Ingenting förändras.

Vi landade på Fiumicino flygplats i Rom och skulle hämta ut hyrbilen. Jag var helt inställd på att, som vanligt, stå i en enorm kö till en underbemannad disk där företagets enda värdeord - ineffektivitet, infriades till 100%.

Den ensamma kvinnan bakom disken var antingen bara naturligt nonchalant eller så åt hon betablockerare som smågodis. Men min hjärna var omkopplad till semesterposition, det kändes därför nästan som ett kärt återseende. Kanske präglades jag lite av att vi bokat våra första två nätter i skuggan av Italiens näst högsta berg, Gran Sasso, på ett konverterat kloster från 1500-talet. En avskild plats där meditation och sinnesro sitter i väggarna.

I mitt munkliknande tillstånd fick jag plötsligt syn på en affisch med en uppmaning att göra en snabb digital incheckning. En självklarhet i Sverige, men här en uppenbarelse fullt i klass med madonnastatyer som gråter. Jag matade enkelt in alla mina uppgifter och fotograferar av både pass och körkort.

Det gick inte fort där framme vid disken, det ska sägas. Men jag visste att den nonchalanta kvinnan inte bara skulle hantera bokningar, hon måste dessutom lura på alla en försäkring, vilket är det som bolaget tjänar pengar på. Till slut blir det ändå min tur och jag ger henne mitt bokningsnummer och säger älskvärt att jag har förbokat. Hon knattrar in på tangentbordet och stirrar in i datorskärmen samtidigt som hon ger mig ett pappersark och en penna.

-Name, adress, telephone number. Tonläget är lobotomerat, som en tidig version av Siri.

-Syns inte det i min bokning? Annars har jag checkat in digitalt, också säger jag småskrattande och gestikulerar mot skylten med QR-koden.

-Write here, replikerar hon och pekar på blocket utan att möta min blick.

Här känner jag att någonting är på väg att brista. Som ögonblicket innan en galciär kalvar ett isflak eller som om jag just ätit från ett utekök i Bankok. Men det stämmer inte med mitt semesterjag, så jag biter ihop, skriver och hittar mitt inre lugn igen.

-Pass och körkort! fortsätter hon sen strängt. Då släpper det. Jag är inte den froma och harmoniska munken längre. Möjligen munken som förgripit sig på korgossar till frukost, lunch och middag och sen bett om förlåtelse i bikten efteråt.

-Vad är vitsen med att vi måste göra allt en gång till? säger jag så högt att alla andra kunder tystnar. Jag slänger demonstrativt ner pass och körkort på disken. Hon möter livlöst min svarta blick innan hon scannar in pass och körkort.

-Vill du ha en helförsäkring som täcker allt även om bilen totalförstörs? undrar hon mekaniskt.

-Då är jag förhoppningsvis redan död, så det kan vi hoppa över? svarar jag och knyter ena näven så hårt så att det knastrar i brosket.

-Jag ser att du redan har bokat med helförsäkring, säger hon plötsligt och lägger bilnycklarna på disken.

-Så varför ställer du den frågan om du redan VET?!

Jag är fortfarande rasande när jag kör upp till klostret. Det går upp för mig att det här med QR-koden och incheckningen bara var ett sätt att döda tid.

Italien förändras inte. Och tyvärr inte jag heller.

Den kastrerade rösten.

Jag läser in ljudböcker ibland. Oftast får jag hårdkokta spänningsromaner eller sträng facklitteratur i knät. Min mörka röst anses tydligen passa extra bra där. Att jag i själva verket är en känslig själ som längtar efter att få läsa in böcker av Sally Rooney eller Virginia Wolf verkar ingen bry sig om.

Jag var halvvägs igenom inläsningen av en bok från kriget i Afghanistan, när min fru och jag åkte på en planerad träningsresa till Fuertoventura. Den resterande inläsningen skulle slutföras efter min hemkomst.

Det började så bra. Solen sken, vi sportade flera gånger om dagen, läste böcker vid poolen och åt gott från en buffé på givna klockslag. En dag bestämde vi oss för att pröva en helt ny sport som såg spännande ut. Bungy-fitness går ut på att du hänger i en sele fäst med ett gummiband i taket och utför mer eller mindre krävande övningar. En övertänd, kvinnlig instruktör från Tyskland välkomnade oss alla. I synnerhet mig, eftersom jag var den enda mannen i klassen. Ett faktum som borde ha väckt min misstänksamhet, men som jag tolkade som en komplimang. De flesta män i min ålder åldras illa och blir lika stela i sinnet som i kroppen. Själv anser jag mig vara i bra fysisk form och fortfarande härligt nyfiken och öppen. Det skulle snart visa sig att min vidsynthet skulle straffa sig.

Jag sjöng inte alls med i musiken som de andra när min kropp slungades som ett stycke kött på en krok, jag skrek för mitt liv. Mina testiklar som en gång i tiden mödosamt vandrat ner och hittat sin naturliga boplats, pressades nu allt högre upp i min kropp för varje hopp. För mitt inre såg de ut som två livrädda hundar under en säng när nyårsfyverkerierna briserar.

45 minuter senare lämnade vi klassen. Jag hann tänka att det här skulle kunna vara en effektiv behandlingsmetod av sexualförbytare, men orkade inte prata om det. Min fru gick som om hon just förlöst tvillingar, så upplevelsen hade åtminstone varit någorlunda könsnutral.

När vi kom tillbaka till Sverige efter resan gick jag in i studion igen för att läsa in de sista kapitlen i bokens klimax. En grupp med Navy Seals skulle försöka hämta hem en soldat som blivit kvar efter ett bakhåll och skadats. Det som skulle bli en gastkramande final, blev en ofrivillig, komisk triumf. Amerikas tuffaste soldater, som jag skildrat så tufft med myndig stämma, lät helt plötsligt som om de ingick i Bee-Gees. Givetvis hörde förlaget av sig direkt och var rasande. De sa att det här inte gick att publicera som ljudbok och att jag inte skulle få betalt. Jag svarade att det här var en konstnärlig tolkning från min sida, där USA’s löjeväckande agerande i världen just nu fick precis den röst de förtjänade.

En gnällig, prepeburtal tjock pojke som ingen kan ta på allvar.

Värddjuret.

Jag har fått en blödning i mitt ena öga, som lyser ilsket rött. Det har pågått i ett par veckor så jag beger mig för säkerhets skull till en läkare. Efter en grundlig undersökning konstaterar hon att det är en en ytlig bristning som kommer att självläka.

-Men, adderar hon, jag ser att du har en infektion i bägge ögonen.

-Har jag?

-Ja, du är röd och irriterad i ögonkanten och det beror på att du har kvalster i dina ögonfransar.

-Kvalster? Vad har de där att göra?

-De finns överallt men det är inte kvalstren i sig som du reagerar mot.

-Så vad är det då?

Jag lämnar mottagningen med en självkänsla på den absluta botten. Även om jag  försökte bibehålla en netral min inför läkaren, misstänker jag att äcklet och min fasa lös igenom.

-Jag tänker bosätta mig i armhålan på honom, där är det alltid varmt och skönt, sa ett kvalster till ett annat.

-Jag tror jag väljer hårbotten, för därifrån ser jag världen, sa ett annat kavlster.

-Ok. Jag tar ögonfransarna, sa det tredje kvalstret efter en tankepaus.

-Vad ska du dit för? frågar det andra kvalstret.

-Där kan jag bajsa honom i ögonen.

Jag trodde inte att min självkänsla kunde sjunka lägre, men det visade sig att det fanns åtskilliga våningar kvar nedåt. Jag tyckte till och med att läkaren gav mig en äcklad blick efter hennes diagnos, men det kan ha suttit mer i mitt huvud.

I flera veckor rengjorde jag maniskt mina ögon med våtservetter indränkta i Tea tree olja, på inrådan av läkaren. Min fru undrade jag vad jag höll på med och jag svarade att det var en ny hudbehandning mot åldrande.

-Jag trodde inte du trodde på sånt? sa hon glatt överraskad.

Hur skulle jag kunna berätta för henne att de bruna ögonen som hon en gång blev så förälskad i, nu var en toalett för ohyra? Jag menar, hur mycket tål egentligen ett äktenskap? Det hade varit betydligt lättare att berätta att jag hatar hundvalpar och just fått syfilis.

-Men älskling, varför har du hållit det för dig själv? hade hon sagt småskrattande.

Fyra veckor senare är kuren över och mina ögon har en mjölkig kvalitet och doft av Tea tree olja. Men jag har tack och lov ingen klåda i ögonen längre.

Undrar vart har alla kvalster flyttat? tänker jag för mig själv och kliar mig lite disträ mellan benen.

Eftermälet.

Jag är inbjuden till Kulturdepartementet som har en frukosthearing. Kulturministern, som saknar intresse för något annat än sin egen karriär, öppnar med ett anförande.

-Välkomna. Idag tänkte jag att vi ska diskutera hur vi kan få kultursektorn att gå ifrån bidragsberoende till att generera intäkter.

Vi är ett fåtal parasiter och några kulturjournalister som tagit oss dit för att bli förnedrade och få en gratismacka och en kopp kaffe. Kulturministerns armband rasslar samtidigt som hon obesvärat fortsätter sin monolog.

-Kultur som inte är kommersiell och bär sina egna kostnader är helt enkelt inte tillräckligt bra. Det är en hobby.

-Får jag fråga en sak? säger jag och räcker ofrivilligt upp handen som en skolpojke.

-Självklart Anders, det är ju därför vi är här, svarar hon ansträngt.

-Hur ser du på att du själv är en kostnad som dessutom ansvarar för ett departement som du menar inte tillför något till statskassan?

De andra parasiterna tittar uppskattande på mig. Kulturministern lägger huvudet lite på sned och ler överlägset.

-Jag sitter i alla fall inte och leker med lera på dagarna och förväntar mig att andra ska betala för det. Jag är folkvald och bidrar till att samhället fungerar som det ska.

Hon ska precis fortsätta, när jag räcker upp handen igen. Hon suckar och nickar åt mig.

-Jo, lustigt att du tar upp lera. I alla utgrävningar så är antropologerna sjukligt intresserade av just lergods. Det är ofta det som avslöjar hur högstående eller primitiva människorna var på den tiden. Skärvorna efter ett vinkrus berättar ju inte bara att de kunde framställa en komplicerad dryck. De säger ju mycket om deras tekniska skicklighet att skapa något för att transportera och lagra vin och som är funktionsdugligt flera tusen år senare. Vi förundras över att de dessutom utsmyckade krusen med bilder, symboler, personer eller historier som betydde mycket för dem.

-Vart vill du komma med allt det här? säger kulturministern och tittar uttråkat på sin märkesklocka.

-Vad är människans eftermäle om vi tar bort kulturen? Finns det ens om ingen hittar ett krus, en vacker ruin, berättelser, bilder, mattor, musik, kläder och smycken, säger jag och gestikulerar mot kulturministerns armband.

-Jag är bara emot de meningslösa och olönsamma kulturyttringarna, säger kulturministern och vill avsluta mötet.

-Van Gogh och Emily Dickinson tjänade inte en krona på sin konst under sin livstid och idag rankar vi dem som giganter.

-Så du tycker att vi ska ösa pengar över kultursektorn och hoppas på att stor och odödlig konst kommer att uppstå?

-Precis så. Och det är det som kommer att bli ditt eftermäle. Ingen minns en gnällig kulturminister - alla minns däremot en visionär som stod bakom en gyllene era.

Jag och de andra parasiterna lämnar kulturdepartementet med en hobbykänsla av att anslagen antagligen inte kommer att höjas i år heller.

Spring för livet.

Jag ska vara hare på ett 5.000 meterslopp i Diamond League. Planen är att jag ska sätta tempot som gör att killarna kan gå mot ett nytt världsrekord. Jag saknar egentligen både flås och teknik för det, men det är en gammal pojkdröm att få vara med i en stor idrottstävling. Ledningen i Diamond League visade sig ha ett lika oproblematiskt förhållande till mutor som FIFA. När jag lovade dem lite strålglans i sociala media i utbyte, gav de mig klartecken.

Weltklasse i Zürich är den mäktiga stadion där jag promenerar in sida vid sida med världseliten och möts av 25.000 människors jubel. Löparna har sprungit runt på en sidoarena innan där de värmt upp, fått massage och kört mental träning. Själv har jag värmt upp i en bil med stjärtvärmen påslagen för fullt och ätit en extra stor måltid med superprocessad skräpmat. Inne på stadion går jag runt med pommes frites och majonäs och försöker småprata lite med löparna. Det går sådär, de är nervösa som hästar och väldigt fokuserade på loppet. De stretchar, småhoppar eller stirrar tomt framför sig. En funktionär ber oss att ställa upp oss på startlinjen. Jag kastar min medhavda mat på gräsplanen och placerar mig på startlinjen med de andra. Doften av adrenalin år påtaglig i luften samtidigt som publikens sorl dämpas. Startrevolvern höjs samtidigt som jag lugnt tar fram min telefon. Plötsligt går skottet och loppet är igång. Publiken jublar och löparna sätter av i full fart. Själv står jag kvar och följer loppet från storbildskärmen. Den lilla tv-kameran på räls runt  hela banan följer löparna tätt inpå. Vad ingen vet är att jag natten innan har monterat en liten, men potent högtalare på kameran som bara löparna kommer att höra. Från min telefon slår jag nu på den. Ut kommer ett distat kollage av ljud: En morrande, rabiessmittad flock av vargar som sen övergår till Trumps imbecilla svammel mixat tillsammans med ljudet av skrikande grisar på väg till slakt. Effekten på löparna syns direkt, de ökar tempot. Då kommer ett överdjävligt gnisslande ljud av ett inbromsande tåg och smattrande kulsprutor. Hitlers skrikande röst hörs skrika ”Ausländer raus!” Löparna kastar oroliga blickar bakom sig och lägger i ytterligare en växel. Då kommer Trumps röst tillbaka med överdrivna flämtningar som ger en känsla av att han kommer närmare och närmare. “Grab ’em by the pussy, grab ’em by the pussy, grab ’em by the pussy!!” Löparna springer desperat för full maskin samtidigt som ljudbilden tas över av detonerande trampminor, vinande gummikulor och vargars käftar som slår igen.

Efteråt blir ett möte med chefen för Diamond League. Han är kluven till min prestation som hare.

-Hur kan du vara det efter ett nytt världsrekord? frågar jag irriterat.

-Det är inte resultatet jag ogillar, det är metoden. Matsponsorerna tyckte dessutom det var osmakligt att alla spydde efter målgång.

-Du fick den högsta lägstanivån på ett lopp någonsin, alla löparna överträffade sig själva, vad mer vill du ha?

-Jag menar bara att det måste finnas andra sätt.

-Det här är tidsenligt, svarar jag irriterat. Förr i tiden kunde man motivera människor med positiva saker. En dröm, vision eller en förebild. Idag är den vägen helt körd. Det finns inget positivt som motiverar människor längre. Kvar finns bara rädsla och flyktimpulser. Jag fick dem att springa för livet, som om det inte fanns en morgondag. Vilket både är effektivt och sant.

-Så det du säger är att jag inte behöver erbjuda en miljon kronor i prispengar längre? säger han och ser plötsligt inte alls lika skeptisk ut.

-Hur gör vi i de andra grenarna? frågar han intresserat.

-Jag har inte tänkt klart på det, men jag tror att man till exempel kan koppla höjdhoppsribban så att en bomb briserar hemma hos nära och kära om man river.

-Det känns riktigt bra det här. Jag ser fram emot ett långt samarbete med dig.

-Detsamma, svarar jag och noterar att han har stånd.

Arbetarrörelsen.

När det närmar sig valår ska alla politiker plötsligt låtsas veta hur ”vanligt folk” har det. Människor de på sin höjd sett i en Mike Leigh-film, men som de nu plötsligt är bästisar med. Jag tror inte de inser hur löjliga de ser ut med huvudet på sned i sin spelade empati och 82.000:- i månaden. De utger sig för att ha mött 43-åriga Sara i Sala. En ensamstående mamma med fem barn och som slitit ut sig efter 20 år i vårdsektorn. Med sittande regerings politik utlovas hon 300:- extra i månaden för att få råd med den där extra burken kimchi som förgyller hennes tillvaro. Oppositionen påstår sig ha träffat Arne som lagt golv i 30 år och nu måste operera in nya knän samtidigt som hans fru är långtidssjukskriven. Han får 320:- extra i månaden vid ett regeringsskifte som kan räcka till en säck med björkved som familjen kan samlas framför.

Jag tror inte att de lurar någon, men det är ändå irriterande att de aldrig pratar om mig. Jag är både en potentiell röst och en hårt kroppsarbetande människa. När får jag se en partiledare titta in i kameran med sina hundögon och fjäska för mig?

-Jag mötte Anders som slavat vid ett tangentbord i hela sitt liv och därför drabbats av musarm. Först fick han operera vänstra armen och nu har han samma problem i andra armen och tvingas bära en hårt sittande stödhandske. Men Anders kämpar på, trots att armen blivit lila och luktar lite dåligt. Han skriver nu med en penna i munnen som han stöter mot tangentbordet. Tyvärr har även hans ögon grumlats efter all skärmtid vilket gör varje bokstav till både en fysisk och konstnärlig kamp. Eftersom Anders måste navigera mellan filmkonsulenter, regissören, skådespelare, producenter och medfinansiärer, behöver han även medicin mot sin eskalerande schizofreni. Med vår politik kommer Anders att få…eh…

Det är tyvärr bara att konstatera att inget parti har någonting att erbjuda mig. Varken ideologiskt eller ekonomiskt. Jag får dränka mina sorger med en flaska Absolut Ingenting efter valet. Den enda trösten är att jag inte är ensam. Du och hela landets arbetarklass sitter bredvid mig.

Glädjespridaren.

I juletider kastas all god smak under bussen. Hemmet inreds till en kitschig mardröm och vi tvingas att umgås med människor som vi i bästa fall delar arvsmassa med, men det är också allt. För att stå ut bedövar vi oss med alkohol, sötsaker och hopplös mat. Sen ger vi presenter till barnen som blir ointressanta i samma ögonblick som omslagspappret slits bort. Volymen på TV’n höjs när Kalle Anka och hans vänner önskar en God Jul. En repris som påminner oss om att den enda vettiga platsen i världen är det förflutna.

Det är därför uppfriskande att vi är ett stort antal vänner som varje år bokat ett bord på en krog i stan. En tradition vi skapat själva och där vi får umgås i en julfri miljö som vuxna människor. Men på senare år har även det här arrangemanget blivit problematiskt för mig.

-Jag vet. Vi tar in många olika rätter och delar, säger en av mina vänner och får direkt hela bordets bifall. Jag biter ihop. Såhär har det pågått ett antal år och jag har jamsat med för att inte förstöra den goda stämningen. Att bryta bröd framställs redan i Bibeln som någonting härligt och medmänskligt. Så hur kan jag berätta att jag hatar det? Att jag vill göra ett aktivt val i menyn, välja något som jag verkligen är sugen på och sen äta upp allt utan risk för främmande gafflar som gör anspråk på min mat. Jag tror inte på nyårslöften, men de senaste 20 åren har jag lovat mig själv att stå upp för mig själv mer och inte vara så medgörlig. Så jag bestämmer mig för att det här är ett bra tillfälle att påbörja den resan.

-Kalla mig gammeldags, men jag vill inte ha er urin i min mun.

Alla skrattar till, men när de ser mitt ansiktsuttryck så tystnar de fort.

-Jag tänker inte nämna några namn, men jag har ju sett hur det slarvas med handtvätten på herrtoaletten, förklarar jag. Bara tanken på att jag skulle dela maträtter med de händerna får mig att må illa.

Tjejerna runt bordet tittar forskande på sina män, som rycker urskuldande på axlarna.

-Vad pratar han om?

-Jag förstår att det här är lite känsligt. Men lika lite som jag skulle ta lösgodis ur en skål på ett demensboende eller skaka hand med en spetälskt, skulle jag vilja dela kolibakterier med mina bästa vänner.

-Koli, jag tyckte du sa urin? utbrister en kvinna i sällskapet.

-Slarv med handhygienen kanske är ett sluttande plan, tror inte du det? säger jag lite förbindligt.

-Om du nu är så djävla orolig för våra skitiga händer, utbrister han som föreslog matdelningen. Då tycker jag att du beställer din egen rätt.

Jag nickar bekymrat för att dölja att jag fått honom precis dit jag vill.

-Ja, eller hur? Vad skönt att vi har rett ut det här. Jag vill ju inte att ni ska sitta och oroa er för att jag tittar dömande på er under hela middagen, det blir ju ingen gladare av.

Jag kanske förlorade alla mina vänner den kvällen, men vann i självrespekt och njöt av en väldigt god sotad hälleflundra.