Vi närmar oss tiden då jag tvingas gå upp på vinden igen för att leta fram julpyntet. Jag gillar varken julen eller vinden, så det är lite av lose-lose-situation. Det är iskallt däruppe när jag famlar i skenet av en naken glödlampa efter två flyttkartonger med sakerna som ska placeras centralt i vårt hem. Jag slås av hur två vuxna människor med ganska god smak, varav den ena till och med arbetar som inredare, sanktionerar att så mycket kitsch och motbjudande smörja tillåts ta över vårt hem.

Eftersom jag i sann Freudiansk anda verkar ha gömt julsakerna, tvingas jag rota igenom gamla möbler, hifi-rester, resväskor och flyttkartonger med bilder och annat bråte. Alla dessa saker som vi i något svagt ögonblick klassificerat som ”dumt att kasta” eller ”kan vara värt något”. En inställning som kan ha formats av en fascination för tv-program där proffs får botanisera i gamla lador, garage och dödsbon och upptäcker dolda skatter. Eller Antikrundan, där folk kommer in med fasansfulla trämöbler som ser ut att vara gjorda av livstidsdömda interner på våra anstalter. Saker som jag hade kört till tippen direkt, eller möjligen slagit sönder och eldat upp i min öppna spis. Som sen visar sig vara gjorda av Bror Einar Hjort och därför är värda flera hundra tusen kronor.

I vindens dunkla sken sneglar jag på en oljemålning som bor på vinden av väldigt goda skäl - den är fasansfull. Men jag minns paret som hittade en målning av Rembrandt i sin gamla kolkällare. Eller kollegan som köpte en mapp med mönsterritningar på en loppis för 50:- som sen visade sig vara originalritningarna till mattor och möbler i Versailles. Varför händer det inte mig? Jag öppnar en flyttlåda på måfå och blickar rakt ner i min egen uppväxt. Alla vinylskivorna som format mig. Hårdrock, synth, indie och så några pinsamma soulskivor som jag köpte för att det alltid var någon halvnaken tjej på omslaget. (Ni som vet bandet, vet.)

Till slut stöter jag på lådorna med julpyntet. Den fasansfulla, vävda duken med broderade tomtar och renar på, som granen ska stå på. Fnasigt gammalt glitter, tre generationers julbelysning som slingrat ihop sig till en hård boll, plastkulor i olika färger, lite fragment av bollar i någon sorts glas som alla gått sönder. Vita pappersbollar, en julbock gjord i någon sorts utsäde som antagligen självantänder så fort det kommer ner i värmen. Slutligen en 50 cm’s tomte i plast vars huvudsakliga roll har varit att bli juckad på av hemmets samtliga hundar. Det finns även några otroligt uselt målade toarullar, med lite glitter och frassligt papper i ändarna. Barnens ”hantverk” som jag fortfarande inte vågar kasta för att inte äventyra mitt äktenskap. Eller av rädsla för att de eventuellt blir enormt värdefulla i framtiden. Jag stapplar nedför den branta trappan med all julsmörja och ropar med min mest tillgjorda röst.

-Jag hittade allt, älskling!