Medmänniskan.
anders tempelman
Jag åker tunnelbanan på morgonen, omgiven av folk som stirrar katatoniskt i sina mobiltelefoner. När tåget stannar vid Gamla Stan tittar de yrvaket upp, lite sökande för att sen omärkligt ta rygg på mig. De ser att jag har blicken mot horisonten och går med bestämda steg mot ännu ett framgångsrikt möte. De liksom lägger sig i mitt vinddrag och låter mig lotsa dem uppför trappor, över gator och torg samtidigt som de är helt konsumerade av sin skärm. Ibland flackar de hastigt upp med blicken och konstaterar att de är på rätt väg. Det är subtilt, men det är uppenbart att jag är deras ledarhund.
Så jag leder dem välvilligt, som Moses tänker jag, och söker samtidigt efter lämpligt hinder. Det kan vara järnstolpar, hundbajs, vägarbeten, öppna brunnslock, papperskorgar, cyklar, hundar och tiggare. Planen är att leda dem rakt in i hindret för att se om de upptäcker det innan det är för sent.
Om den här typen av pedagogik är fostrande eller inte är fortfarande oklart, men det skänker mig en viss glädje att vända mig om efter att någon gått in i en container och fråga om det gick bra, kanske erbjuda en näsduk för att stoppa blodflödet. Erbjuda tips om var man kan fixa glaset på mobilen. Prata lite om hur läkarna numera kan fixa även det mest söndertrasade knät, med grafitstänger och stålskruv.
Såhär håller jag på. Min godhet är gränslös.