Min gamla skola har nyligen upptäckt att skelettet som används i biologiundervisning och teaterföreställningar inte alls är i plast. På något sätt har kvarlevorna efter en riktig människa fått ett andra liv. Skolan ursäktade sig med att de brukar kontrollera sin utrustning, men att de uppenbarligen brustit i det här fallet. Ett rimligt försvar tycker jag. Vad skulle de gjort? Testat att koka buljong på benranglet? Själv kan jag inte låta bli att undra om misstaget visar sig vara pedagogiskt guld. Både Hamlet och biologilektionerna får ju plötsligt en helt annan nerv. Det är en person till i rummet. Vem var den här människan som vandrade en stund på jorden?

Jag tror att det här kan innebära ett banbrytande kliv från det akademiskt torra och konstnärligt dammiga. Som ett fallskärmshopp ner i det djupt personlig som bara ett levt liv kan erbjuda. Plötsligt stirrar eleverna inte in i en dödskalles plastiga håligheter, utan möter blicken av en människa. Ett livsöde. Hamlet är i själva verket Sten-Åke Lundberg som somnade på fyllan ute på rapsfältet och inte hörde skördetröskan komma tidigt på morgonen.

Jag ser enorma möjligheter för landets lärare framför mig. Alla skolor borde utrustas med riktiga skelett och lärarna fr fria händer att hitta på vad som helst kring deras ursprung. Nu är vi ute efter att beröra och kan därför skapa den historia som undervisningen kräver.

-Här kommer jag med Gustav den III.

Är inte det en öppning på historielektionen som ingen kommer att glömma?

-Ungdomar, möt Jeanette, hon dog i tertiär syfilis. Det ser man på skelettskadorna här och här. (Sexualundervisning)

-Simon här var gängkriminell och dödades av ett rivaliserande gäng som skar av honom könsorganet och lät honom förblöda. (Samhällskunskap.)

Det här kommer att revolutionera såväl undervisning som teater. Det leder också till att jag tänker lite extra på min egen död. Jag vill varken kremeras eller grävas ner. Inte när möjligheten att berika generationer framöver finns. Jag vill leva för evigt. Som läromedel och rekvisita.