En enkel biljett.

NASA ringer och berättar att de bestämt sig för att skicka den första bemannade farkosten till Mars. Det finns med stor sannolikhet vatten på planeten och därmed grundläggande förutsättningar för liv. De söker en djärv upptäcktsresande som vill ta både sina första och sista steg på den röda planeten. Men som i gengäld kommer att bli historisk. Antagligen få pryda framtida sedlar och mynt, definitivt bli uruselt avbildad på Madame Tussauds och i värsta fall få en ful ACNE-kollektion uppkallad efter sig.

-Vi vill att du åker Anders, avslutar kvinnan med tydlig dialekt från Texas.

Jag är smickrad bortom ord, men fiskar reflexmässigt efter att få höra en lång motivering. Om min fysik, mitt intresse för astronomi, förmåga att arbeta i ensamhet och omtalade skärpa i allt jag företar mig. Men det som kommer är bara ett kallt konstaterande.

-För att ingen kommer att sakna dig, säger hon lite avmätt.

Jag svarar att hon har fel på den punkten. Många kommer att sakna mig och jag nämner min mamma som exempel. Då hör jag hur hon knappar på sin dator i andra änden och sen scrollar sig igenom någon sorts dokument. 

-Jag kan förstås inte kommentera vilka vi intervjuat för att komma fram till dig. Men vad jag kan se här är att din existens bygger på ett p-piller som hade passerat sitt bäst-före datum och därför inte erbjöd något skydd.

-Har min mamma sagt det?

-Det har jag aldrig sagt, det är du som drar slutsatser på egen hand . 

Jag avfärdar hennes antydningar och säger tvärsäkert att min fru och mina barn i alla fall kommer att sakna mig gränslöst om jag reser iväg och aldrig kommer tillbaka. Hon svarar lite torrt att det är lätt att blanda ihop sina egna känslor med andras känslor och att det inte nödvändigtvis samma sak. Då blir jag lite osäker och min självbild vacklar till, ungefär som när jag går i en mörk trappa och tar ett extra steg trots att det inte finns några fler trappsteg.

-Det är inte möjligt att jag är den mest överflödiga människan på planeten? Det måste finnas någon diktator, knarkkung eller matematiklärare som rankar lägre än jag?

-Vi har letat i sex år och hittar ingen mer lämplig än du.

-Har ni frågat Åsa Romson?

-Jo, men hon ville inte, svarar Texaskvinnan lite för snabbt.

-Jaha! Så jag är inte ens den första ni frågar? säger jag upprört.

-Jag kan inte svara på det.

-Det har du ju redan gjort.

-Jag kanske ljög?

Jag tystnar och ser för mitt inre hur jag skjuts ut i rymden för en resa i sex månader till en öde planet där jag blir den absoluta toppen av näringskedjan. Närmsta livskamrater är några frusna vattenmolekyler som kanske inte utgör något större sällskap, men som åtminstone släcker törsten. Ett litet kretslopp i full symbios där vi respekterar och uppskattar varandras olikheter. Jag får tala till punkt och de får passera genom min kropp och återvända igen när jag kissar i rymddräkten.

-Ok, när åker jag? säger jag till slut.