Upprorsmakare utan publik.

Jag såg på när en man tände eld på en av världens mest lästa böcker i centrala Stockholm nyligen. Han stod och skrek att han minsann hade yttrandefriheten på sin sida. Att han utnyttjade sin rätt att provocera och ifrågasätta. Ingen stannade eller reagerade på Drottninggatan trots att det var full rusning. Och framförallt: Inte en enda av de mest hängivna, som kan boken utantill och sett filmatiseringarna otaliga gånger, brydde sig. Polisen kom förstås, men det var ju för att det är eldningsförbud i stan. Så de stampade ut elden och sa åt mannen att plocka upp efter sig och gå hem. Jag råkade möta mannens nedslagna blick när han kastade falnade bokrester i en papperskorg. Han började givetvis att prata med mig. Kanske ser jag snäll ut? Eller så utsöndrar jag ett doftämne som narcissister och rättshaverister kan vittra sig till på flera mil? Som flugor till bajs, tänkte jag och insåg i samma ögonblick att jag behövde jobba lite med min egen självbild.

-Vad är det för troende egentligen? Som inte blir rasande när jag hädar och utplånar deras viktigaste bok? frågade han mig med någonting uppgivet i rösten.

-De blir inte provocerade eftersom de är upplysta människor som kan skilja fiktion från verklighet. De är trygga i sin kärlek till bokens hjälte och är fullt medvetna om att ”Harry Potter och de Vises Sten” är en saga och att inget har hänt på riktigt. Och om något enstaka fan tror att det hänt på riktigt så tror de också att det finns en mäktig figur som är kapabel att straffa folk på egen hand.

-Dumbledore? frågade mannen nedslaget.

-Snarare Lord Voldemort.

-Fan, vad ska jag göra för att få uppmärksamhet nu då? suckade mannen.

-Jag är ju ingen expert på området, men kanske borde du fokusera en annan målgrupp än barn och tonåringar? De har inte lärt sig att bli kränkta ännu. Jag skulle sikta in mig på män. De är sämst i skolan, läser ingenting och är utan konkurrens de mest lättkränkta människorna på planeten. De blir gärna våldsamma när man inte håller med dem eller när de inte begriper.

-Så rent konkret, vad tycker du att jag borde göra?

-Strid för ett totalförbud mot vargjakt eller att fotbollsklubbar ska ta fullt ekonomiskt ansvar för sina supportrars samhällskostnader.

Han tittade äcklat på mig.

-Är du helt rubbad? Vi ska väl inte låta vargstammen ta över fullkomligt och riva djur hur den vill? Och klubbarna ska ju inte straffas för att de har supportrar som älskar fotboll? Djävla idiot! avslutade han och gick iväg åt sitt håll.

Jag kunde inte avgöra om han var upprörd, ledsen eller arg. Till slut kom jag fram till att han antagligen var kränkt.