Spring för livet.

Jag ska vara hare på ett 5.000 meterslopp i Diamond League. Planen är att jag ska sätta tempot som gör att killarna kan gå mot ett nytt världsrekord. Jag saknar egentligen både flås och teknik för det, men det är en gammal pojkdröm att få vara med i en stor idrottstävling. Ledningen i Diamond League visade sig ha ett lika oproblematiskt förhållande till mutor som FIFA. När jag lovade dem lite strålglans i sociala media i utbyte, gav de mig klartecken.

Weltklasse i Zürich är den mäktiga stadion där jag promenerar in sida vid sida med världseliten och möts av 25.000 människors jubel. Löparna har sprungit runt på en sidoarena innan där de värmt upp, fått massage och kört mental träning. Själv har jag värmt upp i en bil med stjärtvärmen påslagen för fullt och ätit en extra stor måltid med superprocessad skräpmat. Inne på stadion går jag runt med pommes frites och majonäs och försöker småprata lite med löparna. Det går sådär, de är nervösa som hästar och väldigt fokuserade på loppet. De stretchar, småhoppar eller stirrar tomt framför sig. En funktionär ber oss att ställa upp oss på startlinjen. Jag kastar min medhavda mat på gräsplanen och placerar mig på startlinjen med de andra. Doften av adrenalin år påtaglig i luften samtidigt som publikens sorl dämpas. Startrevolvern höjs samtidigt som jag lugnt tar fram min telefon. Plötsligt går skottet och loppet är igång. Publiken jublar och löparna sätter av i full fart. Själv står jag kvar och följer loppet från storbildskärmen. Den lilla tv-kameran på räls runt  hela banan följer löparna tätt inpå. Vad ingen vet är att jag natten innan har monterat en liten, men potent högtalare på kameran som bara löparna kommer att höra. Från min telefon slår jag nu på den. Ut kommer ett distat kollage av ljud: En morrande, rabiessmittad flock av vargar som sen övergår till Trumps imbecilla svammel mixat tillsammans med ljudet av skrikande grisar på väg till slakt. Effekten på löparna syns direkt, de ökar tempot. Då kommer ett överdjävligt gnisslande ljud av ett inbromsande tåg och smattrande kulsprutor. Hitlers skrikande röst hörs skrika ”Ausländer raus!” Löparna kastar oroliga blickar bakom sig och lägger i ytterligare en växel. Då kommer Trumps röst tillbaka med överdrivna flämtningar som ger en känsla av att han kommer närmare och närmare. “Grab ’em by the pussy, grab ’em by the pussy, grab ’em by the pussy!!” Löparna springer desperat för full maskin samtidigt som ljudbilden tas över av detonerande trampminor, vinande gummikulor och vargars käftar som slår igen.

Efteråt blir ett möte med chefen för Diamond League. Han är kluven till min prestation som hare.

-Hur kan du vara det efter ett nytt världsrekord? frågar jag irriterat.

-Det är inte resultatet jag ogillar, det är metoden. Matsponsorerna tyckte dessutom det var osmakligt att alla spydde efter målgång.

-Du fick den högsta lägstanivån på ett lopp någonsin, alla löparna överträffade sig själva, vad mer vill du ha?

-Jag menar bara att det måste finnas andra sätt.

-Det här är tidsenligt, svarar jag irriterat. Förr i tiden kunde man motivera människor med positiva saker. En dröm, vision eller en förebild. Idag är den vägen helt körd. Det finns inget positivt som motiverar människor längre. Kvar finns bara rädsla och flyktimpulser. Jag fick dem att springa för livet, som om det inte fanns en morgondag. Vilket både är effektivt och sant.

-Så det du säger är att jag inte behöver erbjuda en miljon kronor i prispengar längre? säger han och ser plötsligt inte alls lika skeptisk ut.

-Hur gör vi i de andra grenarna? frågar han intresserat.

-Jag har inte tänkt klart på det, men jag tror att man till exempel kan koppla höjdhoppsribban så att en bomb briserar hemma hos nära och kära om man river.

-Det känns riktigt bra det här. Jag ser fram emot ett långt samarbete med dig.

-Detsamma, svarar jag och noterar att han har stånd.

Arbetarrörelsen.

När det närmar sig valår ska alla politiker plötsligt låtsas veta hur ”vanligt folk” har det. Människor de på sin höjd sett i en Mike Leigh-film, men som de nu plötsligt är bästisar med. Jag tror inte de inser hur löjliga de ser ut med huvudet på sned i sin spelade empati och 82.000:- i månaden. De utger sig för att ha mött 43-åriga Sara i Sala. En ensamstående mamma med fem barn och som slitit ut sig efter 20 år i vårdsektorn. Med sittande regerings politik utlovas hon 300:- extra i månaden för att få råd med den där extra burken kimchi som förgyller hennes tillvaro. Oppositionen påstår sig ha träffat Arne som lagt golv i 30 år och nu måste operera in nya knän samtidigt som hans fru är långtidssjukskriven. Han får 320:- extra i månaden vid ett regeringsskifte som kan räcka till en säck med björkved som familjen kan samlas framför.

Jag tror inte att de lurar någon, men det är ändå irriterande att de aldrig pratar om mig. Jag är både en potentiell röst och en hårt kroppsarbetande människa. När får jag se en partiledare titta in i kameran med sina hundögon och fjäska för mig?

-Jag mötte Anders som slavat vid ett tangentbord i hela sitt liv och därför drabbats av musarm. Först fick han operera vänstra armen och nu har han samma problem i andra armen och tvingas bära en hårt sittande stödhandske. Men Anders kämpar på, trots att armen blivit lila och luktar lite dåligt. Han skriver nu med en penna i munnen som han stöter mot tangentbordet. Tyvärr har även hans ögon grumlats efter all skärmtid vilket gör varje bokstav till både en fysisk och konstnärlig kamp. Eftersom Anders måste navigera mellan filmkonsulenter, regissören, skådespelare, producenter och medfinansiärer, behöver han även medicin mot sin eskalerande schizofreni. Med vår politik kommer Anders att få…eh…

Det är tyvärr bara att konstatera att inget parti har någonting att erbjuda mig. Varken ideologiskt eller ekonomiskt. Jag får dränka mina sorger med en flaska Absolut Ingenting efter valet. Den enda trösten är att jag inte är ensam. Du och hela landets arbetarklass sitter bredvid mig.

Glädjespridaren.

I juletider kastas all god smak under bussen. Hemmet inreds till en kitschig mardröm och vi tvingas att umgås med människor som vi i bästa fall delar arvsmassa med, men det är också allt. För att stå ut bedövar vi oss med alkohol, sötsaker och hopplös mat. Sen ger vi presenter till barnen som blir ointressanta i samma ögonblick som omslagspappret slits bort. Volymen på TV’n höjs när Kalle Anka och hans vänner önskar en God Jul. En repris som påminner oss om att den enda vettiga platsen i världen är det förflutna.

Det är därför uppfriskande att vi är ett stort antal vänner som varje år bokat ett bord på en krog i stan. En tradition vi skapat själva och där vi får umgås i en julfri miljö som vuxna människor. Men på senare år har även det här arrangemanget blivit problematiskt för mig.

-Jag vet. Vi tar in många olika rätter och delar, säger en av mina vänner och får direkt hela bordets bifall. Jag biter ihop. Såhär har det pågått ett antal år och jag har jamsat med för att inte förstöra den goda stämningen. Att bryta bröd framställs redan i Bibeln som någonting härligt och medmänskligt. Så hur kan jag berätta att jag hatar det? Att jag vill göra ett aktivt val i menyn, välja något som jag verkligen är sugen på och sen äta upp allt utan risk för främmande gafflar som gör anspråk på min mat. Jag tror inte på nyårslöften, men de senaste 20 åren har jag lovat mig själv att stå upp för mig själv mer och inte vara så medgörlig. Så jag bestämmer mig för att det här är ett bra tillfälle att påbörja den resan.

-Kalla mig gammeldags, men jag vill inte ha er urin i min mun.

Alla skrattar till, men när de ser mitt ansiktsuttryck så tystnar de fort.

-Jag tänker inte nämna några namn, men jag har ju sett hur det slarvas med handtvätten på herrtoaletten, förklarar jag. Bara tanken på att jag skulle dela maträtter med de händerna får mig att må illa.

Tjejerna runt bordet tittar forskande på sina män, som rycker urskuldande på axlarna.

-Vad pratar han om?

-Jag förstår att det här är lite känsligt. Men lika lite som jag skulle ta lösgodis ur en skål på ett demensboende eller skaka hand med en spetälskt, skulle jag vilja dela kolibakterier med mina bästa vänner.

-Koli, jag tyckte du sa urin? utbrister en kvinna i sällskapet.

-Slarv med handhygienen kanske är ett sluttande plan, tror inte du det? säger jag lite förbindligt.

-Om du nu är så djävla orolig för våra skitiga händer, utbrister han som föreslog matdelningen. Då tycker jag att du beställer din egen rätt.

Jag nickar bekymrat för att dölja att jag fått honom precis dit jag vill.

-Ja, eller hur? Vad skönt att vi har rett ut det här. Jag vill ju inte att ni ska sitta och oroa er för att jag tittar dömande på er under hela middagen, det blir ju ingen gladare av.

Jag kanske förlorade alla mina vänner den kvällen, men vann i självrespekt och njöt av en väldigt god sotad hälleflundra.

Säg mitt namn.

Min yngsta dotter skickar en bild på ett graviditetstest.

”Är det en stjärttermometer?” skriver jag tillbaka.

Hon svarar inte och jag ringer upp direkt.

-Förlåt älskling, det är ju fantastiskt. Hur långt gången är du?

-Tionde veckan, säger hon lyriskt.

-Är det nu som familjens första pojke ska komma?

-Mmm, vi får väl se, säger hon.

-Har ni pratat om namn om det blir en pojke?

-Ja, lite grann.

-Har ni funderat på Anders?

Hon skrattar till.

-Faktiskt inte.

-Varför inte det? Det kanske inte handlar så mycket om namnet i sig, utan proviniensen?

-Vad är det?

-Ursprunget, historien bakom namnet, anledningen till att det är någonting storslaget i namnet, förklarar jag ödmjukt.

-På tyska betyder det väl ”olik”?

-Jag tänker mer på att din egen pappa heter det. Det är inte ovanligt att man ger sina barn namn efter en älskad släkting.

-Det är möjligt, men det kan ju bli en flicka också?

-Är din generation så konservativ? Barnet kanske inte kommer att definiera sig som flicka och då blir ju Anders väldigt bra oavsett.

-Vi tänker i alla fall inte ge en dotter ett pojknamn det första vi gör, svarar hon kort.

-Förr i tiden var det inte ovanligt att döpa killar till Åsa-Nisse, Maj-Björn, Janne-Lisa och..

-Men det är ingen som gör idag.

-Nej, idag ska väl alla ungar heta Månstråle, Tequila, Sommarregn eller Delafina?

-Nu är du löjlig.

-Efter allt jag gjort för dig, är du inte ens villig att låta minnet av mig leva vidare genom ditt barn?

-Nej.

-Vadå nej? Du kan väl åtminstone föreslå mitt namn som mellannamn?

-Vi ska inte ha mellannamn.

-Barnet kanske inte ens ska ha en morfar?

-Sluta larva dig.

-Jag bara föreslår ett namn och du går helt på defensiven.

-Fan pappa, ingen frisk människa idag döper sitt barn till Anders, det måste du ju begripa? Det var ju inte ens ett bra namn på 60-talet när halva befolkningen hette det. Dina föräldrar måste ju ha varit helt fantasilösa som valde Lena, Anders och Eva. Eller så föll de tillbaka på dem eftersom de aldrig kunde enas om vettiga namn?

-Jag vill göra dig uppmärksam på att det delvis är mina gener du för vidare, så jag borde ha något att säga till om.

-Jesus Kristus…

-Säg inte att det är ert namnförslag??

Lågt hängande frukt.

Under sommarens semester i Italien hyrde vi ett Airbnb som ägdes av en ryss. Hade jag vetat om det från början hade jag inte hyrt där - så principfast är jag. Att det saknades AC stod redan i annonsen, men det hindrade inte mig från att ventilera alla mina åsikter om ryssar. Fönstren stod vidöppna med myggnät där vi låg inlindade som mumier i våra svettiga lakan. Det var då jag hörde ljuden av steg utanför.

-Vad var det? frågade jag med uppspärrade ögon. Min fru tittade frågande tillbaka.

-Är det ryssarna? viskade jag.

-Larva dig inte.

-Vadå, jag har ju snackat skit om dem de senaste 20 minuterna, sa jag skärrat när plötsligt ytterligare ett par raska steg hördes.

-Hörde du? De är barfota! väste jag oroligt.

-Vad skulle de göra här utanför?

-Inte dricka vodka i alla fall, det är en sak som är säker, sa jag och lyckades frigöra mig från lakanet.

Jag smög mot köksdelen i husets enda rum. En brödkniv kanske inte är mycket till vapen, men i mina kapabla händer skulle jag säkerligen kunna såga av en arm eller ett lårben om det skulle krävas. Jag närmade mig terrassdörren och öppnade den långsamt. Än en gång hörde jag fotsteg och höjde instinktivt kniven. Min fru hade satt sig upp i sängen, månljuset föll över hennes skräckslagna ansikte.

-Det kanske är ett djur? Finns det björn här? sa hon och lyssnade intensivt.

-Det tror jag inte.

-Ugglor finns det tydligen, la hon till lite trevande.

-I så fall en djävligt stor djävla uggla med människofötter, väste jag irriterat och tog ett bestämt kliv ut på den månbelysta terassen.

-Dedushkiny chasy! skrek jag med min mest auktoritära röst. Farfars klocka är kanske inte den optimala frasen i sammanhanget, men efter en bihåleinflammation i 12-årsåldern med svensk public service TV som enda sällskap, är det den enda fras jag kan.

Plötsligt hörde jag ännu ett tungt fotsteg alldeles bredvid mig. Och det var då jag såg var ljuden kom ifrån. Marken var full av mogna fikon som fallit till marken. Jag fann mig snabbt och genomförde en ljudbaserad pantomin av ett våldsamt slagsmål. Som avslutning strök jag blodröda resten av fikon över kniven och mitt ansikte innan jag återvände med en heroisk min in till min vettskrämda fru.

-Det var ryssarna, de kommer inte att besvära oss mer, konstaterade jag.

En syrefattig middag.

Det är första middagen hos våra vänner som just flyttat till en ny lägenhet. Den obligatoriska visningen äger rum och de tolv gästerna vallas runt och får höra historien om hur fasansfullt det såg ut innan renoveringen och tillhörande konflikter med hantverkarna. Själv känner jag mig lite låg, som jag alltid gör vid den här tiden på året, men framför allt för att jag inte kan släppa en artikel som berört mig illa.

-Nu älskar vi köket, säger värdinnan. Bara att kunna stå här och laga mat samtidigt som vi har kontakt med gästerna vid matsalsbordet.

Jag trummar otåligt på bänkskivan i marmor när en gäst konstaterar att köket är hemmets viktigaste plats, vilket får alla att nicka instämmande som om någonting djupsinnigt sagts. Vi leds vidare till vardagsrummet och de sociala ytorna.

-Här älskar hela familjen också att hänga, utbrister värden. Jag vill byta ämne och tror dessutom inte en sekund på honom. Det ser ut som en utställning på en möbelmässa, med vita soffor i manchestertyg, ett glasbord som kan kapa ett smalben om man slår i tillräckligt hårt, en vävd ullmatta som är oregelbunden som en skogsstig och kan fälla vem som helst efter ett par glas vin. Speciellt om man haft en konfrontation med glasbordet tidigare.

När värdparet öppnar till sitt sovrum, gläntar alla artigt in genom dörröppningen och nickar gillande. Som om det vore en helig plats ingen vågar beträda. Själv kliver jag in och ser mig om länge, vilket skapar en viss nervositet. Jag vilar blicken på kuddarnas placering, stryker med handen över överkastets perfektion och nickar gillande åt vad jag ser. Det här är precis den övergång jag behöver.

-Läste ni också om att strypsex är ganska vanligt numera?

Värdparet och gästerna ser väldigt besvärade ut.

-Jag tror visst att förrätten är serverad, säger värden och går iväg mot matsalen.

-Det är inte klokt, fortsätter jag högt och följer efter sällskapet. En kille blev tydligen dömd för grovt vållande till kroppsskada när hans tjej fick bestående hjärnskador.

-Vi har gjort placeringskort, bryter värdinnan in och tar sig lite i halstrakten.

Jag hittar min plats och ställer mig bredvid min bordsdam. Jag drar ut hennes stol, samtidigt som jag fullföljer mina funderingar.

-Men jag begrep aldrig vem det var som skulle få ut mest av den här sexleken. Var det hon? Eller var det han som njöt av att strypa sin flickvän?

Ingen svarar, vilket jag uppfattar som att de också berörs illa, alternativt att de tycker att svaret på min fråga är uppenbart.

-Det borde inte vara lagligt att experimentera på sådär. Eller är det en inskränkning i människors frihet? Jag menar, i bästa fall var det ömsesidigt. Som när en sadist och masochist möts. Fast nu blev väl ingen av dem speciellt tillfredsställd av utfallet kan jag tänka mig?

-Lite som att ha dig som gäst, säger värdinnan och ler iskallt mot mig.

-Ja, precis, svarar jag och inser att jag kanske pratat lite för mycket.

Förrätten serveras. Det är en carpaccio på tonfisk. Syrebrist i haven är också något som bekymrar mig mycket, men att prata om det på en middag kan vara lite av ett sänke.

De föräldralösa.

Det finns barn vars föräldrar inte ens existerar. Jag kan inte förklara det på något annat sätt. Det pratas bara om ungdomshem, straffskalor, utanförskap, samhällets misslyckande, men inte ett ljud om föräldraskap. Trots att de är under 18 år så beskrivs de inte ens som barn längre, utan som ett samhällsproblem som förväntas bli inlåst och löst av alla andra än dem som satte det till världen.

Jag är inte ute efter att skuldbelägga föräldrar som tappat kontrollen över sina barn. Det är inte deras fel att deras barn begått fasansfulla brott, men de är fortfarande föräldrar. De borde rimligen spela huvudrollen när det handlar om att få sitt barn på rätt köl igen?