Glädjespridaren.

I juletider kastas all god smak under bussen. Hemmet inreds till en kitschig mardröm och vi tvingas att umgås med människor som vi i bästa delar arvsmassa med, men det är också allt. För att stå ut bedövar vi oss med alkohol, sötsaker och hopplös mat. Sen ger vi presenter till barnen som blir ointressanta i samma ögonblick som omslagspappret slits bort. Volymen på TV’n höjs när Kalle Anka och hans vänner önskar en God Jul. En repris som påminner oss om att den enda vettiga platsen i världen är det förflutna.

Det är därför uppfriskande att vi är ett stort antal vänner som varje år bokat ett bord på en krog i stan. En tradition vi skapat själva och där vi får umgås i en julfri miljö som vuxna människor. Men på senare år har även det här arrangemanget blivit problematiskt för mig.

-Jag vet. Vi tar in många olika rätter och delar, säger en av mina vänner och får direkt hela bordets bifall. Jag biter ihop. Såhär har det pågått ett antal år och jag har jamsat med för att inte förstöra den goda stämningen. Att bryta bröd framställs redan i Bibeln som någonting härligt och medmänskligt. Så hur kan jag berätta att jag hatar det? Att jag vill göra ett aktivt val i menyn, välja något som jag verkligen är sugen på och sen äta upp allt utan risk för främmande gafflar som gör anspråk på min mat. Jag tror inte på nyårslöften, men de senaste 20 åren har jag lovat mig själv att stå upp för mig själv mer och inte vara så medgörlig. Så jag bestämmer mig för att det här är ett bra tillfälle att påbörja den resan.

-Kalla mig gammeldags, men jag vill inte ha er urin i min mun.

Alla skrattar till, men när de ser mitt ansiktsuttryck så tystnar de fort.

-Jag tänker inte nämna några namn, men jag har ju sett hur det slarvas med handtvätten på herrtoaletten, förklarar jag. Bara tanken på att jag skulle dela maträtter med de händerna får mig att må illa.

Tjejerna runt bordet tittar forskande på sina män, som rycker urskuldande på axlarna.

-Vad pratar han om?

-Jag förstår att det här är lite känsligt. Men lika lite som jag skulle ta lösgodis ur en skål på ett demensboende eller skaka hand med en spetälskt, skulle jag vilja dela kolibakterier med mina bästa vänner.

-Koli, jag tyckte du sa urin? utbrister en kvinna i sällskapet.

-Slarv med handhygienen kanske är ett sluttande plan, tror inte du det? säger jag lite förbindligt.

-Om du nu är så djävla orolig för våra skitiga händer, utbrister han som föreslog matdelningen. Då tycker jag att du beställer din egen rätt.

Jag nickar bekymrat för att dölja att jag fått honom precis dit jag vill.

-Ja, eller hur? Vad skönt att vi har rett ut det här. Jag vill ju inte att ni ska sitta och oroa er för att jag tittar dömande på er under hela middagen, det blir ju ingen gladare av.

Jag kanske förlorade alla mina vänner den kvällen, men vann i självrespekt och njöt av en väldigt god sotad hälleflundra.

Säg mitt namn.

Min yngsta dotter skickar en bild på ett graviditetstest.

”Är det en stjärttermometer?” skriver jag tillbaka.

Hon svarar inte och jag ringer upp direkt.

-Förlåt älskling, det är ju fantastiskt. Hur långt gången är du?

-Tionde veckan, säger hon lyriskt.

-Är det nu som familjens första pojke ska komma?

-Mmm, vi får väl se, säger hon.

-Har ni pratat om namn om det blir en pojke?

-Ja, lite grann.

-Har ni funderat på Anders?

Hon skrattar till.

-Faktiskt inte.

-Varför inte det? Det kanske inte handlar så mycket om namnet i sig, utan proviniensen?

-Vad är det?

-Ursprunget, historien bakom namnet, anledningen till att det är någonting storslaget i namnet, förklarar jag ödmjukt.

-På tyska betyder det väl ”olik”?

-Jag tänker mer på att din egen pappa heter det. Det är inte ovanligt att man ger sina barn namn efter en älskad släkting.

-Det är möjligt, men det kan ju bli en flicka också?

-Är din generation så konservativ? Barnet kanske inte kommer att definiera sig som flicka och då blir ju Anders väldigt bra oavsett.

-Vi tänker i alla fall inte ge en dotter ett pojknamn det första vi gör, svarar hon kort.

-Förr i tiden var det inte ovanligt att döpa killar till Åsa-Nisse, Maj-Björn, Janne-Lisa och..

-Men det är ingen som gör idag.

-Nej, idag ska väl alla ungar heta Månstråle, Tequila, Sommarregn eller Delafina?

-Nu är du löjlig.

-Efter allt jag gjort för dig, är du inte ens villig att låta minnet av mig leva vidare genom ditt barn?

-Nej.

-Vadå nej? Du kan väl åtminstone föreslå mitt namn som mellannamn?

-Vi ska inte ha mellannamn.

-Barnet kanske inte ens ska ha en morfar?

-Sluta larva dig.

-Jag bara föreslår ett namn och du går helt på defensiven.

-Fan pappa, ingen frisk människa idag döper sitt barn till Anders, det måste du ju begripa? Det var ju inte ens ett bra namn på 60-talet när halva befolkningen hette det. Dina föräldrar måste ju ha varit helt fantasilösa som valde Lena, Anders och Eva. Eller så föll de tillbaka på dem eftersom de aldrig kunde enas om vettiga namn?

-Jag vill göra dig uppmärksam på att det delvis är mina gener du för vidare, så jag borde ha något att säga till om.

-Jesus Kristus…

-Säg inte att det är ert namnförslag??

Lågt hängande frukt.

Under sommarens semester i Italien hyrde vi ett Airbnb som ägdes av en ryss. Hade jag vetat om det från början hade jag inte hyrt där - så principfast är jag. Att det saknades AC stod redan i annonsen, men det hindrade inte mig från att ventilera alla mina åsikter om ryssar. Fönstren stod vidöppna med myggnät där vi låg inlindade som mumier i våra svettiga lakan. Det var då jag hörde ljuden av steg utanför.

-Vad var det? frågade jag med uppspärrade ögon. Min fru tittade frågande tillbaka.

-Är det ryssarna? viskade jag.

-Larva dig inte.

-Vadå, jag har ju snackat skit om dem de senaste 20 minuterna, sa jag skärrat när plötsligt ytterligare ett par raska steg hördes.

-Hörde du? De är barfota! väste jag oroligt.

-Vad skulle de göra här utanför?

-Inte dricka vodka i alla fall, det är en sak som är säker, sa jag och lyckades frigöra mig från lakanet.

Jag smög mot köksdelen i husets enda rum. En brödkniv kanske inte är mycket till vapen, men i mina kapabla händer skulle jag säkerligen kunna såga av en arm eller ett lårben om det skulle krävas. Jag närmade mig terrassdörren och öppnade den långsamt. Än en gång hörde jag fotsteg och höjde instinktivt kniven. Min fru hade satt sig upp i sängen, månljuset föll över hennes skräckslagna ansikte.

-Det kanske är ett djur? Finns det björn här? sa hon och lyssnade intensivt.

-Det tror jag inte.

-Ugglor finns det tydligen, la hon till lite trevande.

-I så fall en djävligt stor djävla uggla med människofötter, väste jag irriterat och tog ett bestämt kliv ut på den månbelysta terassen.

-Dedushkiny chasy! skrek jag med min mest auktoritära röst. Farfars klocka är kanske inte den optimala frasen i sammanhanget, men efter en bihåleinflammation i 12-årsåldern med svensk public service TV som enda sällskap, är det den enda fras jag kan.

Plötsligt hörde jag ännu ett tungt fotsteg alldeles bredvid mig. Och det var då jag såg var ljuden kom ifrån. Marken var full av mogna fikon som fallit till marken. Jag fann mig snabbt och genomförde en ljudbaserad pantomin av ett våldsamt slagsmål. Som avslutning strök jag blodröda resten av fikon över kniven och mitt ansikte innan jag återvände med en heroisk min in till min vettskrämda fru.

-Det var ryssarna, de kommer inte att besvära oss mer, konstaterade jag.

En syrefattig middag.

Det är första middagen hos våra vänner som just flyttat till en ny lägenhet. Den obligatoriska visningen äger rum och de tolv gästerna vallas runt och får höra historien om hur fasansfullt det såg ut innan renoveringen och tillhörande konflikter med hantverkarna. Själv känner jag mig lite låg, som jag alltid gör vid den här tiden på året, men framför allt för att jag inte kan släppa en artikel som berört mig illa.

-Nu älskar vi köket, säger värdinnan. Bara att kunna stå här och laga mat samtidigt som vi har kontakt med gästerna vid matsalsbordet.

Jag trummar otåligt på bänkskivan i marmor när en gäst konstaterar att köket är hemmets viktigaste plats, vilket får alla att nicka instämmande som om någonting djupsinnigt sagts. Vi leds vidare till vardagsrummet och de sociala ytorna.

-Här älskar hela familjen också att hänga, utbrister värden. Jag vill byta ämne och tror dessutom inte en sekund på honom. Det ser ut som en utställning på en möbelmässa, med vita soffor i manchestertyg, ett glasbord som kan kapa ett smalben om man slår i tillräckligt hårt, en vävd ullmatta som är oregelbunden som en skogsstig och kan fälla vem som helst efter ett par glas vin. Speciellt om man haft en konfrontation med glasbordet tidigare.

När värdparet öppnar till sitt sovrum, gläntar alla artigt in genom dörröppningen och nickar gillande. Som om det vore en helig plats ingen vågar beträda. Själv kliver jag in och ser mig om länge, vilket skapar en viss nervositet. Jag vilar blicken på kuddarnas placering, stryker med handen över överkastets perfektion och nickar gillande åt vad jag ser. Det här är precis den övergång jag behöver.

-Läste ni också om att strypsex är ganska vanligt numera?

Värdparet och gästerna ser väldigt besvärade ut.

-Jag tror visst att förrätten är serverad, säger värden och går iväg mot matsalen.

-Det är inte klokt, fortsätter jag högt och följer efter sällskapet. En kille blev tydligen dömd för grovt vållande till kroppsskada när hans tjej fick bestående hjärnskador.

-Vi har gjort placeringskort, bryter värdinnan in och tar sig lite i halstrakten.

Jag hittar min plats och ställer mig bredvid min bordsdam. Jag drar ut hennes stol, samtidigt som jag fullföljer mina funderingar.

-Men jag begrep aldrig vem det var som skulle få ut mest av den här sexleken. Var det hon? Eller var det han som njöt av att strypa sin flickvän?

Ingen svarar, vilket jag uppfattar som att de också berörs illa, alternativt att de tycker att svaret på min fråga är uppenbart.

-Det borde inte vara lagligt att experimentera på sådär. Eller är det en inskränkning i människors frihet? Jag menar, i bästa fall var det ömsesidigt. Som när en sadist och masochist möts. Fast nu blev väl ingen av dem speciellt tillfredsställd av utfallet kan jag tänka mig?

-Lite som att ha dig som gäst, säger värdinnan och ler iskallt mot mig.

-Ja, precis, svarar jag och inser att jag kanske pratat lite för mycket.

Förrätten serveras. Det är en carpaccio på tonfisk. Syrebrist i haven är också något som bekymrar mig mycket, men att prata om det på en middag kan vara lite av ett sänke.

De föräldralösa.

Det finns barn vars föräldrar inte ens existerar. Jag kan inte förklara det på något annat sätt. Det pratas bara om ungdomshem, straffskalor, utanförskap, samhällets misslyckande, men inte ett ljud om föräldraskap. Trots att de är under 18 år så beskrivs de inte ens som barn längre, utan som ett samhällsproblem som förväntas bli inlåst och löst av alla andra än dem som satte det till världen.

Jag är inte ute efter att skuldbelägga föräldrar som tappat kontrollen över sina barn. Det är inte deras fel att deras barn begått fasansfulla brott, men de är fortfarande föräldrar. De borde rimligen spela huvudrollen när det handlar om att få sitt barn på rätt köl igen?

Humlans flykt.

Inspirerad av folkvalda makthavare i andra länder, har jag börjat leva livet fullt ut. Jag säger vad jag tycker och står på mig, även när jag blir överbevisad. Jag ser ner på människor som har det sämre än vad jag har och gullar med dem som jag kan få ut något av. Om någon säger att jag har rasistiska åsikter, så svarar jag att vid min ålder får man tänka och tycka vad man vill. Om någon tycker att min människosyn är förkastlig, säger jag att jag utnyttjar yttrandefriheten. Och om de har problem med det - så är det de som har problem med sin syn på demokrati. Jag betalar ingen skatt, snattar, går ifrån notan på krogen och kör för fort och mot rött när jag vill.

-Man lever bara en gång, som jag förklarade saken för en polis nyligen efter att jag av misstag råkat köra över en kvinna i rullstol.

-Kärringen hade ändå inget meningsfullt liv, la jag sakligt till i häktet senare.

Straffet blev 6 månaders fängelse, men eftersom jag höll mig undan delgivningen genom att vara utklädd till humla under ett års tid, blev fallet preskriberat och bortglömt.

Vad jag kanske inte räknade med var att kärringens barn inte glömt och bestämt sig för att skipa rättvisa. Jag vaknade en natt av att tre gestalter i balaklavor och basebollträn stod runt min säng.

-Öga för öga, tand för tand, hörde jag en av dem väsa.

Jag ville upplysa dem om att humlor är oerhört viktiga för den biologiska mångfalden, men det hanns inte med.

-Bzzzz, fick jag i alla fall ur mig, innan allt svartnade.

Noll sympati.

Jag slår belåtet ihop boken med en ljudlig smäll. (I själva verket slår jag av min Kindle och den är helt ljudlöst.)

-Fan, man skulle göra som Hemingway. Skjuta sig när tiden är mogen.

-Nu? undrar min fru och sippar på sin Aperol Spritz.

Det är en irriterande motfråga, eftersom allt handlar om mitt gränslösa fiskande efter bekräftelse och ömhetsintyg. Men min stolthet förbjuder mig att visa det samtidigt som mitt medvetande inte har vett att hålla käften. 

-Nej, när stunden är kommen, svarar jag med en perfekt tonträff som både är melodramatiskt och samtidigt nonchalant. Jag känner att jag hanterar det här skickligt.

-Var då? undrar min fru.

Här blir jag lite irriterad, det ska medges. Hela idén är ju att hon ska bli förfasad över att jag ens pratar om det här, inte ställa praktiska frågor som om det handlade om att returnera en hyrbil. 

-Ja, var tror du? I huvudet eller hjärtat är väl lämpligt?

-Jag tänkte mer på platsen. Det lär ju bli ganska kladdigt.

Herregud är det det enda hon tänker på? Inte ett ord om att hon inte skulle kunna leva utan mig, hur saknaden skulle äta upp henne och hur hon skulle besöka min gravsten varje dag för resten av sitt meningslösa liv. Nej, hon oroar sig för inredningen och städningen.

-Inte vet jag, jag får väl ta mig ut mig i skogen, svarar jag lite kyligt.

-Så att en förskoleklass kan hitta det som är kvar av dig? undrar min fru och roterar sugröret i sin röda drink.

-Jag kanske kan krypa ner i en sopsäck först? säger jag konstruktivt. Jag kan minsann också spela det här spelet.

-Med en laddad hagelbössa? Risken är ju att du råkar skjuta bort halva ansiktet eller hela underlivet och då tänker inte jag bli din vårdare om det är vad du tror.

-Herregud, ska jag behöva tänka ut allt själv? säger jag argt. Vad skulle du göra då, du som har svar på allt?

-Det är väl bättre att jag gör det när du börjar bli för djävla tjatig och självömkande.

Jag tar upp ”Den gamle och havet” igen och fnyser åt henne. Hon har väl aldrig ens hållit i ett vapen? Samtidigt känner jag att hon studerar mig på ett sätt som jag inte känner igen. Som om jag vore ett villebråd?