Den onde efterträdaren.

-Ers Höghet, är det första jag säger när jag träffar honom för första gången. Det är lite av en chansning. Han sitter i mjuka sammetsbyxor på en tron och har ett lakan svept om överkroppen. En liten benig man tassar runt honom med en rakapparat och fixar det sista i hans frisyr. Med en armgest föser han bort frisören, reser sig upp och kliver ner mot mig med en granskande min. Till slut står han framför mig, två huvud kortare än jag och skakar min hand.

-Vad vänligt att du kunde komma, Anders, säger han kyligt på bra engelska. Hur var flygresan?

-Inget vidare. Du vet ju hur det är, vi som är långt över medellängd sitter ju aldrig bekvämt i flygsäten? Han nickar gillande och tar blygt av sig lakanet och döljer sin överkropp med en skjorta som en tjänare räcker fram.

-Jag ser att du håller dig i form, säger jag uppskattande. Han rodnar lite smickrat och slinker snabbt in i skjortan.

-Pappa sa alltid att jag var tjock, svarar han och knäpper knapparna i skjortan.

-Sa ”Den älskade ledaren” det till sin egen son? frågar jag upprört.

Han gör en axelryckning och kämpar med att få i den översta knappen.

-Innan han dog funderade han länge över om jag skulle kallas den ”Den tjocke efterträdaren”. Men han fastnade till slut för ”Den store efterträdaren”, på så vis fortsätter han att, lite subtilt, kalla mig tjock även från graven.

-Låt mig, avbryter jag och knäpper den sista knappen på skjortan. Han studerar mig lite forskande under luggen.

-Tack för att du kom. Jag var lite osäker på om du ville träffa mig, säger han och flackar lite med blicken.

-Varför då? De sa att du skulle döda hela min släkt om jag inte kom.

-Jag vet, jag är en ond man, säger han och skrattar till.

-”Den onde efterträdaren”?, föreslår jag lite frågande.

-Åh, det låter ju så mycket mäktigare, jag visste att vi skulle komma bra överens, säger han entusiastiskt. Vad är det för bok du har med dig? undrar han plötsligt.

-Åh den, inget speciellt. En gammal svensk författare bara, svarar jag och tummar lite på den.

-Vad handlar den om?

-Huvudpersonen funderar över saker och ting, det är som en dagbok.

-Du säljer inte den där boken speciellt bra, säger han och skrockar lite.

Jag slår upp en sida som jag markerat med ett hundöra.

-Ok, såhär kan det låta: Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad.

Jag tar ner boken. Han tittar forskande på mig, tills hans ögon plötsligt fylls med tårar. Jag öppnar mina armar och han faller in i min famn och gråter otröstligt. Jag nynnar på en barnvisa, klappar hans oljiga lilla hårkalott och säger att han duger som han är och att det är självklart att han är rädd. Han har fötts in i en roll, mobbats av sin pappa och inte kunna lita på någon i hela sitt liv, det måste vara fruktansvärt. Jag tar hans tårdränkta ansikte i min händer, ser honom djupt i ögonen och säger att jag älskar honom.

-Det säger du bara för att jag ska sluta utveckla min kärnvapenarsenal, säger han och torkar bort tårarna.

-Verkligen inte, rusta på du, jag har redan gett upp allt hopp om mänskligheten i alla fall, säger jag med mitt varmaste leende. Han lägger huvudet på sned och tittar misstänksamt på mig.

-Om jag slutar med mitt kärnvapenprogram då? säger han plötsligt.

-Är du inte klok? Missa inte chansen att starta ett fullskaligt kärnvapenkrig och få din plats i historieböckerna, svarar jag ivrigt.

-Jag bjöd inte hit dig för att du skulle berätta för mig vad jag ska göra, säger han skarpt och pekar med sitt knubbiga pekfinger mot mig.

-Ok, ledsen, du gör naturligtvis som du vill.

-Då nedrustar jag, säger han triumferande. Jag suckar högt, skakar på huvudet och försöker se så missnöjd ut som möjligt.

-Ska vi se på NBA basket nu? frågar han och springer med hoppsasteg mot en TV.