Genvägar.

Landets största miljöorganisation hörde nyligen av sig och ville prata med mig. Så jag släntrade över och lotsades in i ett mötesrum som mest såg ut som om det tillhörde någon sorts anstalt. Efter en stund kom en man och en kvinna in i rummet med lite San Pellegrino, tre plastkoppar och en korg med äpplen från USA.

-Vi måste hitta ett nytt sätt att höja kunskapen om allvaret med Östersjön. Vi når inte fram och vet inte riktigt vad vi ska göra, öppnade kvinnan samtidigt som mannen hällde upp vatten åt oss.

-Vad är det folk inte vet, menar du? frågade jag. 

-Vad som håller på att hända. Att Östersjön håller på att dö, svarade mannen med lite svaj på stämman.

-Men det vet ju folk, sa jag och tog ett grönt äpple ur korgen. Problemet är väl snarare att de inte bryr sig? 

Jag tog en stor tugga av äpplet samtidigt som de stirrade tomt på mig, sen fortsatte jag.

-Låt mig gissa, vi är väl åtminstone två generationer som växt upp med varningen att gravida kvinnor ska undvika fisk från Östersjön. Som sett och känt stanken av algblomningen, som läst att havsörnen håller på att bli steril, som vet att sälarna är fullproppade med kvicksilver, bly och fan vet allt. Och folken runt Östersjön är väl medvetna om att det är jordbruket som är den största boven med allt konstgödsel? 

-Jo, men de kan inte ha insett hur farligt….

-Jag förstår inte alls den här tilltron till att mer kunskap skulle förändra människor? På det stora hela förändras ju inte människor alls, det är därför vi måste ha politiker och lagstiftning som tvingar fram förändringar.

-Du får det att låta som om folk inte bryr sig, alla älskar ju skärgården…

-Inte tillräckligt för att göra någonting åt det i alla fall. De nöjer sig med att ge likes på facebook för att framstå som människor som bryr sig, för att sen återgå till att tömma båtens septiktanken utanför badplatsen och därefter köra packade hem. Finns det en genväg för att slippa ändra sitt beteende, kommer människan alltid att ta den. 

Jag måttade med äppelskruttet mot en soptunna i rummets ena hörn och gjorde en perfekt trepoängare.

-Herregud, vad du är cynisk! sa kvinnan och skakade på huvudet.

-Men det finns faktiskt en lösning på Östersjöns problem, även om jag inte är säker på att ni klarar av att höra den.

-Jag har en känsla av att du kommer att berätta den för oss ändå, sa mannen missmodigt och slog ut med händerna.

-Spräng en bred kanal från Torneå rakt upp utmed gränsen upp till Tromsö och Norska Havet. Det skulle radikalt öka cirkulationen i Östersjön och få skärgården i toppform igen på rekordtid. 

-Men det är ju inte möjligt, det måste vara 100 mil däremellan.

-62 mil för att vara exakt. Börjar vi projektet nu så skapar vi dessutom sysselsättning som utplånar hela vår arbetslöshet över en natt för årtionden framöver. På köpet får vi även en fantastisk handelsled för båttrafik som kommer att gynna exportindustrin enormt. 

Jag svepte mitt vatten, reste mig och gick mot dörren. Innan jag stängde den, stack jag in huvudet igen.

-Och vet ni vad det bästa av allt är? Ingen behöver förändra sitt beteende ett djävla dugg.