Maskeradmordet.

Jag strosar in på SVT’s kostymförråd i frihamnen och upptäcker snabbt att det är helt utplockat. Galgarna gapar tomma och ett kallt eko hörs i lokalen vid varje fotsteg. En ensam radio spelar lite pop någonstans. Efter en global pandemi och det pågående kriget i Europa, var inbjudan till en maskerad så enormt efterlängtad. För mig är en maskerad precis som när jag skriver. En underbar möjligheten att få leva ut sidor hos mig själv och kanske till och med ompröva min identitet. 

Bekymrat går jag därför fram till en ung kille som verkar vara ansvarig för förrådet och frågar om det pågår någon remake av Fanny&Alexander eller om de haft ett aggressivt angrepp av mal? Han svarar lite stramt att de gjort en översyn av hela förrådet.

-Men det är ju nästan inget kvar, säger jag upprört.

-Vi har bara tagit bort det som vi klassar som kulturell appropriering. 

-Självklart, säger jag utan övertygelse. Vi vill ju inte kränka någon.

-Nej, precis. Det är viktigt att vi inte bidrar till stöld av andra kulturers särart, förklarar han för mig.

Jag studerar hans tatuering på armarna, som uppenbarligen är inspirerade av maori-tatueringar. Jag ser de stora, runda träbitarna i hans öronlober, jag ser hans Tibetanska halssmycke, kängorna som inspirerats av argentinska hästfolk och jag ser hans Spotify på telefonen som spelar upp en reggaelåt med UB40. Jag väljer att inte kommentera något av det, jag vill vara storsint och härlig idag.

-Jaha, där ser man, säger jag och fingrar lite prövande på en gorilladräkt. Den luktar som en urinfylld blöja med lite inslag av svett och spya.

-Den där är populär, säger han.

-Ja, det verkar så, säger jag och kämpar fram ett litet leende. Så om jag fattar dig rätt, det finns egentligen inga maskeraddräkter alls kvar här?

-Vad menar du, det finns ju massor här?

-Jo, men för oss som inte drömmer om att vara en snödriva, Kalle Anka, humla eller en höbal för en kväll. 

-Ja, vad hade du tänkt dig då? suckar han spydigt åt mig. Hade du tänkt att klä ut dig till indian, eller?

-Syftar du på urfolksamerikan? frågar jag vänligt tillbaka. 

-Det var det jag menade, svarar han snabbt.

-Mmm, men det var inte det du sa?

Han tittar bort och korrigerar sina indiska silverarmband runt handleden. 

-Nej, jag tänkte inte gå som Sitting Bull. Men bara så att vi fattar varandra? För mig är hela idén med maskerad att få förvandla mig till en annan människa. Och det är klart att det blir en karikatyr. Hur ska folk annars se vad man föreställer?

-Din generation fattar inte det här säger killen och korrigerar sin t-shirt med batiktryck.

-Och din generation har gjort sig till självutnämnda tolkar åt andra människor. Är inte det höjden av appropriering?

Han fnyser och korrigerar sin näsring till svar.

-Jag kanske kan gå som sexköpare? Fast vad fan har man på sig då? säger jag och skrattar till lite. Eller vad tror du om att klä ut sig till svenne-banan, med träningsoverall, foppatofflor, Hammarby T-shirt, en lejontatuering i pannan och en påse 7,2 starköl i handen?

Han ser inte ett dugg road ut och byter frånvarande låt på sin telefon till Eminem. 

-Men du! Nu vet jag vad jag ska gå som, säger jag och och skiner upp.

Han tittar utmattat upp på mig.

-Ortodox jude! säger jag triumferande. Svart kostym, hatt och långa lockar vid tinningarna. 

-Har du inte fattat något av vad jag sagt? småskriker han plötsligt åt mig. 

-Vadå, jag är 5,9% jude? Är det för lite för dig? Hade 15% räckt, eller krävs det mer? Min farfar var förresten italienare, det borde ju öppna för att gå utklädd till pizzabagare? 

Jag lämnar förrådet tomhänt men känner på något sätt att både han och jag lärt oss något den här dagen.

Framförallt han, tänker jag.