Ge oss något att leva för.
De hör av sig från SVT Nyheter. I en tid då nyheterna får alla att vilja skjuta sig framför TV’n, behövs en motkraft. De kan inte rå för alla dåliga nyheter, men har under en tid försökt att krysta fram några glädjeämnen för att sluta sändningarna på en positiv not. Ingenting verkar ha fungerat. Hela redaktionen är samlad och stämningen är dyster.
-Public service ska upplysa folket, inte skrämma bort dem eller driva dem in i depression och självmordstankar, säger nyhetschefen uppgivet.
-Och att det fötts tre killingar som är trillingar på Öland, det räddar inga liv? undrar jag.
-Nej, inte ens solskenshistorien om en farbror som föll ner i sin egen vattenbrunn och sen räddades av sitt 12-åriga barnbarn får folk på gott humör.
-För att alla inser att om en halvblind farbror och några killingar är de enda goda nyheterna för dagen, då är världen bortom all räddning? summerar jag.
Det nickas runt bordet.
-Vi vet inte vad vi ska hitta på? Det var därför vi hörde av oss till dig. Vi behöver någon med en grundpositiv och hoppfull inställning som kan hjälpa oss.
Jesus, tänker jag för mig själv. De har inte bara hela världens problem på sina axlar, de har dessutom kontaktat helt fel person för uppdraget. De behöver Gud, men han är antingen död, fundamentalist eller väldigt upptagen med att röja upp i någon pedofilskandal.
-Satir, säger jag till slut. Det är det enda som både kan informera och samtidigt locka till skratt. Det har dessutom den positiva effekten att det driver regimer och makthavare till vansinne. De tål inte att bli skrattade åt.
-Det är otänkbart, då är vi inte objektiva längre.
-Jag säger inte att Samir ska rapportera från en humanitär katastrof med kastanjetter i händerna och en skrattmaskin som går i bakgrunden.
-Tack, säger nyhetschefen med slutna ögon.
-Men kanske kan man skapa en positiv känsla med tittarna om att vi går igenom den här skiten tillsammans? Vi skrattar åt clownen i Vita Huset, vi tittar roat på medans planeten når kokpunkten, vi himlar med ögonen tillsammans över att världen största land offrar sina söner för att få ännu mer land. Vår gemenskap gör att vi orkar gå vidare och vågar tro på en bättre framtid.
-Det här var det dummaste jag hört, säger nyhetschefen och reser sig upp. Mötet är över, men jag har ett starkt behov av att avsluta mötet på en positiv not.
-Vet ni skillnaden mellan en optimist och pessimist? frågar jag och tittar på alla i rummet. Ingen orkar svara.
-Pessimisten är bättre informerad, säger jag och får märkligt nog inte ens ett leende tillbaka.
Närbilder.
Min fru och jag satt i vår nya lägenhet och pustade ut efter flytten. Det hade varit krävande, både fysiskt och emotionellt. Mest för mig naturligtvis, men nu när vi satt bland kartongerna och tittade på vårt nya hem kändes det äntligen som om vi landat. Vi hade öppnat en flaska rödvin och packade upp, när min fru hittade ett gammalt fotoalbum.
-Det här har jag aldrig sett.
-Skit i det där. Det skulle jag ju kasta.
Jag sträcker mig efter albumet, men hon vrider sig undan och öppnar det.
-Är du inte klok? Du kan väl inte kasta bort en del av ditt liv?
Hon bläddrar lite och skrattar till. Själv är jag kallsvettig.
-Men Gud vilken gullig bild på dig, är det från gymnasiet?
-Det vet jag inte, men du, ge mig det där …
-Nej, jag vill ju se, svarar hon och vänder blad.
-Snälla älskling…
Plötsligt ser jag att min fru stelnar till.
-Vem är det här då? säger hon med ett kyligt tonfall.
-Vem då?
-Ja, hon som poserar naken i en säng.
-Jaha…det minns jag inte, svarar jag och försöker låta oberörd.
-Du kommer inte ens ihåg vad hon heter?
-Fan, det var ju evigheter sen..
Jag hör att min röst gått upp i falsett samtidigt som min fru vänder blad.
-Herregud, det här är ju rena rama porrbilderna.
-Nej, det är det verkligen inte.
-Vad är det här då? frågar hon och håller upp albumet mot mig.
-Det var hon som ville att jag skulle fota henne.
-Självklart.
-Det var ju bara en lek…vi slänger det bara..
-Ja, frågan är ju varför du inte gjort det tidigare?
-Men fan. Den har ju varit på vinden i alla år. Jag hade glömt bort det.
Min fru bläddrar till nästa bild och håller upp den framför mig.
-Glömt? Det har jag mycket svårt att tänka mig.
Jag väjer skamset undan med blicken. Jag hade även glömt bort att jag en gång ägde ett objektiv för extrema närbilder.
En olycklig tidsresa.
Jag har räddat min morfars 16 mm-filmer där en stor del av vår släkthistoria finns bevarad. Eftersom ingen äger en projektor längre, digitaliserade jag runt åtta timmar av material. Bara en handfull nu levande personer har sett filmerna förut, så det var med en känsla av andakt som jag satt uppe en natt och såg igenom allt.
Det tidigaste klippet visar min morfars fars 80-årsdag. Sorglösa gäster med cocktails under lindallén, ljuslyktor, cigaretter och konjak i den svartvita sommarkvällen. Någons lilla barn springer förbi i en vit bomullsklänning. Nästa klipp är från samma år, men visar ett sällskap som sitter och fikar utomhus en solig sommardag. Någon annan måste ha skött kameran för jag ser min morfar sitta vid ena änden av bordet, runt 30 år gammal. Plötsligt passerar kameran andra sidan av bordet och där sitter en person som jag omedelbart känner igen. Scenen är kort men när jag fryser bilden råder det inga tvivel längre. Samma färger, samma hår, axlar, hållning, näsa och leende. Det är jag som sitter där.
Först dagen efter visar jag upphetsat klippet för min fru, som håller med om att det onekligen ser ut som jag.
-Det är väl någon släkting, resonerar hon logiskt.
-Med gener som skapar exakta kloner?
-Ja, det finns ju folk med starka gener.
-Men jag får inte ihop det, svarar jag och ringer min 80-åriga morbror. Jag frågar om han vet vem det är på filmen.
-Det ser ut som du, men jag vet inte vem det är, svarar han. Något som utesluter möjligheten av en nära släkting.
-Din mormor hade en affär med honom, säger min fru okänsligt samma kväll.
-Jag vill inte att du snackar skit om min mormor.
-Det är den enda förklaringen. Han är din biologiska morfar och sen när din mamma födde dig, blev du hans exakta avbild. Så måste det vara, säger hon tvärsäkert.
-Inte alls, svarar jag irriterat. Det kan vara jag som gjorde en tidsresa när jag var runt 30 och råkade bli fångad på bild.
-Hur då?
-Jag har inte alla svar, men det finns flera teoretiska fysiker som menar att det är möjligt. Jag kanske snubblade in i ett maskhål och färdades tillbaka i tiden?
-Det borde du väl minnas i så fall?
-Det är inte säkert. Att färdas nära ljusets hastighet kan ha märkliga effekter på hjärnan.
-Så du åkte tillbaka i tiden och låg med din egen mormor, är det vad du säger?
Här valde jag att avsluta samtalet. Det var för mycket att ta in. Kunde jag vara morfar åt mig själv?
Gott Nytt Liv.
Vad trevligt. Skicka gärna bild.
Eftersom vi befinner oss i årets mörkaste årstid har jag ägnat ledigheten åt att läsa en bästsäljande bok där någon intervjuat folk i livets slutskede. Det kanske låter lite kontraproduktivt, men jag har kommit fram till att det är bättre att bara omfamna allt mörker i världen. Om det vore en filmscen så är det som om jag plötsligt slutar att försöka springa ifrån den rasande grizzlybjörnen i skogen. Istället vänder jag mig om och går den till mötes med öppna armar. Boken fångar elegant mina egna känslor av hopplöshet, tills den summerar vad folk ångrar mest på sin dödsbädd. Då känns den plötsligt inte lika relevant längre.
Jag önskar att jag hade haft modet att leva mitt liv efter eget huvud och inte efter andra människors förväntningar.
Jag borde ha jobbat mindre.
Jag skulle haft modet att uttrycka mina känslor.
Jag önskar att jag hade hållit kontakten med mina vänner.
Jag önskar att jag tillåtit mig att vara lyckligare.
För mig är det uppenbart att de här punkterna av upphöjda insikter kommer från en generation som växt upp med självhjälpsböcker och haft kylskåpsmagneter med uppbyggliga livsråd på: ”Livet går inte i repris”, ”Fånga dagen”, ”Idag är första dagen av resten av ditt liv”, ”Man ångrar bara det man inte gjort” o.s.v.
Så jag roade mig med att åka till Hospice här i Stockholm i mellandagarna och hålla vilt främmande människor i handen på dödsbädden. Förklädd i en Dolly Parton-peruk, Crocks och en muskort sjukhusrock såg jag antagligen ut som en transa på villovägar, men ingen verkade reagera på det när jag slog mig ner. Med huvudet på sned och ett inkännande leende, klappade jag dem på handen, inställd på att få mer sanningsenliga utsagor.
-Du kan släppa alla livsbejakande plattityder nu. Säg som det är bara, viskade jag med anteckningsblocket i knät. De som kunde öppna ögonen misstog mig antagligen för Gud. Alternativt Djävulen, det är svårt att veta. Oavsett vilket, så fick jag, som jag misstänkte, en mer trovärdig lista med punkter.
Jag ångrar att jag inte gick till en läkare direkt, istället för att låta en schaman från Sundbyberg försöka bota min galopperande cancer.
Jag ångrar att jag inte knullade runt mer när jag hade chansen.
Jag borde haft munskydd när jag rev den där eternitvillan i blå lättbetong.
Jag skulle aldrig gett Lottoraden i julklapp till en kollega som gjorde honom ekonomiskt oberoende.
Jag skulle inte gått på klubb i Berlin och prövat rökheroin för att sen vakna upp i en hotellsäng med en trädgårdstomte långt upp i röven.
Det kanske inte blev livsråd som kan tryckas på kaffekoppar, örngott, eller bli tatueringar, men jag tänker att denna uppriktighet kommer att kunna agera befriande ledstjärnor för oss alla inför det kommande skitåret.
Gott nytt år på er!
Resan mot självinsikt.
Jag sitter inklämd mellan flygplanskroppen och en enorm man vid min sida. Han scrollar på TikTok, äter jordnötter oavbrutet och dricker fet-cola. Ja, det har med saken att göra, men vi är inte där än.
-Typiskt att de satt två stora killar bredvid varandra, säger han plötsligt till mig.
Jag tittar på honom och har lust att informera honom om att jag är stor och att han bara är tjock. Men jag är väluppfostrad och använder min enda kända superkraft - att jamsa med.
-Ja, de flesta flygplan är byggda för smurfar.
Han skrattar till och det flyger jordnötsfragment i luften som hamnar i håret på en kvinna i sätet framför honom. Sen vrider han sig mödosamt mot mig, som om han både har nackspärr och ryggskott. Han tittar konspiratoriskt mot mig.
-Det är de djävla liberalernas fel.
-Ja, kanske det, säger jag och ler ansträngt tillbaka, samtidigt som jag försöker processa vad han just sagt. Att Liberalerna släppt allt de tror på för att få leka riksdag helt utan inflytande, är ju helt korrekt. Men vad har de med flygsäten att göra.
-Jag visste inte att de var stora inom flygplansindustrin, säger jag eftersom jag känner att jag måste säga någonting.
-De är överallt och förstör allt som är fantastiskt med Sverige och..
Han sätter plötsligt en jordnöt i halsen och får ingen luft. Ansiktet blir snabbt blått och jag associerar återigen till smurfar, samtidigt som han gestikulerar mot sin hals och tittar på mig med sina blodsprängda ögon. Jag vill vara en stor människa i det här ögonblicket. Jag borde slita upp honom ur sätet och göra en perfekt heimlich-maneuver och rädda hans liv. Men jag har ingen lust att rota runt i hans mellangärde och famla efter ett säkerhetsbälte som är inbäddat i hans fettvalkar. Det är dessutom tveksamt om mina armar når runt honom, det kommer bara att se ut som om jag försöker att ligga sked med en döende man. Jag vet inte hur jag skulle förklara det för min familj. Men även om jag skulle få ett grepp kring hans chipstuttar så tror jag inte att jag skulle orka att lyfta upp honom ens en millimeter från flygplansgolvet.
-Är Liberalerna stora inom jordnötsindustrin också? frågar jag innan syrebristen får hans ögonglober att vitna och kroppen börja rycka i konvulsioner. Jag inser att jag kanske borde ropa på pursern i det här läget, men det vore samtidigt väldigt skönt att få mera utrymme till mig själv? Är jag en dålig människa för att jag tänker såhär?
Eller har jag äntligen slutat att jamsa med?
Det svåra samtalet.
Ditt barn har nått en ålder när det är dags för det där samtalet som är så svårt att ta. För hur förklarar du för barn att alla vuxna inte är snälla utan att skrämma skiten ur dem?
-Du vet att du aldrig får ta emot godis från främmande farbröder?
-Chips då?
-Nej.
-Ostbågar?
-Ok, lyssna noga nu. Du får inte ta emot någonting från människor som du inte känner.
-En gång fick jag en medalj av domaren efter en fotbollsmatch vi vann.
-Det är ok. Då är det massor av andra människor där också.
-Jaha?
-Och du får aldrig kliva in i en främmande bil.
-Kinesiska bilar?
-Inte det heller. Men jag menar bilar som körs av någon som du inte känner.
-Men jag får åka med dig?
-Självklart.
-Men om du inte kör då?
-Då åker du inte med.
-Även om det är mamma?
-Jamen vad fan, du känner väl din egen mamma? Förlåt. Det jag menar är att du aldrig ska hoppa in i bilar med främmande människor.
-En gång åkte jag hem med Jonathan efter skolan. Hans mamma körde.
-Henne känner du ju.
-Jonathans farmor var också med.
-Ja, men Jonathans mamma var ju med så…
-Jag satt i baksätet med farmorn och hon bjöd mig på godis. Jag tror jag åt några bitar.
-Det gör inget älskling.
-Hon sa att jag var söt.
-Såklart. Jag tror vi kan glömma Jonathans farmor, det är inte gamla tanter vi behöver oroa oss för.
-Sen viskade hon om jag sett en gammal kvinna naken någon gång.
Vill du bli min middag?
Efter att ha sett en dokumentär om laxodling tappade jag all lust att äta lax. Det är väl typiskt. Jag hade gått på myten att odlad fisk kunde vara framtidens mat och sen visar det sig att den också är industriell, skitig, cynisk och miljöförstörande. Laxen kanske inte har en hjärna som gör den till en intellektuell gigant, men den känner stress och smärta. Den dödas, rensas och köttet färgas rosa för att se mer aptitligt ut på finlandsbåtens buffé, där hälften inte ens äts upp utan kastat i soporna.
Det ska sägas att jag också sett och läst en hel del om fågeluppfödning och köttindustrin, vilket fått mig att avhålla mig från fågel och rött kött. Det varar som regel i någon vecka, sen sitter jag där med hamburgare, lammlägg och kycklinggryta som vanligt. Så högstående är jag alltså. Det är bedrövligt, vi måste verkligen hitta ny, hållbar mat. Speciellt mat som saknar hjärna. Svamp, grönsaker och alger. Räkor och skaldjur känner tydligen smärta när man kokar dem, så där får vi hitta på andra sätt att döda dem. Som Stalin kanske? Man bjuder hem dem under trevliga former och när de minst anar det så skjuter man dem i bakhuvudet.
Insekter pratas det mycket om som tänkbar kost. Den avenyn tvärdog tyvärr häromdagen när brittiska forskare kartlagt fruktflugans hjärna. 130.000 celler och 50 miljoner kopplingar gör att den kan gå, flyga och till och med sjunga kärlekssånger för tänkbara partners. Så den enda hållbara kost jag kan se framför mig framöver, är människokött. Arten har visserligen miljoner fler hjärnceller än fruktflugan, men kvantitet verkar inte vara något bra kvalitetsbegrepp här. Människosläktet består huvudsakligen av idioter och smaken ska vara överraskande god. Som kyckling säger de som vet.
En genomsnittlig man består av 33 kilo muskler och en kvinna 21 kilo muskler. Sen finns det ju en hel del inälvor som inte heller ska underskattas som mat. Så låt oss stanna vid 35 kilo ätbart manskött och 23 kilo kvinnokött. Samtidigt vill vi inte överskrida de nya reglerna om 350 gram rött kött i veckan. Det innebär 18,2 kilo på ett år, vilket då betyder att vi skulle klara oss med ca en halv slaktad manskropp eller en hel kvinnokropp. Det borde rymmas i de flesta svenska frysar.
Jag tror också att människoköttets ursprung kommer att bli viktig faktor. Levern efter en frikyrkopastor som aldrig druckit alkohol. Filén från en konståkerska i sitt livs form. Så det som kvarstår är frågan hur vi väljer ut människorna som ska bli till mat åt oss andra. Kanske kan dödsstraffet återinföras och förse oss med mat i all oändlighet. Kotlett från en lustmördare, någon? Annars kanske vi kan förlita oss på krig eller att dårarna i trafiken löser det åt oss? Alla dessa tragiska dödsfall kan plötsligt få ny mening och skänka glädje åt alla. Ja, nu börjar det likna något. Jag ser alla nya, färgglada kokböcker framför mig med hållbar mat och spännande recept: NYTTIGA IDIOTER, LIVETS EFTERRÄTT och DEN NYA HUSMANSKOSTEN. Jag ser också en övertatuerad servitör på söder som fortsätter att gå ner på huk och förtroligt fråga mig vilken sorts mat jag tycker om.
-Jag tycker om velodromcyklister i 30-årsåldern som råkat köra av vägen på en semestercykling i Zermatt. Gärna med en svampsås till!
Läs mer:
