Min livsregel att aldrig spendera semestrar i Sverige, har för andra året på raken hamnat på skam. Det var med en känsla av panik jag sökte på boenden på Airbnb i Skåne. En del av landet jag har väldigt lite erfarenhet av, men som åtminstone ligger söderut och därmed känns som rätt riktning.

Det mesta var bokat men till slut hittade vi en liten stuga i Kviståkra, nära Helsingborg. En pärla skulle det visa sig, där vi på köpet fick lära känna ett sympatiskt värdpar och deras hästar, tuppar och höns. När några veckor gått tittade jag lite närmare på vår bokning och konstaterade att jag inte alls bokat huset i tre veckor som jag trott, utan bara i 2,5 vecka. Istället för att bara erkänna att jag begått ett misstag, valde jag att desperat börja leta efter ett annat boende för fyra nätter. Det visade sig vara enormt svårt. Jag var på väg att ge upp när ett boende ganska nära oss poppade upp. Det är klart jag reagerade på att de beskrev sig själva som ett charmigt boutiquehotell. Men ändå? Det kunde lösa min situation och dessutom presenteras för min fru som en romantisk överraskning som jag förberett för henne?

Samtidigt som jag nöjt bokade in oss dök minnen upp i mitt huvud. Hur jag jobbade extra på ett förstaklasshotell i Stockholm under min gymnasietid. Jag satt i receptionen på helgerna, antingen dagtid eller som nattportier. Det gav inte bara lite välkomna pengar, utan också unika inblickar i vuxenvärlden. Affärsmän med kvinnor som hade en egendomlig hårdhet i blicken, som jag först långt senare begrep var prostituerade. Stirriga karaktärer som släntrade in och frågade om jag hade några gummisnoddar att ge bort. Den tjockare sorten. Det tog mig evigheter att förstå att de var knarkare. Jag fick också uppleva min beskärda del av alkoholiserade sportjournalister från SVT. En av landets mest älskade hade beställt frukost på rummet och när han inte svarade på mina hårda knackningar, öppnade jag med huvudnyckeln och hittade mannen utslagen i sängen. Iförd bara kalsonger i ett hav av porrtidningar. Jag förstod inte varför jag började tänka på det just då. Att det var ett varsel inför vårt nästa boende slog mig aldrig.

-Jag har ordnat ett hotell för oss den sista tiden här i Skåne, sa jag lite i förbifarten när vi låg på stranden i Råå och kisade mot Danmark på andra sidan sundet.

Hon förstod inte varför vi skulle lämna vårt fina boende och jag ljög och sa att det skett ett misstag, att vårt värdpar bokat fel.

-Det kan bli hur bra som helst det här, sa jag hoppfullt, men helt utan min vanliga övertygelse när vi satt i vår fullpackade bil på väg mot vårt nya boende.

Utkastat i ett åkerlandskap låg en tegelvilla med en kladdig, handtextad skylt som stolt deklarerade att vi nått vår destination. Det stod en husbil på tomten, där någon uppenbarligen bodde eftersom det hängde tvätt på en ställning och en bag-in-box stod på ett rangligt plastbord. Jag slog snabbt bort tankarna på att vi skulle bli lustmördade och sluta som grisfoder här. Istället log jag vinnande mot min fru, som såg ut som om hon just fått besked om en galopperande och ostoppbar cancer.

Jag gick in genom den öppna ytterdörren och sneglade runt. Det fanns en trappa som ledde upp på övervåningen, där jag noterade en fasansfull målning av en naken sjöjungfru. Jag valde att ströva framåt mot ett uterum i plast och limbalkar i slutet av hallen. Ett hopkok av möbler stod placerade lite slumpmässigt, en vattenkokare tornade upp sig på ett naket bord i ena hörnet där det fanns en automat som generöst kunde distribuera ut pulver till såväl kaffe, choklad som blåbärsdryck. En extremt kortväxt thailändsk tjej dammsög lite längre in och nästan lättade från marken när jag harklade mig och sa ett vänligt ”hej!”. Det visade sig att hon inte talade svenska och heller inte engelska. Jag övervägde att pröva min skoltyska, men insåg att det kunde uppfattas som aggressionshandling. Genom mina magiska kunskaper i pantomimteater, lyckades vi till slut få nyckeln till vårt rum.

Jag släpade in både väskor, hund och fru och försökte säga lite positiva saker samtidigt som vi gick in i rummet. Vi möttes av flugor som surrade omkring, en hårborste låg på fönsterbrädan med någons hårtestar i. En halv flaska solskyddsmedel var generöst kvarlämnad på ett rangligt bord. Min fru satte sig på sängen och det såg inte ut som om det var för att testa hållfastheten. Jag öppnade dörren till badrummet och stirrade fascinerat på hur elkablar löpte oskyddat nära vattenkranar, hur lager av plastic padding använts för att täcka över de värsta fuktskadorna i golv, väggar och tak. Min fru tittade äcklat in och gjorde mig uppmärksam på en annan liten detalj.

-Titta! var det enda hon kunde få ur sig.

En emaljerad potta med en toarulle i stod placerad under handfatet. Det är oklart om det indikerade att WC’n inte fungerande, eller om många gäster uppskattade att få utföra sin behov på en potta på golvet. 

-Här kan vi inte bo, sa hon uttryckslöst.

Jag nickade bara till svar och letade rätt på ägaren som dök upp i någon sorts overall med en logotyp till en rörfirma på. Han hade för stora, tatuerade ögonbryn och färgat hår, det är det enda jag minns. Jag förklarade (kanske mimade jag också, det var så rörigt alltihopa) att det skett ett fasansfullt dödsfall i familjen och att vi måste åka hem redan imorgon bitti. 

Inte ens vår hund sov på hela natten och lyckan i min frus ansikte när vi körde iväg i morgonljuset gick inte att ta miste på. Nykär är inte rätt ord, men jag tänker använda det ändå.

Nästa år blir det Italien igen…