Loppmarknad i Skåne.
anders tempelman
Min fru och jag bestämmer oss för att utnyttja söndagen till att åka på loppmarknader här i Skåne. Vi har hört så mycket gott om dem och vi gillar att flanera bland vintagekläder, gamla möbler, kuriosa och prydnadssaker. Google guidar oss elegant till några i närområdet och vi åker förväntansfullt inåt landet. Landskapet är mäktigt med sina vidsträckta horisonter, vetefälten vajar i vinden och hästar står och betar med någon sorts kappor på sig. Är det mot vinden, solen, flugorna eller turisterna? Jag vet inte och är ärligt talat inte ett dugg intresserad av att veta det heller.
Vi anländer till en gård där hela gårdsplanen förvandlats till en storskalig loppis. Vi parkerar och går med raska steg in i händelsernas centrum. Min fru börjar utomhus, jag söker mig in i en dunkel lada där en vinylspelare spelar en gammal svensk låt. När mina ögon anpassat sig till dunklet ser det mest ut som om jag klivit in i en scen ur en krigsfilm. Resterna av ett bombat hus. En mänsklig tragedi. 12 kassettband där någon gjort blandband av sina favoriter ligger i en plastbytta med olika kroppsdelar av gamla dockor. Som om någon åtminstone sopsorterat korrekt. Halva stolar ligger välta på golvet, solkiga pocketböcker ligger på ett köksbord i plast ihop med lite udda dricksglas, kaffekoppar, äggkoppar och några gamla jeans från Dressman. Det är Lill-Babs som ljuder från stereon som står på en bokhylla med ett hyllplan. ”Läppstift på din krage” sjunger hon och spekulerar kring hennes mans otrohet samtidigt som jag tar in detta monument av hopplöshet. Inte bara att ladan är fylld med bråte som alla med förståndet i behåll skulle klassa som sopor, utan också för att inga av sakerna producerats för att leva länge. De kommer från en period i mänsklighetens historia som vi alla kommer att få skämmas över. När saker var skräp redan när de lämnade produktionsbandet.
Det är med blandade känslor jag hittar en fuktskadad kartong med gamla inramade familjefoton. Hela familjer som klätt upp sig och gjort sig fina för fotografen som kommit för att föreviga dem tillsammans. Det känns privat och lite obehagligt att de hamnat här i väntan på att någon idiot från Stockholm köper och hänger upp dem på toan i sin etta på söder. Alternativt river ut fotografierna och kastar dem, eftersom det bara är ramarna som har något värde. Kommer en del av bohagen från deras hem? undrar jag vemodigt. Vandrar jag i resterna av deras liv?
”Men läppstift på din krage, kommer ej från mej” sjunger Lill-Babs vidare. Jag kanske är märkt av tragiken i ladan, men tänker att hon borde vara djävligt glad över att hennes man bara kom hem med läppstift på skjortan, det kunde ju vara en galloperande könsherpes också. Jag söker mig ut mot ljuset och håller upp handen mot det starka solljuset ute på gården. Jag möter en stenhårt sminkad tant i min egen ålder som verkar vara den som ansvarar för loppisen.
-Hitta fint? frågar hon och granskar mig uppifrån och ner, ungefär som om jag också är till salu. Att hon bryter på ryska har egentligen ingenting med saken att göra och det har heller inte hennes storblommig klänning som gör allt för att framhäva hennes överdimensionerade silikonbröst. Men jag nämner det, eftersom jag vill att ni ska se henne framför er. Hon skrider vidare mellan drivorna av gammalt skräp, som om hon sålde italienska handväskor på Birger Jarlsgatan. Det står inga priser på varorna här heller, utan man får gå fram till henne och fråga, varpå hon kisar med ögonen, drar ett djupt halsbloss på en kort, tjock cigarett.
-Femti krono, säger hon på sin Rysk-Helsingborgska.
Min fru sneglar lite på den barnpall hon hittat, vars mest iögonfallande drag är att den är full av maskhål. Sen tittar hon upp på silikonbrösten och accepterar priset utan diskussion för att inte riskera att få Novitjok i ansiktet.
Vi åker därifrån med en stark längtan efter handsprit. Jag nynnar nervöst på Lill-Babs och säger till min fru att pallen inte kommer in i huset förrän den analyserats av något rättsmedicinskt laboratorium. Hon svarar att traven med familjeporträtten jag köpt inte kommer upp på våra hemmaväggar så länge hon lever.