Ett elakt svarvat rykte.

Jag hade en manlig slöjdlärare på högstadiet som hade rykte om sig att vara intresserad av småpojkar. Slöjdlärarens rykte var välkänt redan innan vår första lektion med honom och allt han sa och gjorde vävdes därför samman för att bekräfta den förutfattade meningen.

Man ska komma ihåg att bögskräcken var stark under den här perioden. Inget skrämde unga pojkar mer än idén att en dag vakna upp och upptäcka att man själv var bög eller att en kompis visade sig vara det. Man skulle kunna tro att den här kollektiva oron ledde till ett välutvecklat väderkorn i frågan, men vi stod alla med vidöppna munnar och förvånade blickar när någon upplyste oss om att både Freddy Mercury och Village People var homosexuella. Slöjdlärarens osunda intresse för småpojkar var vi däremot tvärsäkra på. Varför la han annars ofta en hand på våra axlar när han pratade med oss? Varför gav han så mycket mer uppmärksamhet till oss pojkar än tjejerna? Och varför svarvade vi så mycket långa, cylindriska saker?

Ingen hade anmält slöjdläraren, så var hans olyckliga rykte kom ifrån var okänt och framförallt ointressant. Mytologin är alltid mer lockande än sanningen. Den växte inuti huvudet på oss, broderades ut, förstärktes och blev en skräckhistoria som förenade oss. Jag minns också att slöjdläraren hade enormt dålig andedräkt och jämförde snickeri med hjärnkirurgi. Två saker som ytterligare bekräftade vår bild av en man som bara måste var pedofil, trots att orsakssambandet kändes lite svagt redan då.

Årtionden senare tänker jag tillbaka på slöjdläraren och att han kanske bara var en lärare som älskade sitt jobb. Att få arbeta med barn och lära dem skapa saker i trä. Hur han fick bättre kontakt med oss stissiga pojkar genom att lägga en vänlig hand på vår axel när han berättade något. Speciellt när vi skulle använda just svarven och antingen höll stämjärnet på ett sätt som skulle innebära en ögonblicklig död, eller struntade i hårnätet eftersom man såg ful ut i det. Och vad använder man rimligen en svarv till om inte för att svarva avlånga, cylindriska objekt? Mitt mest bestående minne av den  här perioden är annars att jag, på eget initiativ, snickrade en te-bricka i två plan och med hjul. Ett unikt stycke svenskt handarbete som idag kanske kan hittas på auktion ihop med möbler av Axel Einar Hjort. Eller på soptippen.

Penetrerad och missförstådd.

Det finns en läkarundersökning som vi män behöver göra efter en viss ålder. Något vi skojar sinsemellan om med skräckblandad förtjusning. Min fru drev i alla fall på så att jag bokade en tid till slut. Jag sov dåligt natten innan och oroade mig både för undersökningen och resultatet. När jag kommer hem efter läkarbesöket känner jag mig lättat och därför också lite glad. Min fru väntar spänt när jag (med lite lätt glidande gång) kommer in köket och slår mig ner.

-Hur gick det?

-Ja, det var vidrigt förstås.

-Då fattar du kanske hur det är för oss tjejer att gå på mammografi eller till gynekologen.

-Det är väl ändå inte samma sak?

-Varför är det inte det?

-Ja, ni gör det ju jämt så ni vänjer ju er på något sätt.

-Nej, det gör vi inte.

-Jaja, men nu var det i alla fall väldigt jobbigt för mig. Även om hon sa att allt var bra.

-Hon?

-Ja, det var en kvinnlig läkare.

-Jaha?

Min fru tittar länge och forskande på mig.

-Ja det förklarar en del..

-Vad menar du med det?

-Inget. Men det var lite lägligt att det just var en kvinna, tycker du inte?

-Nu valde ju sjukhuset vem som skulle undersöka mig, inte jag.

-Men du fick väl ett namn på läkaren innan du skulle gå?

-Ja, det är klart.

-Och det var uppenbarligen inte Dr Lennart?

-Nej, och det spelade ingen roll. Jag kanske till och med föredrog att en kvinna skulle undersöka mig.

-Ja, det kan jag tänka mig. Det var väl därför du inte sa något till mig innan?

-Är du svartsjuk….?

-För att en tjej kör upp ett finger i arslet på dig? Skulle inte tro det.

-Sen var det ju ultraljud också. En lång djävla stav….

-Där ser man. Som en efterrätt.

-Nu får du väl ge dig. Jag kanske skulle ha struntat i undersökningen och istället drabbats av en ostoppbar cancer senare?

Hon skakar bara på huvudet till svar.

-Det var ju du som pushade mig att gå!

-Men jag väntade mig inte att du skulle komma hem och se ut som om du fått tillbaka på skatten.

-Jag kanske är lättat för att det är över? Är inte det en ganska normal reaktion?

Hon tänker efter en stund innan hon skrattar till och tittar lite ömt på mig.

-Ja, förlåt. Du har rätt. Jag kanske bara är lite nervös för mitt eget gynekologbesök nästa vecka. Även om Magnus är väldigt lätt på handen och bra.

-Magnus??

Meningslöst möte i Kreml.

Jag ska få mina reseinstruktioner på ett café i Gamla Stan på ett givet klockslag. Jag slår mig ner vid ett bord, i andra änden av rummet sitter en man i trenchcoat och mörka solglasögon. Han läser en s.k herrtidning från tidigt 80-tal, som han sen viker ihop och lämnar kvar på bordet, varefter han lämnar caféet. Jag suckar över bristen på finess, släntrar över och lyfter motvilligt tidningen. Jag bläddrar till mittuppslaget, där en liten papperslapp klistrats strategiskt över kvinnans ena bröstvårta. En ung tjej som jobbar på fiket tittar äcklat på mig, samtidigt som jag skrapar loss lappen.

-Det är ett hemligt meddelande, förklarar jag för henne och inser samtidigt hur ihåligt det låter. Instruktionen på den lilla lappen är åtminstone glasklar.

Jag tar färjan till Gotland fredag eftermiddag och möter därför hela mediasverige som ska till sina landställen. Jag har aldrig begripit flockbeteendet där man tvingas möta bekanta och kollegor från stan i badbyxor på sin semester.

-Ni är lika originella som husvagnscampare! skriker jag åt alla och ingen i restaurangen. Sen beställer jag ännu en öl och en Jägermeister. Jag vet inte om jag är full eller lite nervös. Väl på Gotland tar jag bussen till Slite hamn. Det hinner bli kväll tills jag sitter på en angiven brygga och tittar ut över ett av världens mest nedsmutsade innanhav. Plötsligt dyker ett periskop upp en bit ut, därefter flyter en stor ubåtskropp upp till ytan och en lucka öppnas. Jag tänder min mobil som jag instruerats att göra och en militär i gummiflotte kommer roende mot mig. En liten benig kille i 20-års åldern glider in mot bryggan och manar mig att hoppa ombord. Inne i atomubåten hälsar jag lite blygt på några i besättningen innan jag placeras i en hytt.

Jag somnar och väcks flera timmar senare av en rysk pojke i sjömansuniform som står över sängen och ruskar om mig. Jag undrar om jag hamnat i en gammal porrfilm, innan jag leds uppför trapporna till ubåtens torn igen. Det är kolsvart och en stark vind blåser samtidigt som jag får hjälp att kränga på mig en dykardräkt. Jag upplyser en attackdykare bredvid mig att jag inte har dykcertifikat. Han svarar på urusel engelska att allt kommer gå bra, vilket övertygar mig om att allt kommer att gå åt helvete. Sen sätter vi oss på ubåtskroppen, tar på oss luftmunstyckena och hasar framåt tills vi rutchar ner i det iskalla vattnet. Attackdykaren har en strålkastare med sig och tar täten ner i djupet. Jag har en pannlampa på mig och simmar hundsim efter, ganska ineffektivt men inger en känsla av trygghet från barndomen som jag behöver.

Till slut når vi fram till ett stort rör. Jag fattar intuitivt att det är Nordstream2. Ingen orkade göra något för att rädda Östersjön eller planeten, men att dra en pipeline för rysk gas till Europa kändes som en viktig prioritet. Nåja, projektet omfamnades av alla godtrogna idioter som inbillade sig att länder som gör affärer ihop, inte krigar mot varandra. Något som säkert stämmer när det inte handlar om länder som har en avgrund mellan sig när det gäller demokrati, yttrandefrihet och mänskliga rättigheter. Attackdykaren öppnar någon sorts lucka i röret, där han motar in mig. En av Östersjöns sista torskar följer med in också, innan luckan stängs. Jag är i någon sorts luftsluss och det finns en knapp i taket därinne, som jag trycker på. Plötsligt är det som att befinna sig i ett glas med en brustablett. Miljoner bubblor gör att sikten är obefintlig, innan jag märker att vattennivån försvinner tills allt vatten är borta. Lite trevande tar jag av mig luftmunstycket och tar ett andetag. Torsken som följde med in, ligger och sprattlar för livet bredvid mig. Han bytte ett liv i ensamhet, mot en obarmhärtig död. Jag sjunger en strof av Neil Young till tröst: ”It’s better to burn out, than to fade away. Hey hey, my, my….” tills hans sprattel avstannar och slutligen helt slutar. Därefter öppnar jag den andra luckan och kryper in i det svarta röret, som är ca 120cm i diameter. Det doftar svagt av gas och bajs därinne. Rysslands enda exportprodukter.

En spolformad skapelse står beredd framför mig, med åtta gummidäck som håller en sits svävande i rörets mittpunk. I samma ögonblick som jag spänner fast mig, startar en motor och jag färdas i snabb hastighet genom röret. Hastigheten är omöjlig för mig att avgöra, men ljudet och skakningarna av skarvarna i röret ökar i intensitet tills de övergår till att bara vara en konstant vibration. Det är som att åka tåg och jag somnar efter ett tag. Jag vaknar av att kapseln står stilla i en stor sal. Kristallkronor hänger från taket, förgyllda väggar med oljemålningar av stora, ryska makthavare stirrar ner mot mig. Jag kliver ur min farkost och ser att Putin sitter vid ett bord och äter. Jag hinner tänka att han äter blod, tills jag inser att det antagligen är borscht. Han tittar upp mot mig och ler. Ett misstag, med tanke på att hela hans tandrad är blodröd.

-Vill du ha? frågar han mig och gestikulerar att jag ska slå mig ner.

-Nej tack, jag åt en landgång på Gotlandsbåten, svarar jag och sätter mig mitt emot honom.

-Vad snällt att du ville komma, säger han och torkar läpparna med en vit linneservett.

-Varför ville du prata med mig? undrar jag och häller upp ett dricksglas vodka till mig själv.

-Jag har inte så många jag kan koppla av och ha lite trevligt med här längre, säger han och slår missmodigt ut med händerna.

-Nej, det är ju en av de tråkiga bieffekterna när man startar krig, man blir snabbt ganska ensam, säger jag och sveper min vodka.

-Vet du vad jag saknar mest? frågar han med lite drömmande blick.

-Respekt?

-Det har jag väl? undrar han förvånat.

-Nej, folk är bara rädda för dig. Som en gatuhund, du vet aldrig om den vill kela eller slita loss luftstrupen på dig. Respekt är något du måste förtjäna

Putin tittar uppgivet på mig. Hans ansikte ser ut som om han både skjutit Botox i alla vinklar och sen pressat in tryckluft under huden. Det rinner en liten röd rännil av borscht i hans ena mungipa, men han märker det inte.

-Du är inte rädd av dig, det måste jag säga.

-Du har väl tillräckligt med oligarker och ja-sägare omkring dig? Vad ska du göra, skjuta mig i bakhuvudet? Som Stalin tyckte om att göra efter att han ätit en trevlig middag med offret först.

Putin hummar till lite roat, som om det var en idé som inte riktigt slagit honom. Jag ångrar att jag sa något.

-Om du inte tänker vara trevlig kan du lika gärna åka hem, säger han till slut och reser sig upp. Jag nickar till svar och går bort mot min farkost som står startklar i rörets mynning. Jag spänner fast mig och möter hans lite sårade blick.

-Du inser att du målat in dig i ett hörn va? Att Rysslands enda väg ut ur den här situationen, är att göra sig av med dig. Sen kan näste man säga att det här var ditt krig, backa ut ur Ukraina och be om att bli insläppt i värmen igen. Vilket kommer att ske, ganska fort till och med. Tack för vodkan förresten.

Han svarar genom att dra upp dragkedjan på sin Loro Piana-jacka för 100.000 kronor. Jag tycker att han ser tjock ut i den, men väljer att släppa det den här gången. Jag gör en lite teatralt vinkning, innan jag placerar händerna i kors över bröstet och åker som en projektil genom röret igen. Söderut, hemåt, mot Gotland. Som väntat är det ingen ubåt som väntar på mig vid luftslussen, så det slutar med att jag får simma in till kusten. Jag vadar upp på en strand, täckt i algblomning, gamla kondomer, trosskydd och en rostig elscooter över axlarna. Jag möts av  hela djävla mediasverige som ligger och solar sig i varandras stjärnglans. Jag har aldrig varit så glad över att se dem igen.

Eulogi av en filur.

Erik Lundby finns inte längre. Hans sista stund på jorden tillbringade han vid en privat sexklubb i Östergötland. Han var på väg hem ifrån ett av sina affärsmöten där han i sedvanlig anda pratat hål i huvudet på alla andra. Ömsom hittade han på fakta, ömsom strödde han självklarheter omkring sig. Om någon hade en annan åsikt, blev han rasande och lutade sig mot sina påhittade akademiska meriter och en undersökning som ingen annan kände till. Erik Lundby var som alla andra narcissister, han saknade helt självinsikt och tyckte själv att mötet gått enastående bra. Han bestämde sig därför för att kröna dagen genom att stanna till vid sexklubben och dess mest kända attraktion: Ett utomhus-glory-hole som han hört mycket om. Det var i själva verket en Friggebod som tillhörde en förskola på orten. På dagarna fungerade den som en hybrid mellan klättervägg och koja, där ena väggen utrustats med flera cylindriska hål. Men vissa sommarkvällar togs den i hemlighet över av sexklubben. 

Erik kittlades av både nakenheten i det fria, samt av ovetskapen om hon/han/det som befann sig på andra sidan. Erik såg sig som 100% hetro men hade för vana att dra hopplösa bögskämt, för att på så vis försöka tysta den svaga rösten inom honom som alltid älskat Barbara Streisand och Melodifestivalen. Just den här dagen visade det sig att det varken var en man eller kvinna på andra sidan - utan en vildsvinstjur. De anställda på sexklubben hade tagit en fikapaus och lämnat ytterdörren på glänt. Sånt som händer. Vildsvin är ju visserligen inte alls köttätare, men när de känner sig hotade och trängda kan de gå till angrepp med sina sylvassa betar. Om den plötsliga smärtan inte varit så ohygglig hade kanske Erik kunnat glädja sig åt att vildsvinet uppfattade hans penis som ett hot. Erik segnade ner och blodet stod som en fontän ur hans mellangärde. Han slogs av att det var som en röd orgasm innan han förlorade medvetandet och livet. 

Erik lämnar egentligen inget tomrum efter sig alls. Möjligen en kollektiv känsla av lättnad över att slippa höra hans malande röst och att jorden befriats på ännu en hopplös filur. Hans kropp kremerades tillsammans med de kvarvarande slamsorna som en gång varit hans mandom. Självupptagen in i det sista, efterlämnade Erik 45 tätskrivna sidor med instruktioner för hur hans sista resa skulle gå till. Hans aska skulle förvaras i en snidad ask av guld och värdigt färdas ombord på försvarsmaktens kustkorvett ut till en kobbe i Karlskrona skärgård. En plats där han, enligt egen utsago, hade mött Putin, Lavrov och Stig Bergling straxt efter att U137 gick på grund, för ett samtal om säkerhetsläget i Östersjön. Erik var glad i sprit, det ska sägas, och kunde på fyllan sänka rösten och berätta att han hade haft en högt uppsatt position inom underrättelsetjänsten och arbetat undercover som spion, med rätt att döda, under hela kalla kriget. Ett påstående vars enda sanningshalt var att folk ofta ville skjuta sig själva efter att ha träffat honom. Hans aska skulle sen strös högtidligt och en ensam trumpetare skulle spela ”I am a woman in love” av Barbara Streisand och Bee Gees. Han gav noga instruktioner om hur hans fru och barn skulle vara tröstlösa och gråta floder. Någon borde läsa högt ur Machiavellis ”Fursten” och kanske kunde Lars Lerin måla ett porträtt av honom som kunde hängas på Nationalmuseum. Han ville även att frun skulle se till att göra hans dödsdag till helgdag. Helst i hela världen, men Skandinavien skulle kunna räcka. Så efter att hans fru och barn läst igenom hans sista önskan, tömde de papplådan med hans aska i toaletten och spolade iväg de sista resterna av Erik Lundby. 

Amen.

Romantik i reality

Jag träffar några killar i 30-års åldern som i förbifarten undrar hur länge jag och min fru varit gifta. Jag svarar som det är, 30 år. Killarna blir djupt imponerade och frågar förväntansfullt hur mitt frieri gick till. En fråga som enbart kan komma från en generation som dumstirrat på dejtingprogram under hela sin uppväxt. Så jag lutar mig förtroligt framåt och sänker rösten. 

-Jag målade en akvarellmålning på 4x5 meter med en detaljerad karta över Kungsholmen, som jag lämnade på vardagsrumsgolvet för henne att upptäcka. På målningen markerade jag en specifik plats i Rålambshovsparken med ett litet, påklistrat, rött hjärta. Under hjärtat hade jag skrivit med pytteliten stil att jag gömt en liten trädgårdsspade under hennes huvudkudde som skulle komma till användning. Redan efter 10 cm ner i marken på den utsatta platsen i Rålambshovsparken, stötte hon på en gammal chokladask i metall från 30-talet, inslagen med stora rosetter. Inuti hittar hon ett isärplockat pussel på tusen bitar som hon måste lägga på plats. Efter ett tag ser hon att motivet är Michelangelos staty av David. Och när hon slutligen lagt alla bitarna ser hon att det saknas en pusselbit, precis där hans hjärta sitter. 

Jag tittar på killarna, som nu sitter med öppna munnar och någon sorts dumleende, innan jag fortsätter.

-Hon söker efter den och ser då på baksidan av chokladasken att jag graverat in formen av den saknade pusselbiten och även skrivit en liten text inuti: ”Mitt hjärta är ditt. Gå ner till stranden.” Hon är så rörd att hon storgråter när hon går till stranden, där en man i våtdräkt serverar henne ett glas champagne och lägger fram en duvblå sidenklänning som hon får byta om till. Sen sätter de full fart i ribbåten ut mot ytterskärgården. När hon kommer fram till den sista, lilla kobben ute i kustbandet, sitter jag där i en vit linnekostym på en klippa där jag dukat upp en festmåltid och tänt ljus i en hjärtformation runt bordet. Hon slår sig ner och plötsligt reser sig hela Sveriges Radios Symfoniorkester upp ur sina gömmor och spelar upp. Det är ”Anthem” av Björn och Benny. Jag reser mig högtidligt och sjunger passionerat och perfekt. I låtens absoluta crescendo skjuts sen tusentals av rosenblad ut ur en luftvärnskanon och förvandlar hela himlen till ett rött regn. När rosenbladen landat är hela kobben är ett enda stort, rött, hjärta. Det sista ekot efter explosionen tonar bort, då faller jag ner på knä, halar fram en sammetskudde där en smaragbeströdd ring vilar och ställer frågan så högtidligt jag bara kan. 

-Britt, Charlotte, Margareta. Vill du dela ditt liv med mig?

Killarna stirrar med vattniga ögon på mig.

-Fan vad mäktigt, säger de unisont.

På vägen hem senare är jag ganska nöjd med att jag gav killarna precis vad de ville höra. Att Lotta och jag i själva verket sprang in på Rådhuset i hemlighet och valde den kortaste borgerliga vigsel som bjöds, hade inte gjort dem lyckligare. 

Bara oss.

Maskeradmordet.

Jag strosar in på SVT’s kostymförråd i frihamnen och upptäcker snabbt att det är helt utplockat. Galgarna gapar tomma och ett kallt eko hörs i lokalen vid varje fotsteg. En ensam radio spelar lite pop någonstans. Efter en global pandemi och det pågående kriget i Europa, var inbjudan till en maskerad så enormt efterlängtad. För mig är en maskerad precis som när jag skriver. En underbar möjligheten att få leva ut sidor hos mig själv och kanske till och med ompröva min identitet. 

Bekymrat går jag därför fram till en ung kille som verkar vara ansvarig för förrådet och frågar om det pågår någon remake av Fanny&Alexander eller om de haft ett aggressivt angrepp av mal? Han svarar lite stramt att de gjort en översyn av hela förrådet.

-Men det är ju nästan inget kvar, säger jag upprört.

-Vi har bara tagit bort det som vi klassar som kulturell appropriering. 

-Självklart, säger jag utan övertygelse. Vi vill ju inte kränka någon.

-Nej, precis. Det är viktigt att vi inte bidrar till stöld av andra kulturers särart, förklarar han för mig.

Jag studerar hans tatuering på armarna, som uppenbarligen är inspirerade av maori-tatueringar. Jag ser de stora, runda träbitarna i hans öronlober, jag ser hans Tibetanska halssmycke, kängorna som inspirerats av argentinska hästfolk och jag ser hans Spotify på telefonen som spelar upp en reggaelåt med UB40. Jag väljer att inte kommentera något av det, jag vill vara storsint och härlig idag.

-Jaha, där ser man, säger jag och fingrar lite prövande på en gorilladräkt. Den luktar som en urinfylld blöja med lite inslag av svett och spya.

-Den där är populär, säger han.

-Ja, det verkar så, säger jag och kämpar fram ett litet leende. Så om jag fattar dig rätt, det finns egentligen inga maskeraddräkter alls kvar här?

-Vad menar du, det finns ju massor här?

-Jo, men för oss som inte drömmer om att vara en snödriva, Kalle Anka, humla eller en höbal för en kväll. 

-Ja, vad hade du tänkt dig då? suckar han spydigt åt mig. Hade du tänkt att klä ut dig till indian, eller?

-Syftar du på urfolksamerikan? frågar jag vänligt tillbaka. 

-Det var det jag menade, svarar han snabbt.

-Mmm, men det var inte det du sa?

Han tittar bort och korrigerar sina indiska silverarmband runt handleden. 

-Nej, jag tänkte inte gå som Sitting Bull. Men bara så att vi fattar varandra? För mig är hela idén med maskerad att få förvandla mig till en annan människa. Och det är klart att det blir en karikatyr. Hur ska folk annars se vad man föreställer?

-Din generation fattar inte det här säger killen och korrigerar sin t-shirt med batiktryck.

-Och din generation har gjort sig till självutnämnda tolkar åt andra människor. Är inte det höjden av appropriering?

Han fnyser och korrigerar sin näsring till svar.

-Jag kanske kan gå som sexköpare? Fast vad fan har man på sig då? säger jag och skrattar till lite. Eller vad tror du om att klä ut sig till svenne-banan, med träningsoverall, foppatofflor, Hammarby T-shirt, en lejontatuering i pannan och en påse 7,2 starköl i handen?

Han ser inte ett dugg road ut och byter frånvarande låt på sin telefon till Eminem. 

-Men du! Nu vet jag vad jag ska gå som, säger jag och och skiner upp.

Han tittar utmattat upp på mig.

-Ortodox jude! säger jag triumferande. Svart kostym, hatt och långa lockar vid tinningarna. 

-Har du inte fattat något av vad jag sagt? småskriker han plötsligt åt mig. 

-Vadå, jag är 5,9% jude? Är det för lite för dig? Hade 15% räckt, eller krävs det mer? Min farfar var förresten italienare, det borde ju öppna för att gå utklädd till pizzabagare? 

Jag lämnar förrådet tomhänt men känner på något sätt att både han och jag lärt oss något den här dagen.

Framförallt han, tänker jag. 

Den lille mannen.

Jag har mött typen i hela mitt yrkesliv. Medelmåttiga män som tar enormt mycket plats och är helt konsumerade av sin egen förträfflighet. I bästa fall är han bara en mellanchef eller ordförande i din bostadsrättsförening och mest ett komiskt störningsmoment som är hanterbart. Men om ingen tar den här typen av man på allvar så vandrar han liksom vidare på tystnadens röda matta. Går det riktigt illa så blir det en lång promenad, via lite smålöjliga positioner som han tar på stort allvar vilket sen omärkligt leder till nästa position. Och går det riktigt illa så slutar de som envåldshärskare i Ryssland, Belarus, Ungern, Brasilien, Nordkorea, Venezuela, Kina, Turkiet. Ja, till och med i USA kan de bevisligen nå den absoluta toppen och åstadkomma irreparabla skador på demokratin. Knepet de använder sig av är att omge sig av ja-sägare som de sen belönar för sin lojalitet och skaffar sig hållhakar på. De ljuger systematiskt och blåser upp sin egen betydelse samtidigt som de roffar åt sig pengar och egendomar. De är inte ett dugg intresserade av politisk ideologi, de är bara intresserade av sin egen makt. Passar det deras syften att vara kommunist, så är de det. Passar det bättre att vara högerextrem, så går det lika bra. Det enda som inte fungerar för dem är en liberal mittposition, det går liksom inte att göda hat om man är sansad och nyanserad. 

Så vad har jag lärt mig av alla mina möten med de här små männen? Förvånansvärt lite, slår det mig. Jag känner igen dem ögonblickligen, men väljer ändå att tvivla på mitt eget omdöme. Man vill ju inte vara snabb med att döma? Han kanske har haft en risig barndom, han kanske har en diagnos, han kanske bara är nervös över att träffa mig? Och då har jag förstås också läst Malcom Gladwell som bekräftar att intuitiva insikter ofta visar sig vara överlägsna våra mer överlagda insikter. Jag tror egentligen inte att psykopater och narcissister (ja, jag vågar mig på en amatördiagnos här) är speciellt skickliga skådespelare. De har svårt att leva sig in i hur andra uppfattar saker och ting och ännu svårare att kunna spela ner sitt självhävdelsebehov. Min och hela planetens uppgift från och med nu, blir att vi alla ska bli bättre på att lyssna på vår intuition när vi möter de här små männen. Och vi ska söka stöd i varandra för att säkra så att de aldrig hamnar i positioner där de kan bestämma över oss eller vända oss mot varandra.

Den vägledande principen vi kan använda oss av är enkel: Om han känns som ett rövhål, så är han ett rövhål.

Jag ska försöka att vara lite roligare i nästa blogg.