Oral diarré.

Jag har utvecklat en ny app. Den bygger på befintlig teknik där mobilen först identifierar alla rösterna i ett rum och där du anger deras namn. Sen ”lyssnar” den på t ex möten eller middagar och kan därefter ge statistik över hur mycket olika deltagare pratat. Den har inget kvalitetsfilter, utan kan bara kallt konstatera samtalens fördelning i visuella tårtbitar med deltagande personer markerade i olika färger. 

Det går att ställa in så att män och kvinnor splittas. Även en volymfunktion finns som kan räkna ut vem som lät mest under middagen rent volymmässigt. En faktor som ofta samspelar med ett högt värde när det gäller konsumerad taltid. Appen är känslig nog att kunna isolera enskilda samtal som pågår vid till exempel ett middagsbord, så att du lagom till kaffet kan vända dig till din bordspartner.

-Du har pratat 11% mer än jag, så jag tänkte berätta lite om min passion för velodromcykling nu, så att det blir rättvist.

Eftersom frågor har en särskild uppåtgående språklig melodi och till sin natur är korta, kan de också identifieras och redovisas. Vem pratade och vem ställde frågor? Min förhoppning är att appen kommer att kunna eliminera tyckandet kring vilka som alltid tar enormt mycket plats i sociala eller professionella sammanhang. Ge statistik som kan leda till självinsikt, framförallt hos den sändande personer. Men även hos den lågmälda majoriteten, som ibland är oskyldiga offer och ibland möjligggörare som spelar intresserade och ställer följdfrågor.

På ett plan är min ambition att förbättra världen med den här appen. Brist på kommunikation och oförmåga att lyssna på andra människor är ett av mänsklighetens stora problem. De flesta människor behöver inte gå på kurs och lära sig att prata inför andra. De behöver lära sig att hålla käften och lyssna.

Jag tänkte mig att appen kunde användas professionellt. Kanske i FN? Styrelsemöten? Definitivt under partiledardebatter eller diskussionsprogram så att man kan säkerställa att alla får komma till tals. Men efter ett ha genomfört ett beta-test hemma under en middag, har jag tyvärr tappat allt hopp.

-Ja, det var ju en djävla tur att jag pratade på, annars hade det blivit en fruktansvärt tråkig middag, som en vän reagerade när jag visade att han tagit 93% av luftrummet.

Jag insåg då hur fruktansvärt naiv hela idén var. Människor förändras ju inte alls. De söker bara bekräftelse på hur de lever sina liv, åsikter de redan har och beteenden de cementerat fast. Så nu vet jag inte vad jag ska göra med min lilla app längre. En tanke är att sälja den till Miljöpartiet så att de kan börja straffbeskatta folk som släpper ut mer koldioxid än andra? En annan är att sälja den till ett spelbolag så att folk kan satsa pengar på vem de tror kommer att pladdra mest i ett möte. Om ett spänningsmoment kan göra trav spännande, så borde det väl fungera på oral diarré?