Min bordsdam frågade mig plötsligt i vilken månad jag var född.

-November, svarade jag sanningsenligt och inväntade med fasa det som jag visste skulle komma. 

-Ja, det är ju självklart, du är en sån typisk skorpion, sa hon entusiastiskt.

-Men vi har ju aldrig träffats förut?

-Jag är rätt bra på att känna in människor, svarade hon med ett litet hemlighetsfullt leende. 

-Där ser man, sa jag och hoppades innerligt att någon vid bordet skulle starta ett annat samtalsämne. Men var är alla som hatar Greta när man verkligen behöver dem? tänkte jag och sökte med blicken runt det stora matbordet.

-Men ascendenten, den har jag lite svårare att vara helt säker på, fortsatte kvinnan och liksom pickade i luften med silvergaffeln.

-Den är nog i februari, svarade jag utan att veta vad hon pratade om.

-Åh, du menar vattumannen, ja det är självklart att du har ascendenten där. Nu faller allt på plats, sa hon och höll sen en liten föreläsning om vem jag var baserat på det här. Hon gick igenom specifika karaktärsdrag för skorpionen och säkrade sen upp dem med diameteralt motsatta drag som i så fall baserades på min ascendent.

-Skorpionen är svartsjuk, men med din ascendent är du samtidigt väldigt trygg i dig själv. Du är utåtriktad, men har samtidigt integritet och tycker om att vara ensam. Ditt sinne för humor balanseras upp av ditt sinne för allvar.

-Fantastiskt, sa jag. Tänk att du kan beskriva mig så på pricken efter bara ett par timmar. Dessutom baserat på var stjärnorna befann sig när jag föddes. 

-Jag vet, det är uråldrig visdom, visst är det fantastiskt? strålande hon mot mig.

-Jag sa februari eftersom det är tidpunkten när mina föräldrar måste ha knullat och jag liksom blivit till. Vi kan kalla det för ascendenten om du vill? Februari är ju en hopplös månad som varken är vår eller vinter. Jag föreställer mig att folk som ligger med varandra i februari gör det av misstag eller i ren tristess. De roterar i sängen och liksom råkar hamna i varandra. Det hela är väldigt tumultartat, men slutar med att några livströtta spermier kläms ut, som det sista i en kaviartub tänker jag mig. Sen simmar de på måfå genom lite olika mänskliga kanaler. En av dem råkar slutligen simma rakt in i ett ägg och försvinna. De andra spermierna lallar sen omkring där inne tills de slutligen dör och rinner ut som tapetklister, samma väg som de kom in. Nåja, nio månader senare kom det i alla fall ut en liten dyster pojke som svalt så mycket fostervatten att läkarna först trodde att han hade blödande magsår från födseln.

-Vad pratar du om? undrade min bordsdam och såg lite lätt äcklad ut.

-Jag introducerad dig till en mer trovärdig förklaringsmodell till varför jag är som jag är. När låg dina föräldrar med varandra förresten? Säg inte, låt mig gissa!!