Början på slutet.

-Så har det alltså börjat, säger jag högt till mina barn och slår mig ner i soffan med en avgrundsdjup suck.

-Vad har börjat, frågar mina döttrar i kör?

-Alzheimers eller demens, säger jag uppgivet och återger sen hur jag lyssnat på en av mina favoritpodcasts från England och plötsligt märkt att jag inte längre förstod vad de sa. Jag som haft engelskan sedan barnsben då vi hade en barnflicka från England som hette Shirley och som inte kunde ett ord svenska. (Och som bad min pappa att låsa in henne på sitt rum på nätterna så att hon inte skulle gå upp och småäta, men det är lite av ett sidospår.) Sen tillbringade jag ett par somrar hos familjen Butcher i Deal under mina formativa år vilket säkrade att engelskan blev mitt bästa ämne i skolan och kompenserade upp mitt bottenbetyg i matematik.

-Men nu är allt förlorat, jag förstår inte ett ord längre, konstaterar jag och börjar surfa efter numret till en självmordsklinik i Schweiz. Jag vill inte bli en börda för er,  det blir bäst såhär, säger jag när min ena dotter rycker telefonen ur handen på mig.

-Du ser, redan nu börjar respektlösheten ta överhanden. Irritationen över att jag degenererar tillbaka till någon sorts fiskstadium där det enda vettig som kommer ur min mun snart är en salivsträng, säger jag indignerat.

-Du har ju satt podcast-spelaren på dubbla hastigheten, konstaterar hon avmätt och ger mig telefonen.

Jag pluggar i lurarna och hör hur de pratar begripligt och i normalt tempo igen. Fascinerat går jag över till min talboksapp och konstaterar att den har samma funktion.

För mitt inre ser jag den upphöjda Dramatenskådespelerskan som läst in boken skrida in i studion iförd haremsbyxor, näbbstövlar och en fårskinnsrock med broderier på. Hon säger att hon ”äääälskar" författarinnan och att den här boken antagligen är hennes absoluta höjdpunkt. Hon berättar också hur hon ser på berättarjaget, vilken tonalitet hon bör ha för att ge historien den tyngd som den förtjänat. Inspelningen startar och skådespelerskan ger allt. Hon spelar ut hela sitt register med gott omdöme, utan att ta för mycket plats eller förvandla det hela till radioteater. Med små medel förhöjer hon upplevelsen till någonting hypnotiskt och som lyssnare ÄR man huvudpersonen och ser och upplever allt med precis samma ögon som hon.

Efter flera dagars arbete är romanen inläst förlaget tar ut skådespelerskan på lunch och bedyrar hur hon lyft romanen med sin inläsning. Hur hennes namn och förmåga att ge liv till en enastående roman, kommer att leda till att många fler kommer att ta del av den. Skådespelerskan tar emot hyllningarna med ett upphöjt lugn och frågar hur många som orkar lyssna på en talbok som tar 20 timmar. Förlagschefen harklar sig och säger att de flesta tar sig igenom boken på 10 timmar genom att förvandla hennes enastående inläsning till ett tondövt rabblande som får henne att låta som Filip&Fredrik. 

Då famlar skådespelerskan efter telefonen och surfar snabbt rätt på numret till självmordsklininken i Schweiz.

Längre än så hinner jag inte fantisera innan mina döttrar petar till på mig och påpekar att jag har en salivsträng som dinglar i mungipan och att jag varit okontaktbar i flera minuter.