Mot den absoluta botten.

Småstenarna som täcker stranden är ovala, mjuka och så lika varandra i storlek och form. Miljontals år av vulkanisk aktivitet, friktionen från havsbottens böljande krafter, spontana smekningar av havets växtlighet och fysisk kontakt med maneter, undervattensdjur och dinosaurier har slipat dem till dessa perfekta ovaler.

Jag fylls av en känsla av respekt och ödmjukhet när jag lägger mig på rygg och vilar på vår planets historia. Det är som om jag hör berättelsen från tidens begynnelse där stenarna återger allt de sett och allt de upplevt. Och jag lyssnar på allt fantastiskt som funnits före mig. När stenarna kommer till episoden när en tvåbent vattenbaserad varelse dyker upp och direkt börjar döda varandra, oftast för att de tror på en eller flera påhittade sagofigurer som skiljer sig marginellt från varandra, då börjar jag skruva lite på mig. Stenarna berättar att de tvåbenta dessutom börjar tömma planeten på resurser, utrota andra arter, slänga sopor, gifter och även sitt eget piss och skit i haven. Då bestämmer jag mig för att röra lite på mig. Om det är det faktum att det är 32 grader i skuggan eller att jag känner mig lite skyldig, är oklart. Vad som däremot är uppenbart att stenarna liksom klistrat sig fast på min rygg och baksidan av mina ben.

Är det min hud som åldrats och blivit som blålera? Har solskyddet något inslag av tvåkomponentsklister? Eller, mer troligt, har stenarna fått ett eget liv och sugit sig fast som blodiglar, ovilliga att släppa taget förrän jag hört klart?

Jag reser mig mödosamt upp till ljudet av mitt eget gubbstön. Täckt i sten rör jag mig mot havet som en gammal sköldpadda, samtidigt som stenarna pratar i mun på varandra, anklagande och dömande. Jag är hundra miljoner år gammal, jag hör kontinentalsocklarnas klagosång och djurarters sista andetag, jag är planetens och evolutionens oönskade och ondskefulla barn som vacklar ut i sitt eget fostervatten. Min kropp försvinner under ytan mellan trosskydd, cigarettfimpar och bilreservdelar och glömmer att jag har 12 kilo sten förankrat på min ryggtavla. Jag sjunker snabbt mot botten, kanske inte så mycket av vikten som känslan av vår arts kollektiva skuld. Och stenarna viskar i mina öron att jag inte ska ta det så allvarligt.

Om några miljoner år kommer människan bara vara ett litet bromsspår i ett bottensediment som berättar om vårt korta ögonblick på den här planeten.