Jag har börjat hälsa på människor när jag joggar i vårt elljusspår. Det är ett ganska stort steg för mig, men jag kom fram till att det är viktigt. Åtminstone viktigare än min egen komfortzon. Så när jag möter kvinnor söker jag deras blick och säger ett vänligt ”hej”. Jag gör det eftersom jag vet att många tjejer tycker att det är obehagligt att springa ensamma i skogen. Och jag vill att de ska veta att jag inte är en tänkbar förövare, utan en man som de kan lita på. En normal man som kan bistå dem om någonting händer. En man som sprider en känsla av trygghet i skogen.

Det här var i alla fall grundtanken bakom mitt nya grepp. I början tyckte jag att responsens var lite dålig när jag hejade glatt i spåret. Det verkade nästan skapa mer oro än den trygghet jag ville ingjuta i dem. Tjejerna flackade mest med blicken och ökade farten. Så jag började misstänka att mitt ”hej” kanske var för allmängiltigt och kunde uppfattas som ett närmande. Helt kontraproduktivt, med andra ord. Så jag bestämde mig för att ändra taktik och kom efter tag fram till att jag skulle säga någonting annat som hälsningsfras. Jag funderade länge på något transparent och vänligt som en sexualförbrytare aldrig skulle komma på att säga. Lösningen kom slutligen till mig och jag längtade efter att få testa den på nästa löprunda.

20.00 dagen efter, precis när skymningen började sänka sig över skogen, såg jag en ensam kvinna framför mig på det öppna fältet, precis innan spårets tyngsta uppförsbacke. Så jag ökade tempot och när jag var 20 meter bakom henne ropade jag med hög och trygg stämma mitt fulla namn och min hemadress. Kvinnan tvärstannade och vände sig långsamt om. Det visade sig vara min fru, vilket på sätt och vis var en trevlig överraskning. Men det övergick snart till en väldigt konstig situation där jag kände att jag tvingades inta någon sorts försvarsställning. Hon undrade om jag fullkomligt förlorat förståndet? Jag förklarade pedagogiskt att jag stod på tjejernas sida och ville vara en fin motpol till de fula gubbarna i skogen. Hon menade då att det var såna som jag som satte skräck i hälften av mänskligheten genom att skrämma skiten ur kvinnor på ödsliga platser. Jag sa att om jag hade velat skrämmas så hade jag haft en skidmask på mig och hoppat på henne utan förvarning, pressat ner henne på marken och bakbundit henne och flåsat som häst i hennes öron. Hon borde vara tacksam över att jag inte utsatte henne för det. Men det argumentet bet inte heller så bra.

Vi gick under pressad tystnad hemåt och hon sa till slut att hon ifrågasatte hela vårt äktenskap efter det här. Hon tyckte till och med att jag borde genomgå någon sorts psykiatrisk undersökning, vilket jag tyckte var överdrivet och larvigt av henne. Jag försökte sen i sann konstruktiv anda hitta en samsyn där vi kunde enas om att vi bägge överreagerat och kunde gå vidare. Jag föreslog att det kanske vore bättre om jag ropade min blodgrupp och mitt personnummer framöver istället. Hon tittade dött på mig och bemödade sig inte ens att svara och jag kände mig sådär fruktansvärt missförstådd som bara jag kan vara.