Ge oss något att leva för.

De hör av sig från SVT Nyheter. I en tid då nyheterna får alla att vilja skjuta sig framför TV’n, behövs en motkraft. De kan inte rå för alla dåliga nyheter, men har under en tid försökt att krysta fram några glädjeämnen för att sluta sändningarna på en positiv not. Ingenting verkar ha fungerat. Hela redaktionen är samlad och stämningen är dyster.

-Public service ska upplysa folket, inte skrämma bort dem eller driva dem in i depression och självmordstankar, säger nyhetschefen uppgivet.

-Och att det fötts tre killingar som är trillingar på Öland, det räddar inga liv? undrar jag.

-Nej, inte ens solskenshistorien om en farbror som föll ner i sin egen vattenbrunn och sen räddades av sitt 12-åriga barnbarn får folk på gott humör.

-För att alla inser att om en halvblind farbror och några killingar är de enda goda nyheterna för dagen, då är världen bortom all räddning? summerar jag.

Det nickas runt bordet.

-Vi vet inte vad vi ska hitta på? Det var därför vi hörde av oss till dig. Vi behöver någon med en grundpositiv och hoppfull inställning som kan hjälpa oss.

Jesus, tänker jag för mig själv. De har inte bara hela världens problem på sina axlar, de har dessutom kontaktat helt fel person för uppdraget. De behöver Gud, men han är antingen död, fundamentalist eller väldigt upptagen med att röja upp i någon pedofilskandal.

-Satir, säger jag till slut. Det är det enda som både kan informera och samtidigt locka till skratt. Det har dessutom den positiva effekten att det driver regimer och makthavare till vansinne. De tål inte att bli skrattade åt.

-Det är otänkbart, då är vi inte objektiva längre.

-Jag säger inte att Samir ska rapportera från en humanitär katastrof med kastanjetter i händerna och en skrattmaskin som går i bakgrunden.

-Tack, säger nyhetschefen med slutna ögon.

-Men kanske kan man skapa en positiv känsla med tittarna om att vi går igenom den här skiten tillsammans? Vi skrattar åt clownen i Vita Huset, vi tittar roat på medans planeten når kokpunkten, vi himlar med ögonen tillsammans över att världen största land offrar sina söner för att få ännu mer land. Vår gemenskap gör att vi orkar gå vidare och vågar tro på en bättre framtid.

-Det här var det dummaste jag hört, säger nyhetschefen och reser sig upp. Mötet är över, men jag har ett starkt behov av att avsluta mötet på en positiv not.

-Vet ni skillnaden mellan en optimist och pessimist? frågar jag och tittar på alla i rummet. Ingen orkar svara.

-Pessimisten är bättre informerad, säger jag och får märkligt nog inte ens ett leende tillbaka.