Resa till världens ände.

Jag är inbjuden till klimatmötet i Sharm el-Sheik i Egypten. Alla andra flyger dit. Jag vägrar, det är viktigt att statuera exempel även om det inte spelar någon som helst roll. Det har jag lärt mig av Miljöpartiet. Så jag övertalar en begravningsentreprenör att transportera ner mig i en kista via tåg. Både miljövänligt och samtidigt med en ödesmättad symbolik. Jag stoppar ner några flaskor vatten, lite reskost och min Kindle innan locket förseglas och resan startar. Klädseln i kistan är välstoppad, täckt i siden och jag har tagit med en dunkudde för att kunna ligga riktigt bekvämt. Killarna som stängde kistan var också vänliga nog att borra några hål för syretillförsel i kistan, elegant dolda bakom sex, enorma, bärhandtag i silver utmed sidorna. Jag valde Ambassador 9000, en massiv träkista i ädelträ från Amazonas regnskog. Ett val som kan ifrågasättas, men som jag menar är en del i min mångfacetterade symbolik. Be mig inte att förklara, jag vill behålla ett moment av mystik kring mitt konstnärsskap. Det enda jag vet är att min ankomst kommer att göra intryck, väcka frågor och i bästa fall även skapa en internationell vilja att faktiskt agera innan allt är för sent.

Väl medveten om att tågresan kommer att ta över en vecka, hushåller jag både med vatten, mat och batteritid på min Kindle. Jag läser Bamse och känner ibland hur jag varsamt förflyttas mellan ett tåg till ett annat. Kistan behandlas med den respekt som döden förtjänar. Som en farkost i rymden, färdas jag i totalt mörker och nästan total tystnad. Ibland hör jag mumlande röster på distans. Antagligen männen som förflyttar mig. Men jag vet inte, det kan komma från mitt eget huvud också. Jag saknar uppfattning om både tid och rum. En djävulsk klåda i vänster knäveck är mitt enda, värdsliga problem eftersom jag inte når att klia mig. Jag funderar på om det kan vara någon sorts djur som tagit sig in. Lufthålen är stora nog för en pissmyra, kanske en kackerlacka och i värsta fall en mus. Äter de sig in i min kropp? Jag försöker spänna kroppen och åstadkomma friktion för att döda klådan, men det är lönlöst.

Batteriet i min Kindle tar slut. Maten och vattnet likaså. Nu är det bara jag, mörkret och klådan som existerar. Jag sover oroligt och vaknar med ett ryck som gör att jag slår näsbenet i ädelträet. Jag känner smaken av näsblod som rinner ner i min strupe och både släcker min törst och dämpar min hunger. Som ett litet ekosystem försörjer jag mig själv och jag tänker att den bilden ska jag bära med mig när kistan öppnas på klimatmötet. Jag ska resa mig upp, fatta en mikrofon och tala på ett universellt språk som eliminerar all skepsis, byråkrati och politisk kortsiktighet. Alla kommer att förbinda sig att fatta de nödvändiga, stränga besluten som garanterar artens fortlevnad.

Näsblodet har koagulerat och bildat en kaka i mina näsborrar, men jag kan inte få upp en hand och ta bort det. Jag andas bara genom munnen och noterar att det blivit fruktansvärt varmt i kistan. Är jag i Helvetet, Egypten eller har de råkat  rulla in mig i kremeringsugnen? Jag somnar om. Plötsligt väcks jag av ett förblindande starkt ljussken. Är det döden? hinner jag tänka innan ett gigantiskt sorl når mina öron. Jag är framme på klimatmötet och kistlocket är vidöppet. Jag försöker resa mig upp men inser att jag är helt fastgjuten i min egen avföring. Lite av en missräkning. En folksamling, med FN’s generalsekreterare närmast, stirrar äcklat ner på mig, med näsdukar för mun och näsa. Jag försöker tala, men är igentäppt av torkat blod och får inte fram ett ljud. Det här har inte riktigt gått som jag planerat, hinner jag tänka när någon slår igen kistlocket och sen förflyttar mig hastigt ut. Eller så är allt en formidabel succé? Jag har personifierat människans bristande konsekvenstänkande, skörhet och ändlighet på en och samma gång. Om nu någon bara kunde få fram en högtrycksspruta och spola av mig, så kanske jag kan återvända till mötet och motta hyllningarna.