Allt det där vi inte är.

”Sail Antarctica” stod det på den designade dunjackan mannen framför mig hade på sig. Vi satt på bussen och han rotade i sin väska efter några papper och fiskade till slut upp en bunt med Riksskatteverkets brevhuvud på. Jag kan inte säga att jag var förvånad, han såg inte direkt ut som typen som seglade jorden runt ensam. Mer som en som cc:ar alla i sina mail och skriver lappar på kontorets kyl och undrar vem det är som dricker upp hans laktosfria mjölk. Jag studerade honom tills han lite frågande tittade upp på mig.

-Det är märkligt, sa jag.

-Vilket?

-Hur vi kör bilar som är byggda för en terräng vi aldrig är i närheten av, bär kläder avsedda för äventyr vi aldrig gör och har klockor som klarar trycket till Marianergravens botten.

Han tittade sig oroligt omkring i bussen, men alla var fullt upptagna med att statusuppdatera på facebook eller lyssna på podcasts där medelålders män pratade om sina döda pappor eller flabbade i munnen på varandra. 

-Vi drömmer om en kropp och ett intellekt vi aldrig kommer att ha, statussymboler vi aldrig kommer att ha råd med och berömmelse vi aldrig kommer att uppnå, fortsatte jag och lutade mig fram på mina knän så att jag kom närmare.

-Jag försöker jobba lite här, så om du ursäktar, sa han och dolde ansiktet bakom en skatteutredning.

-Jag vet inte, det kanske är nyttigt att odla en självbild som ger en glimt av dramatik och hopp i ett annars helt slentrianmässigt och ointressant liv. 

Mannen sänkte sina papper och stirrade irriterat på mig. Jag hade knäppt händerna bakom nacken och tittade drömmande upp mot bussens tak.

-Men ibland tänker jag att alla de här sakerna och fantasierna vi jagar bara förstärker känslan av skam som bara en fullskalig livslögn kan skapa. 

Mannen reste sig plötsligt upp och gick bort till dörrarna. 

-Jag vill ha en dunjacka med ordet ”Besvikelse” broderat som en läcker logotyp på, ropade jag till honom. Jag vill tatuera ”jag saknar fantasi och smak” över hela mitt ryggslut, jag vill ha en ryggsäck med namnen på platser jag sett: Mall of Scandinavia, Täby Centrum och Gallerian. 

Bussens dörrar öppnades och mannen småsprang ut på gatan i riktning mot Riksskatteverket - sitt eget Antarktis. De som var kvar i bussen sneglade på mig där jag satt i min lodenrock, jägarhatt med svinborst, ridstövlar, tweedknickers och en longboard i knät. Jag tänkte belåtet att jag gett världen något att tänka på.

Fortsätt titta som Anders?

Även om det finns en ärftlig missbruksgen i min familj, så har jag lyckats hantera alkohol ganska bra. Snus inte lika framgångsrikt, jag är lite av en periodare. Knark har jag valt bort eftersom jag både är spruträdd och har svårt att få i mig saker som smugglats hit i någons ändtarm. Mitt beroende har istället fått blomma ut okontrollerat i konsumtion av böcker, film och tv-serier.

Rent konkret innebär det att jag läser flera böcker samtidigt, ser flera serier samtidigt och blandar upp det med nya filmer. Mängden har eskalerat över tid, precis som med vilket drog som helst. Under julhelgen låg jag hela dagar i soffan och drog i mig serier med motvilliga avbrott endast för näring, toalettbesök och julfirande med släkten. Som dropp flödade upplevelser in i mig och gjorde mitt liv lite rikare. Men på trettondagen vaknade jag klockan tre på natten, på mage i soffan och med en sammanhängande salivsträng som nådde hela vägen ner till vardagsrumsmattan. Som en stalaktit av kroppsvätska, han jag tänka innan jag kastade en blick mot tv’n där Netflix meny lös uppfordrande mot mig med en fråga. En fråga som plötsligt berörde mig ända in i själen. ”Fortsätt titta som Anders?” 

Rent intellektuellt förstod jag att det bara handlade om min inloggning. Men plötsligt var det som om de gläntade på en okänd dörr. Att det fanns en annan person som bodde inuti mig. En människa jag aldrig träffat, en bättre version av mig själv. Så jag startade ivrigt ett ny inloggning och döpte honom till Knut. Sen tillbringade jag hela helgen med att försöka lära känna honom. Knut öppnade med alla Adam Sandlers filmer och skrattade högt och ohämmat rakt igenom. Han tyckte även om att äta ischoklad framför tv’n och drog skivor med en osthyvel som han rullade in i ostbågar som han systematiskt mulade in i munnen och sköljde ned med extra-sötad julmust.

Knut tog sakta men säkert över både mig och mitt hem. Han tafsade på min fru när hon somnat och ringde mina barn och hotade dem om de inte swischade över pengar. Knut gick också till mitt kontor och skrev antingen farser där människor snubblade, hade konstiga tänder och inte kunde hålla tätt, eller kriminalserier om seriemördare som iscensatte sina dåd i trolldeg eller på pärlplattor innan han genomförde morden. Sen tog han möten och sålde in varenda rad han skrivit. TV- och filmbolagen jublade över hans kreativa geni. Jag försökte ingripa och återta mitt liv, min integritet, min smak och estetik. Men Knut var stark och blev starkare för varje dag.

Slutligen en natt öppnades en möjlighet. Knut hade somnat i skedpositionen med min fru och jag smög ned till vardagsrummet för att eliminera honom ur mitt liv. Men när jag försökte hitta min inloggning till Netflix så upptäckte jag att den var borta. Kvar på tv’n stod bara en fråga.

”Fortsätt titta som Knut?”

Den objudne gästen.

Fredag kväll får jag ett sms från ett helt okänt nummer. ”Olle kommer gärna på kalas imorgon.” Jag svarar att det är fel nummer. Sekunden senare plingar det till igen. ”Vi var överens på föräldramötet att ALLA i klassen ska bjudas på kalasen.” Fullt upptagen av mitt fredagsmys, nonchalerar jag det och fyller ett dricksglas med rom och ett annat med en morfinbaserad hostmedicin. Varningstexten säger nämligen att den absolut inte får blandas med alkohol. Så jag sveper romen först och hostmedicinen efter och lägger mig på sidan i soffan och ser på ”På Spåret” och äter grillchips. Jag kan varenda fråga tills jag slocknar.

Klockan tre på lördag eftermiddag vaknar jag av att det ringer på dörren. Iförd min vinröda rökrock, pälsmössa och en eldgaffel som stöd, stapplar jag till dörren med chipsfragment under fotsulorna. Utanför står en kvinna bredvid sin Tesla med en sjuårig pojke. Han har en komplett sjörövarkostym på sig och stirrar ner i marken.

-Är det inte sjörövartema? undrar kvinnan och tittar kritiskt på min klädsel.

-Det är en tolkning, svarar jag kallt tillbaka. 

-Vilken tid ska jag hämta honom? 

Min avsikt är att förklara för henne att hon gjort ett misstag, men när jag ser på Olle som står och fingrar på sitt plastsvärd, så tycker jag plötsligt så fruktansvärt synd om honom.

-Om ett par timmar, hör jag mig själv säga samtidigt som jag tar hans hand. 

-Var är de andra barnen? undrar kvinnan med lite sökande blick in i huset.

-De leker kurragömma.

-Olle är gluten- och laktosintolerant, flikar kvinnan snabbt in, ungefär som om det har med saken att göra.

Jag nickar och låser dörren samtidigt som jag ser henne prata på om ekologisk mat och rättvisemärkning på andra sidan glaset. Olle och jag går in i köket och han flackar lite oroligt med blicken efter andra barn.

-Jag bjöd inte några andra barn, säger jag till Olle.

-Jag får inte prata med främmande farbröder, säger Olle och ser lite orolig ut.

-Passar mig perfekt, det är inga som lyssnar på mig annars, svarar jag och tar fram en gigantisk skål med godis och slår mig ned vid köksbordet. Sen äter Olle godis som om det inte fanns någon morgondag och pratar oavbrutet. Han berättar om killar i klassen som retar honom, som kallar honom för saker och som vill få honom att börja gråta inför dem. För en gång gjorde han det och sedan dess har han kallats för Grin-Olle. Jag lyssnar, nickar och undrar slutligen vad han ska göra åt det? Olle gör en axelryckning. Han vet inte. Så jag lär honom några redskap för att hantera plågoandar. Pedagogiskt går jag igenom hur han kan pressa ut ögat på en motståndare med tummen, träffa rent i solar plexus, hamra in struphuvudet med undersidan av handen och slutligen - kanske det mest kraftfulla - kissa i mobbarnas skor på gympan. Jag säger att det kallas för KBT och att det är en metod för att ta sluta ta skit.

Två timmar senare kommer Olles mamma igen. Hon står i dörren och frågar febrigt Olle om han har haft kul.

-Bästa festen någonsin, säger Olle och går rakryggat ut mot en ljusare framtid.

Jag, en influencer!

Än en gång har jag fått ett flott erbjudande att skriva om ett varumärke på min sajt. De kallar det för samarbete, vilket ju låter så oändligt mycket bättre än dold reklam med muta som ersättningsmodell. Eftersom jag i grunden är en både generös och kommersiell person, så publicerar jag här, helt gratis, vår korta mailväxling.

Hej!

Mitt namn är Martin Sundberg och jag jobbar för modesajten trendhim.se som säljer smycken och accessoarer för män. Snubblade över din blogg och gillade verkligen den :)

Vi skulle vara sugna på ett litet samarbete med dig. I detta fall skulle vi vilja nämnas i ett inlägg. Det behöver inte vara någon direkt reklam utan en länk till oss någonstans i inlägget räcker.

Som tack för detta får du välja en produkt(er) hos oss (för någon hundralapp).

Ser fram emot att höra från dig :)

Med vänliga hälsningar

Martin Sundberg

Country Marketing Manager, Sverige

Jag vet inte vad jag tyckte var värst. Företagets låga affärsmoral eller deras antagande att jag går att köpa för en hundralapp eller lite bijouterier. Men jag svarade artigt Martin med en utsökt idé till artikel. 

Hej Martin.

Låter intressant. Jag har en bloggidé direkt som handlar om tjej som är rättsläkare. När hon obducerar en man som legat i ett vattentorn i 4 månader, så har han svullnat upp så att hon inte får av ringarna på hans fingrar (plats för länk till trendhim.com). Så hon hämtar en bultsax och klipper av fingrarna på honom för att inte skada de fina ringarna.

Jag kan publicera redan idag om det känns ok för dig?

anders

Martin har inte svarat ännu. När han gör det kommer jag att föreslå min affärsmodell som influencer. Antingen skriver jag ett blogginlägg i månaden som fortsätter historien om rättsläkaren och hennes kamp för att frigöra smycken från lik, eller så betalar han mig för att hålla tyst. Han väljer själv.

Träning inför undergången.

Det tydligaste tecknet på att undergången är nära, är inte det amerikanska presidentvalet. För mig är det när Svenska Akademien beslutar att ge Nobelpriset i litteratur till en gnällig folkmusiker som inte ens publicerat en bok. Det är så ängsligt och bekräftelsesjukt att till och med pristagaren skäms och inte tänker närvara vid prisutdelningen.

Någonstans hade jag nog väntat mig att undergången skulle komma med mer pompa och ståt. Mullrande som en storslagen naturkatastrof, med aska, eld, orkanbyar, bibliska regn, meteoriter och Wagner som soundtrack. Men, men, jag måste lyfta på hatten för överraskningsmomentet.

Eftersom jag är en s.k ”prepper” har jag förberett mig för det här i över 25 år, bland annat genom att osystematiskt fylla frysen med mat för att göra mig självförsörjande för lång tid framöver. En toppmatad frys som byggts av Djävulen själv, eftersom den saknar lådor och korgar. Man har inte en aning om vad som döljer sig i den. Jag hittar ett hav av plastlådor med rester från svunna måltider. Som små tidskapslar roterar de i mikrovågsugnen och återskapar en middag från en annan tid. Jag känner mig som en forskare som tagit upp ett isprov från Arktis och sen kan berättar om livet på planeten för miljoner år sedan. Sen äter jag mig igenom frysen och börjar fantisera om att hitta resterna av en släkting som försvann vid en jullunch för 30 år sedan. Men till slut är det bara lingon och gammal glass kvar i botten. Jag fortsätter att skapa rätter med det som finns hemma. En dag hittar jag en död kråka på tomten och gör en sagolik wrap av den. Fjädrarna och näbben förvandlas till en konstnärlig huvudbonad som jag bär dygnet runt. Skafferiet visar sig innehålla oanade rikedomar. Skorpor och pepparkakor från millenieskiftet får ett helt nytt liv när de smulas ner i bananlikör, Kahlua och StrohRom.

Till slut står jag och stirrar in i ett ödelagt skafferi med bara en flaska ättiksprit, en burk med vita bönor och en kaka med mörk matlagningschoklad kvar. Där och då ställer jag mig frågan vad jag egentligen håller på med. Så jag slår på Spotify och spelar Bob Dylan. Sen lagar jag kanske mitt livs bästa måltid. Och sista.

Säg det med ett kex.

Två dagar efter det amerikanska valresultatet, släpade jag mig ur min fosterställning och svarade i telefonen. En hurtig göteborgare undrade om jag kunde tänka mig att skriva något vackert om hans företag. Jag svarade omedelbart nej och la på. Men bettskenan måste ha förvanskat mitt uttal för dagen efter anlände en limousine och en flygbiljett utanför mitt kontor.

Fabriken låg i norra Göteborg och jag möttes av ägaren, en man i hårnät och fasansfulla jeans. Han ville trä på mig ett hårnät också, men jag sa att det stred mot min tro, sen var den diskussionen över. Han visade stolt runt mig i en utkyld lokal i korrugerad plåt. Han pratade sig varm om automatiseringen där blanka maskiner ersatt kollektivanställda och därmed också löst hela HR-frågan kring etnicitet, feminism och genusperspektiv. Slutligen tvingades jag smaka på ett nybakat, glutenfritt kex. Ägaren följde det med intensiv och förväntansfull blick.

-Gott?

-Sådär.

-Så vad tror du, kan du skriva någonting om mitt företag som fångar visionen, missionen och själen?

Jag kunde inte svara eftersom jag var så torr i munnen av kexet, utan nickade bara och åkte hem.

Dagen efter skickade jag honom följande text och föreslog att den kunde fungera som deras varumärkesplattform.

"Glenn Rosén var skaparen av Sveriges första cracker. Ett luftigt, tunt kex. En produkt sprungen ur en genuin kärlek till ost i kombination med en fasansfull ensamhet. Glenn, som levt ett helt liv huvudsakligen som hängiven onanist, ägnade kvällarna åt att försöka skapa en spröd, brödliknande skapelse i sitt lilla kök i Göteborgs utkant 1904. Planen var att skapa ett kex vars viktigaste roll var att brista på ett så oförutsägbart sätt att det spred en rejäl mängd smulor. Smet efter smet med olika mängder bakpulver, vetemjöl och sodavatten testades innan han slutligen knäckte koden. Det mest opålitliga kexet världen någonsin skådat var fött.

Det fungerade precis som Glenn önskade, som en social isbrytare mellan trevande samtal, pinsamma tystnader, oenigheter och rena rama konflikter. Smulor på golv och möbler skapar spontana samtal. Smulor på kavajslag ger ett alibi åt vilt främmande kvinnor att ta fysisk kontakt och antingen borsta bort dem, eller stoppa dem i munnen och le skälmskt. Smulor som medveten eller omedvetet faller ner i urringningar öppnar för mer sexuellt drivna blickar och initiativ. Glenns vision var att kexen inte bara skulle eliminera hans egen ensamhet, utan även öka Göteborgs population så att staden kunde bli Sveriges huvudstad. Glenns sexdebut skedde vid 57 års ålder med en häst. Men efterskalvet av hans gärning och drömmen om ett StorGöteborg lever vidare för alltid i hans sagolikt smuliga kex."

Ägaren ringde fyra timmar senare och lät lite bekymrad och förvirrad.

-Häst?

-Du har rätt, jag skriver sto för tydlighetens skull.

Fantastiskt mycket för pengarna.

Ibland när livet känns lite händelsefattigt roar jag mig med att dumsurfa på auktionssajter. Jag har en barnslig dröm om att hitta något fruktansvärt värdefullt, men som bara jag begriper. (Kanske borde jag sluta titta på Antiques Roadshow?)

Den här gången fastnade mitt intresse på två flyttkartonger med gamla kameror. Jag noterade att det fanns tre vintageobjektiv i en av lådorna som passar min kamera och la därför ett fast bud på 1800:-, vilket är ungefär vad de objektiven brukar gå på. Jag vann budgivningen och kände mig först väldigt glad tills jag insåg vad frakten från Danmark skulle gå på. Då var jag inte lika säker på att jag gjort ett klipp alls.

Lådorna anlände och doftade kraftigt av damm och danska cigariller. 48 kameror och en handfull objektiv. Många av kamerorna var solida analoga kameror i metall från 50- och 60-talet och så vackra att jag helst skulle velat ha dem i bokhyllan. Andra var från 70- till 90-talet och berättade den tidens historier. Plast, massproduktion, slit-och-släng. I en av lådorna låg också en liten digitalkamera från Sony som visade sig vara helt ny och värd ett par tusen. Min glädje visste inga gränser. Jag testade den och konstaterade att den fungerade perfekt. Men det var inte bara mina testbilder som dök upp på det 16GB stora minneskortet.

Först lite planlösa bilder på några fräkniga ungar på Legoland, tätt följt av en bildsvit på en rabatt med blommor och sen en sejdel med öl på ett utebord. Därefter dök en robust dansk tant upp, poserandes naken i en Chesterfieldsoffa. Nästa bild var en sladdrig dansk farbror med en majspipa i ena handen (hasch), helt naken med sitt könsorgan i ett fast grepp. Efter det kom några trevliga bilder på barnen igen. Kanske från en bilsemester utmed den danska kusten? Mycket oskarpa bilder på skepp ute vid redden.

Finalen kom lite senare, en åtta minuter lång filmsekvens i full HD där den danska tanten och farbrorn filmat sig själva i sängen på en husbil, ursinnigt juckande med Bon Jovi högt på stereon. De turades om att hålla i kameran så att alla upptänkliga vinklar kunde täckas in, samtidigt som det pustades och bökades runt. Här skulle varje frisk människa med en fungerande moralisk kompass raskt navigera till kamerans huvudmeny och trycka på DELETE ALL. Så jag bläddrade vidare i hopp om mer och blev inte besviken. Mot slutet av dagen kändes det som om jag lärt känna denna vilt främmande familj. Kanske lite mer än vad jag önskat. Men samtidigt så var ju det här precis vad jag drömt om. En sliten låda med en diamant i botten. Eller kanske två?

Dagen efter sålde jag kameran på Tradera. Hade jag raderat minneskortet? Självklart.

Eller inte?