Det digitala livet.

När jag inte tar mig till mitt ödelagda kontor i Gamla Stan, ställer jag datorn på strykbrädan och drar fram en barstol från köket som gör att både skinkor och ben somnar inom loppet av 20 minuter. Men jag sitter mitt i ett zoom-möte som kallats av en manisk beslutsfattare som vägrar att skicka ut en agenda innan mötena. Vilket förvandlar alla andra i mötet till statister som inte vet vad mötet ska handla om eller när det ska sluta. Vilket är precis så som han vill ha det. 

Någon som just delat sin skärm med alla, glömmer bort sig och skriver i en chatt som alla ser, att hon sitter i ett riktigt skitmöte och helst vill skjuta sig själv. En annan har glömt bort att stänga av mikrofonen och tvingas förklara att sonen övar på valthornet i rummet bredvid, fast alla hörde att den där bleckblåsarfanfaren kom från hans egen kroppsöppning. En äkta hälft hos någon passerar i bar underkropp i bakgrunden med en kaviarmacka i handen, okommenterat. Mitt gökur går loss just när jag bett om ordet och ska säga någonting klokt och medkännande om psykisk ohälsa hos ungdomar, vilket blir lite kontraproduktivt. Sen stänger jag av mikrofonen och låtsas lyssna på folk.

I min ensamhet börjar jag att prata lite med mig själv. De andra ser säkert att mina läppar rör sig, de tänker antagligen att jag sitter på ett übercoolt workplace i Stockholm city, omgiven av en hord med intressanta människor som oavbrutet söker min uppmärksamhet och bottenlösa visdom. I själva verket stirrar jag ut på min snötäckta tomt och ett hav av skator. Jag pratar högt om min idiot till granne som utfordrar kommunens samlade vilt- och skadedjur på sin tomt och inbillar sig att han är djurvän. Det enda sällskap jag har i hemmet är bergvärmepumpen, men han har fullt upp med den arktiska kylan och har inte tid för mig.

När mötesledaren plötsligt anbefaller en kort paus har jag glömt att jag är tillfälligt lam från midjan och nedåt och faller därför handlöst till marken. Benen är som två köttdetaljer som brummar som om de matas med högspänning. Jag tvingas dra mig bort mot köket med bara händerna. Att nå kaffemaskinen är omöjligt, så jag lyckas öppna lådan med snabbkaffe av espressokaraktär. Jag lägger upp två långa linor på köksgolvet, sen snortar jag allt. Det har en uppiggande effekt, helt klart. Därefter lyckas jag få upp en annan kökslåda där jag hittar en burk med makrill i tomatsås. Jag öppnar den girigt och äter upp innehållet med händerna. Det rinner tomatsås utmed armarna. Sen hör jag hur mötet drar igång borta vid strykbrädan igen. Benen värker av bara helvete, men jag kan nu krypa på alla fyra tillbaka och mödosamt dra mig upp på stolen igen. 

Alla tittar på mig med fasa och frågar vad som hänt. Jag inser hur det ser ut. Levrat blod i bägge näsborrarna och pinfärskt blod i ansikte, på händer och handleder. Så jag improviserar och säger att vi är några killar i området som startat en klubb där vi överfaller varandra när vi minst anar det och slåss tills en ger upp.

-Det här digitala livet håller på att ta kål på oss alla, säger jag och ler brett med tomatsås i hela munnen.