Conny Väst med skrivkramp.
anders tempelman
Kanye Wests managementbolag tog kontakt med mig och undrade om jag kunde träffa stjärnan själv och prata lite om ett problem som dykt upp. Jag hade ingen lust alls och avböjde. Senare samma vecka stod Kanye överraskande utanför mitt kontor med en påse kardemummabullar, då hade jag inte hjärta att stänga dörren. Efter lite kallprat om det svenska vädret, musikundret och hur gott kaffet var, kom han äntligen till saken.
-Skrivkramp, är det något du haft? undrade han med bullrester i sitt välansade skägg. Jag skakade på huvudet och då berättade han om hur han fastnat lite i sitt textskapande och undrade om jag skulle kunna tänka mig att skriva åt honom. Jag ryckte på axlarna och sa som det var, att jag inte lyssnar på HipHop
-Min musikaliska hemvist är huvudsakligen valsång och tibetanska klockspel. Jag fascineras av ljud som bara utrotningshotade varelser kan ge ifrån sig, sa jag med en stor bit bulle i munnen.
Kanye fick någonting tomt i blicken innan han fann sig och berättade vidare om hur han alltid sökt inspiration från sin vardag. Hans erfarenheter och drömmar har alltid försett honom med stoff till sin konst.
-Livet självt, avslutade han och förenade pretentiöst fingertopparna mot varandra. Jag nickade intresserat, fast jag egentligen bara ville avsluta mötet.
-Men nu efter sista plattan, känns det tomt, som om jag inte har någonting mer att säga.
Jag suckade djupt och sa att jag kunde tänka mig att lyssna på hans musik, förutsatt att han betalade för tiden jag la ner. Så kom det sig alltså att jag ägnade påskhelgen åt att begrunda Jesus på korset och bekanta mig med Kanyes’ alla låtar med textspåret påslaget i Spotify. Jag måste vara lättledd, för lagom till middagen på långfredagen daskade jag min fru regelmässigt på stjärten och kallade henne för ”min hora”. Jag pladdrade oavbrutet om mitt könsorgan som världens åttonde underverk och tyckte att det borde hamna på Unescos Världsarvslista. När mina döttrar dök upp kommenterade jag enbart deras utseende och refererade till dem som ”bitches”. Vid påskdagen var jag så inspirerad av musiken att det inte bara var grannskapets påskkärringar som knackade på dörren, utan även en skilsmässa och två döttrar som ville annullera mitt faderskap. Jag ringde upp Kanye, eller Conny som jag föredrar att kalla honom, på Skype. Jag sa som det var, att jag inte alls upplevde att hans textförfattande stagnerat. Tvärtom tyckte jag att han utvecklats.
-Tycker du? sa han och sken upp.
-Oh ja. Från en ömklig, smygrunkare i ett pojkrum som nödrimmar och drömmer om att få ligga med världens alla brudar, till en fullvuxen, nödrimmande kvinnohatare i full blom.
Connys leende stelnade lite.
-Det är inte ett textproblem du brottas med, sa jag och avslutade samtalet.