Musik som aldrig tidigare hörts.

Det började en vacker morgon i maj. Jag gick i den grönskande allén mot Gärdet när jag fick ett samtal från Kungliga Musikhögskolan. En febrig man undrade om jag ville komma och prata om kreativitet och skapande. Jag svarade att jag ogärna förvandlas till en av lycksökarna som reser land och rike runt och sprider oanvändbara floskler.

-Jag föredrar att agera, sa jag och föreslog att jag kunde skapa ett nyskapande orkesterverk tillsammans med eleverna. En symfoni som öppnar ögonen på alla för vad som är möjligt att åstadkomma med musik.

-Det låter ju helt fantastiskt, vad har du tänkt göra? fick jag till svar.

-Om jag visste det på rak arm så skulle det väl inte vara speciellt nyskapande? svarade jag tålmodigt tillbaka.

Mannen ville att jag skulle träffa ledningen för skolan och presentera ett upplägg och en budget. Jag förklarade att jag har samma enkla syn som Ulf Lundell: Ett förskott och en deadline är kreativitetens sanna föräldrar. Han gick lite motvilligt med på mina villkor.

Två veckor senare la jag ifrån mig björnpäls och truckerkeps på det välpolerade träbordet och lät blicken vandra över landets musikaliska kulturelit.

-Musik som aldrig hörts förut, sa jag och lutade mig på knogarna mot bordskivan så att det knakade i leder och virke. Det kräver instrument som aldrig tidigare spelats på, fortsatte jag.

Någon skrattade till lite nervöst, men de flesta var öppna i sinnet, det kunde jag se.

-Kroppen, sa jag högt och lät ordet sväva fritt i mötesrummets tystnad för en stund. Jag ser hela blåssektionen framför mig, fortsatte jag entusiastiskt. Flöjtsektionen består av människor med näspiercingar. Musikern blåser helt enkelt rakt in i munnen på dem och skapar sen toner genom att täppa till eller öppna hålen i näsan med fingrarna. Bläckblåsarna skapas genom att vända på steken. Man blåser för kung och fosterland in i näsborrarna på folk med vidöppna svalg och munnar. Musikerna kan då spela toner genom att klämma ihop munnen på olika sätt. För de lägre tonerna blåser vi in luft rakt upp i tarmarna och sen innesluter med en buttplugg. Då kan musikern kontrollera när basregistret ska brisera ut genom röven. Genom att välja personer/instrument i olika storlekar kan vi skapa de flesta tonerna. En ovanligt vacker flöjt får vi genom att blåsa i urinröret på penisar.  Ja visst, som panflöjter eller tvärflöjtar, jag ser att ni fattar precis. Tonhöjden kan då regleras genom att klämma till och påverka rörets längd. Det går också att blåsa hårt ner i urinröret så att urinblåsan expanderar och sen spela vackra toner som på en säckpipa. Att spela på ett liknande sätt på snippan, ger en ton som påminner om franskt valthorn. Tonhöjden regleras då genom att pressa lätt över buken och påverka livmoderns volym.

Stråksektionen tänker jag skapa av beniga gamlingar som vi svingar runt från fötterna, vilket skapar ett vinande, lesleyliknande ljud ihop med tonerna som uppstår genom deras skräckslagna, vidöppna munnar. Hastigheten på rotationen gör då också att vi kan reglera tonhöjderna effektivt.

Slagverk är enkelt. Ett antal medelålders män med stora mängder bukfett och en pizzaspade, så är den saken löst. Och krävs ett glissando i något sammanhang, låter vi nakna personer åka nedför brandstänger på scenen, avslutade jag och drack lite vatten ur ett glas.

Alla satt hänförda över den banbrytande idé de just fått höra. En del såg ut som om de kunde suggerera fram hur denna mänskliga, nya symfoni skulle kunna låta? Det är svårt att avgöra. Jag slog lite med naglarna på mina tänder och fick det att låta som en xylofon. Sen skrattade jag sådär härligt som bara jag kan.

-Inga frågor på det? Bra då pratar jag med eleverna nu.