskop upp en bit ut, därefter flyter en stor ubåtskropp upp till ytan och en lucka öppnas. Jag tänder min mobil som jag instruerats att göra och en militär i gummiflotte kommer roende mot mig. En liten benig kille i 20-års åldern glider in mot bryggan och manar mig att hoppa ombord. Inne i atomubåten hälsar jag lite blygt på några i besättningen innan jag placeras i en hytt.

Jag somnar och väcks flera timmar senare av en rysk pojke i sjömansuniform som står över sängen och ruskar om mig. Jag undrar om jag hamnat i en gammal porrfilm, innan jag leds uppför trapporna till ubåtens torn igen. Det är kolsvart och en stark vind blåser samtidigt som jag får hjälp att kränga på mig en dykardräkt. Jag upplyser en attackdykare bredvid mig att jag inte har dykcertifikat. Han svarar på urusel engelska att allt kommer gå bra, vilket övertygar mig om att allt kommer att gå åt helvete. Sen sätter vi oss på ubåtskroppen, tar på oss luftmunstyckena och hasar framåt tills vi rutchar ner i det iskalla vattnet. Attackdykaren har en strålkastare med sig och tar täten ner i djupet. Jag har en pannlampa på mig och simmar hundsim efter, ganska ineffektivt men inger en känsla av trygghet från barndomen som jag behöver.

Till slut når vi fram till ett stort rör. Jag fattar intuitivt att det är Nordstream2. Ingen orkade göra något för att rädda Östersjön eller planeten, men att dra en pipeline för rysk gas till Europa kändes som en viktig prioritet. Nåja, projektet omfamnades av alla godtrogna idioter som inbillade sig att länder som gör affärer ihop, inte krigar mot varandra. Något som säkert stämmer när det inte handlar om länder som har en avgrund mellan sig när det gäller demokrati, yttrandefrihet och mänskliga rättigheter. Attackdykaren öppnar någon sorts lucka i röret, där han motar in mig. En av Östersjöns sista torskar följer med in också, innan luckan stängs. Jag är i någon sorts luftsluss och det finns en knapp i taket därinne, som jag trycker på. Plötsligt är det som att befinna sig i ett glas med en brustablett. Miljoner bubblor gör att sikten är obefintlig, innan jag märker att vattennivån försvinner tills allt vatten är borta. Lite trevande tar jag av mig luftmunstycket och tar ett andetag. Torsken som följde med in, ligger och sprattlar för livet bredvid mig. Han bytte ett liv i ensamhet, mot en obarmhärtig död. Jag sjunger en strof av Neil Young till tröst: ”It’s better to burn out, than to fade away. Hey hey, my, my….” tills hans sprattel avstannar och slutligen helt slutar. Därefter öppnar jag den andra luckan och kryper in i det svarta röret, som är ca 120cm i diameter. Det doftar svagt av gas och bajs därinne. Rysslands enda exportprodukter.

En spolformad skapelse står beredd framför mig, med åtta gummidäck som håller en sits svävande i rörets mittpunk. I samma ögonblick som jag spänner fast mig, startar en motor och jag färdas i snabb hastighet genom röret. Hastigheten är omöjlig för mig att avgöra, men ljudet och skakningarna av skarvarna i röret ökar i intensitet tills de övergår till att bara vara en konstant vibration. Det är som att åka tåg och jag somnar efter ett tag. Jag vaknar av att kapseln står stilla i en stor sal. Kristallkronor hänger från taket, förgyllda väggar med oljemålningar av stora, ryska makthavare stirrar ner mot mig. Jag kliver ur min farkost och ser att Putin sitter vid ett bord och äter. Jag hinner tänka att han äter blod, tills jag inser att det antagligen är borscht. Han tittar upp mot mig och ler. Ett misstag, med tanke på att hela hans tandrad är blodröd.

-Vill du ha? frågar han mig och gestikulerar att jag ska slå mig ner.

-Nej tack, jag åt en landgång på Gotlandsbåten, svarar jag och sätter mig mitt emot honom.

-Vad snällt att du ville komma, säger han och torkar läpparna med en vit linneservett.

-Varför ville du prata med mig? undrar jag och häller upp ett dricksglas vodka till mig själv.

-Jag har inte så många jag kan koppla av och ha lite trevligt med här längre, säger han och slår missmodigt ut med händerna.

-Nej, det är ju en av de tråkiga bieffekterna när man startar krig, man blir snabbt ganska ensam, säger jag och sveper min vodka.

-Vet du vad jag saknar mest? frågar han med lite drömmande blick.

-Respekt?

-Det har jag väl? undrar han förvånat.

-Nej, folk är bara rädda för dig. Som en gatuhund, du vet aldrig om den vill kela eller slita loss luftstrupen på dig. Respekt är något du måste förtjäna

Putin tittar uppgivet på mig. Hans ansikte ser ut som om han både skjutit Botox i alla vinklar och sen pressat in tryckluft under huden. Det rinner en liten röd rännil av borscht i hans ena mungipa, men han märker det inte.

-Du är inte rädd av dig, det måste jag säga.

-Du har väl tillräckligt med oligarker och ja-sägare omkring dig? Vad ska du göra, skjuta mig i bakhuvudet? Som Stalin tyckte om att göra efter att han ätit en trevlig middag med offret först.

Putin hummar till lite roat, som om det var en idé som inte riktigt slagit honom. Jag ångrar att jag sa något.

-Om du inte tänker vara trevlig kan du lika gärna åka hem, säger han till slut och reser sig upp. Jag nickar till svar och går bort mot min farkost som står startklar i rörets mynning. Jag spänner fast mig och möter hans lite sårade blick.

-Du inser att du målat in dig i ett hörn va? Att Rysslands enda väg ut ur den här situationen, är att göra sig av med dig. Sen kan näste man säga att det här var ditt krig, backa ut ur Ukraina och be om att bli insläppt i värmen igen. Vilket kommer att ske, ganska fort till och med. Tack för vodkan förresten.

Han svarar genom att dra upp dragkedjan på sin Loro Piana-jacka för 100.000 kronor. Jag tycker att han ser tjock ut i den, men väljer att släppa det den här gången. Jag gör en lite teatralt vinkning, innan jag placerar händerna i kors över bröstet och åker som en projektil genom röret igen. Söderut, hemåt, mot Gotland. Som väntat är det ingen ubåt som väntar på mig vid luftslussen, så det slutar med att jag får simma in till kusten. Jag vadar upp på en strand, täckt i algblomning, gamla kondomer, trosskydd och en rostig elscooter över axlarna. Jag möts av  hela djävla mediasverige som ligger och solar sig i varandras stjärnglans. Jag har aldrig varit så glad över att se dem igen.