Nekrolog till en vän.

Ibland när jag klippte gräsmattan kunde han skrämma mig genom att hoppa undan precis i sista minuten. Jag brukade blir rädd och stänga av gräsklipparen, bara för att sekunden senare hitta honom sitta med sitt breda flin några decimeter bort. Trots att jag förmanade honom kunde han aldrig låta bli att spela mig den här sortens spratt. Det var i hans natur, att roa och locka fram skratt. Jag hade aldrig förmånen att träffa hans familj, men jag tror mig veta att hans sinne för humor måste ha varit nedärvt i generationer i hans familj.
En sen kväll i augusti, när jag släppte ut hunden på baksidan, satt han plötsligt på trappan och stirrade nonchalant upp mot himlavalvet. Som om han vill visa upp hur stor han blivit. Att han inte längre var den där lilla lövgrodan längre, utan en fullvuxen varelse. En stolt, knytnävsstor padda i sina bästa år. Jag lös på honom med en ficklampa i nattmörkret och beundrade hans fylliga kropp. Han satt helt stilla och lät sig beundras. Sån var han. Möjligtvis lite fåfäng, men inte på ett påträngande sätt. Kanske fick han sluta sina dagar som han önskade. Full av liv, på väg mot ett äventyr när plötsligt ett bildäck förvandlade ljus till mörker. Jag hittade honom på vägen hem igår. Min vän. Kanske min enda vän.

Anders