Är vi ätbara?

Jag låg och stirrade upp i sovrumstaket under en av de månljusa nätterna. Ljudet av frostbitna, rasslande trädkronor utanför fönstret blandades med ugglornas märkliga kuttrande. Mina tankar rörde sig likt trögrörliga skuggfigurer och spelade upp ointressanta scener om och om igen, tills ett egendomligt sken sipprade in mellan fönsterfodret och gardinerna. Jag gick upp, gläntade på gardinen och stirrade rakt in i ett gigantiskt ögonpar på andra sidan. Sen svartnade det. När jag öppnade ögonen igen befann jag mig ombord på en stålblank farkost vid ett bord, omgiven av fem utomjordingar som studerade mig med stora tefatsögon.

En av varelserna, som hade en ovanligt ful ring på en av sina fyrfingrade händer, började prata med mig på en felfri svenska med tydlig dialekt från Dalarna.

-Ja, varmt välkommen ska du vara Anders, sa varelsen och knuffade fram fram en napp, en flaska bananlikör och en ask med Sobril över bordet. Jag tittade frågande på dem och sen på varelsen med ringen.

-Vi har förstått att det här är sånt ni använder för att lugna ner er. 

-Behöver jag lugna ner mig? frågade jag och sökte oroligt med blicken efter penetrerande föremål och operationsredskap.

Varelsen gjorde en gest med sin marsipanliknande kropp, kanske en axelryckning.

-Vad tänker ni göra med mig?

-Vi behöver din hjälp att förstå en sak bara.

Jag andades ut och förde ihop handflatorna till en Buddistisk hälsning, som annars bara pretentiösa musiker och skådespelare gör.

-Smickrande, tack. Så det är alltså som jag alltid trott? Jag är den enda vettiga människan på planeten?

-Inte alls, vi valde ditt hus helt slumpmässigt.

Jag skrattade till lite nervöst, men tystande snart eftersom ingen annan verkade road.

-Vi har lite svårt att avgöra om vi kan betrakta människor som mat eller inte? sa varelsen och blinkade för första gången sedan samtalets start och snurrade lite olycksbådande på sin ring.

-Mat? svarade jag och kände hur en svag svettning bröt ut.

-Ni har ju själva kommit fram till att de flesta andra djurarter inte har något högre medvetande och därför bestämt att det är okej att döda och äta upp dem. Och vi är ju så enormt mycket mer högstående än er.

-Jag tror inte att jag är någon smakmässig upplevelse, lite som en träig gammelgädda, svarade jag febrigt och bestämde mig för att ta en slurk av bananlikören.

-Som kyckling har vi hört, fortsatte varelsen.

-Min erfarenhet av människokött är väldigt begränsad, huvudsakligen lite nagelband under tonåren, så jag är inget sanningsvittne i den frågan.

-Det finns ju alltid Piffi Allkrydda, svarade varelsen och gjorde något med sin näsa/mun som jag tolkade som ett leende.

-Du överskattar den kryddans förmåga, svarade jag och svalde ner en Sobril med en rejäl klunk bananlikör, samtidigt som jag febrilt försökte hitta ett nytt perspektiv som skulle rädda människorasen från att wokas i en hopplös krydda från landets skolkök.

-Jag tror att ni saknar perspektiv, ni ser det för enkelspårigt.

-Så upplys oss, sa varelsen och trummade med fingrarna på bordsskivan.

-Ta myror i en myrstack. Var för sig kan de te sig som små hopplösa insekter utan mening eller mål, men i stora grupperingar är de kapabla till oerhört medvetna och komplexa konstruktioner. 

-Helheten är större är delarna, sa varelsen lite uttråkat.

-Exakt. Men en gång studerade jag en en myra som försökte knuffa in en död myra i ett hål i stacken. Det funkade inte så han backade in i hålet själv och drog sen in den döda kompisen efter sig istället. Om inte det säger något om individuella myrors medvetande så vet inte jag vad?

-Du menar att myran har någon sorts intelligens?

-Precis. Och om insekter har det, så kan du ju lägga ihop ett och ett, sa jag lite triumferande.

-Skulle du släpa in ett människolik i ditt hem och hävda att det vittnade om din intelligens?

-Nu missförstår du mig medvetet…

-Inte alls. Du bekräftar det vi visste. Enskilda människor kan vara dugliga och kapabla, men i grupp är ni fullkomligt imbecilla och ätbara. Speciellt den manliga delen av er.

Varelsen gjorde en gest mot de andra i farkosten som raskt fiskade fram en stor wokpanna och ett antal matlagningsredskap. Jag satte nappen i munnen och kände samtidigt hur allkryddan strösslades som ett lätt snöfall över min kropp. Oljan började fräsa i woka och ändå kände jag mig så märkligt lugn.