En helt vanlig kund.

Jag kontaktas av en kooperativ dagligvarukedja för att de vill utveckla sin personal inom merförsäljning.

-Men jag kan inte så mycket om sånt, säger jag helt uppriktigt.

-Det handlar om att vår personal ska få interagera mot någon med kommunikationskunnande, som kan agera kund, det är en sorts coachning, svarar VD’n.

Så jag spelar ner mig själv och min förmåga tills smickret och arvodet hamnar på en obscent hög nivå och jag kan acceptera uppdraget.

Ett par dagar senare stapplar jag iväg mot en kursgård där ”rörelsen” spenderat medlemmarnas pengar på sprit och utbytt kroppsvätskor sedan 50-talet. Det är bara någon vecka efter min hemkomst från semestern i Italien, där jag haft vin, öl och grappa som dagligt sällskap. Abstinens är ett starkt ord, men jag är torr i munnen och kom på mig själv att stirra på spolarvätskan på bensinmacken på vägen dit.

VD’n tar emot mig på kursgården i en fullskalig, uppbyggd matbutik. Han hälsar entusiastiskt på mig och leder mig runt i butiken och pratar energiskt om företagets nya organisation och drar engelska begrepp som ingen av oss begriper, men som ändå skapar en känsla av ett progressivt företag. Jag nickar likgiltigt och behåller solglasögonen på, eftersom jag vet att en dryg och ointresserad attityd gör mig mer spännande och intressant.  Sen avslutar han med att jag ska utrustas med en korg och låtsas gå runt och handla för en middag med min familj. Butiken fylls upp av personal, tanken är tydligen att alla har en specifik säljuppgift, resten av tiden ska de studera varandra och lära sig av interaktionen med mig.

Så jag börjar flanera planlöst i butiken, precis som vanligt, när jag plötsligt blir medveten om att ett butiksbiträde står bredvid mig och ler galet. Som Kay Pollack, hinner jag tänka, trots att han inte är det minsta lik. Han pekar nöjt på en burk tonfisk.

-Det är nog den där du letar efter, säger han och pekar mot något i hyllan och ger mig ett hastigt leende så att hans näsa rynkas.

Jag tittar bekymrat på honom och säger något om att jag inte riktigt vet vad jag vill ha ännu. Alla andra i butiken, inklusive VD’n, har nu stannat upp och följer vårt samtal.

-Den är dolphin safe, det är därför den kostar lite mer, säger han och tar stolt ut en burk tonfisk.

-Jaha, jag brukar köpa den billigaste, säger jag.

-De använder speciella nät så att delfiner inte fastnar, fortsätter han initierat.

-Där ser man, men nu känner jag mig inte så sugen på tonfisk alls, säger jag och börjar dra mig undan. Butiksbiträdet flackar oroligt med blicken mot VD’n och börjar sen att följa efter mig. Lite av ett misstag, men det vet han inte ännu.

-För det är ju så viktigt att vi alla gör aktiva val och samtidigt stödjer….Hans malande stämma filtreras ned till ett dovt mumlande och jag tänker att om jag fått en iskall Nastro Azzurro innan hade jag hanterat det här bättre. Nu har han motat in mig i ett ett hörn och hans ansikte är på tok för nära mitt, med lite vitt skum i mungiporna som ibland växer till små såpbubblor av saliv. Så jag placerar min hand på hans bröstben och pressar bestämt ut honom på armlängds avstånd, sen ler jag mitt varmaste kundleende.

-När jag köper en burk tonfisk så förväntar jag mig varken fläskfärs, majs eller delfin, i burken - utan just tonfisk. Inget mer, inget mindre. Om jag hade velat äta delfin så hade jag valt det.

Han tittar förvirrat på mig.

-....men..det handlar ju om hur fångsten går till. Ingen vill väl äta delfiner?

-Nej, av den enkla anledningen att de där gigantiska strömmingarna innehåller åt helvete för mycket miljögifter, säger jag och börja gå ifrån honom. Han stirrar förfärat på mig.

-Men…delfiner har ju ett nervsystem som är mer omfattande än människans, de är monogama livet ut, säger han och småspringer bredvid mig.

-Ja, de har ju i alla fall mental kapacitet av att hoppa genom rockringar och flamsa runt på rygg i en pool i fångenskap, men att äta rätt övergår tydligen deras förmåga.

Butiksbiträdet och hela lokalen stirrar äcklat på mig.

-Det är alltså inte mina egna åsikter jag framför här, utan invändningar som vilken kund som helst kan tänkas ha, säger jag bekymmerslöst mot folksamlingen och rör mig med bestämda steg mot hyllan med folköl.