Bröllopstalet.

Hovet hör av sig. Bröllopet mellan Carl-Philip och Sofia närmar sig och de undrar om jag kan tänka mig att skriva Kungens tal till brudparet. 

-Vill han inte skriva det själv? undrar jag.

-Jo, det är ju det som skrämmer oss, svarar tanten från Hovet stressat.

Så jag ägnar en vecka åt att skriva talet som Kungen ska hålla till sin son och blivande svärdotter. Jag får inte träffa Kungen, så jag famlar lite i blindo när det gäller tonalitet, grad av värme o.s.v. Maniskt tittar jag på intervjuer med Kungen och försöker begripa hans syntax och språkliga logik. Jag surfar igenom youtubeklipp och försöker få en känsla för fader-son relationen. Hur de uppför sig tillsammans, hur Kungen pratar med sin son och även hur han han beter sig mot sin blivande svärdotter. 

Mitt första utkast bygger på att jag skriver så att det blir trovärdigt att Kungen skrivit talet själv. Jag ser framför mig hur Hans Majestät klingar i glaset och reser sig upp inför alla på bröllopsfesten.

-Kära Hertig och Hertiginna av Värmland. Det är en stor dag idag. För mig. För Drottningen. Och för Sverige. Ett nytt blad vänds när ni idag avgav trohetslöfte till varandra…

Jag fullföljer talet i samma anda och slås av hur lätt det stela, distanserade och känslolösa kommer till mig. Ord staplas på varandra och bildar meningar som är korrekta och klanderfria, men helt könlösa. Dagen efter tittar jag på talet och öppnar sen ett nytt dokument i datorn, väl medveten om att det första jag skriver alltid är klichéer. Jag stirrar på den blinkande markören i säkert 30 minuter. Sen börjar jag skriva på nytt.

-Min son, jag älskar dig av hela mitt hjärta. Jag vet att jag inte sagt det tillräckligt ofta eftersom jag, som du vet, inte alltid har lätt att hitta orden. Men jag tänker att jag också tillhör en generation män som aldrig lärt oss att visa känslor offentligt. Och är man dessutom en extremt offentlig person så gör inte det saken lättare. Kanske avskräcktes jag lite när jag skulle gulla med dig som bebis också, jag tappade både kungakronan och riksäpplet rakt ner i barnsängen. (Plats för skratt.)

-Carl-Philip. Jag är så stolt över både dig och dina systrar att det värker i mig ibland. Hur ni växt upp i en familj som inte är som alla andra. En familj som ständigt betraktas, bevakas och där vi alla fötts in i roller som ingen av oss bett om från början. Och att du Sofia väljer att gifta dig med Carl-Philip, trots den här konstiga familjen som du får på köpet, är modigt och inspirerande. Jag vet att det är av kärlek som ni gör det, eftersom ni bägge har någonting fuktigt i blicken och lätt öppen mun varje gång ni tittar på varandra. (Plats för skratt.) Men det är inte bara ni som är lyckliga idag. Alla i våra bägge familjer är lyckliga idag. Och jag tror faktiskt, oavsett vad man tycker om ärvda titlar och monarkin som företeelse, att hela Sverige är lyckligt idag. 

-Skål för brudparet. Och skål för kärleken.

Tanten från Hovet ringde tillbaka efter ett par timmar.

-Vilket sentimentalt dravel. Det är ingen romantisk komedi du håller på med nu. Det här får du göra om, annars betalar vi inte en krona.

Jag låtsas skriva ett par dagar, sen mailar jag över mitt första utkast. Hon ringer tillbaka inom ett par minuter.

-Där satt det. Vi älskar talet.

Att planera för framtiden.

Jag har börjat fundera över åldrandet för första gången någonsin. Det skedde helt omedvetet, jag kom på mig själv att sitta och intresserat studera annonser för hagelgevär i ett reklamutskick. 

Det är inte vinstintressena i vården som skrämt upp mig inför åldrandet, även om nivån på den diskussionen är väldigt skrämmande. Det är heller inte rädslan inför det uppenbara, att pensionen kommer att vara toklåg trots åratal av insättningar i pensionsförsäkringar. Nej, det är tanken på att en dag bli morfar som skrämmer mig. Att än en gång tvingas prata och umgås med självupptagna småbarn i deras hopplösa lekar. Bara tanken på att behöva klä på dockor igen, sparka boll med en kvartsfigur som saknar all bollkänsla, läsa politiskt korrekta barnböcker med präktig sensmoral för att slutligen somna bredvid en smitthärd som bär på resistenta bakterier från helvetet. Med mina egna barn utvecklade jag efter hand en fin förmåga att leka med Barbies på ett sätt som osvikligen ledde till utvisning från deras rum.

-Oj, jag tror att Evelina just har bajsat på sig.

-Pappa, du förstör leken. 

Nu har jag förberett mig lite grundligare kan man säga. Jag har svetsat fast en avsågad hagelbössa med bägge piporna i gallret framför ansiktet. Jag måttade noga så att jag skulle nå avtryckaren när hjälmen var på och visiret nedfällt. Mer kontroll än så över sitt liv och sitt åldrande tror jag inte är möjligt att uppnå. Jag inbillar mig också att det kan finnas en pedagogisk effekt av att gå omkring med hjälmen på sig då och då och fingra lite på avtryckaren. En stillsam påminnelse att man inte är här för evigt. Carpe Diem och allt det där. Tyvärr glömde jag bort att jag hade den på mig en dag och öppnade ytterdörren för några fotbollsungar som ville sälja kokosbollar. Ett ansträngt samtal följde där jag tvingades vrida huvudet åt sidan för att se förbi mynningen och få ögonkontakt. De frågade vad jag hade på huvudet och jag svarade.

-En pensionsförsäkring.

Då sprang de därifrån. Tråkigt. Jag som är så förtjust i kokosbollar.

Konstnärlig limbo.

Jag skrev en kortfilm några år sedan som heter ”Epiderma”. I korthet går den ut på att vi får följa en man som just blivit lämnad av sin fru och hans gradvisa förfall hemma i lägenheten. Det börjar lite trevande med att han sitter framför tv’n och raspar fötterna med en fotfil över sin pasta, för att därefter äta upp den. Sen glider det elegant över till att han samlar ihop hår och smuts från badkar och handfat, rullar ihop det till en liten boll och lägger det under läppen som en snus.

Han tvättar sina kalsonger i vattenkokaren och dricker sen vattnet som en mustig kopp te. Han köper enorma mängder kräftor och skalar systematiskt i sin ensamhet. Sen äter han bara bajssträngarna och kastar resten. I slutscenen står mannen i bar underkropp över kökets diskho och rengör sin uppblåsbara Barbara med en flaskborste.

Ja, jag tror ni alla fattar den artistiska och symboliska vidden av det här manuset. Det gjorde däremot inte Svenska Filminstitutet som inte ville ge mig en krona för projektet. 

-Spekulativ, manlig, nonsens, är meningen som fortfarande ringer i mina öron.

Då berättade jag att det var Lars Vilks som skulle spela huvudrollen och Susanne Osten skulle regissera och att jag ibland funderade över min sexuella tillhörighet. Då var blev manuset plötsligt genialt och beskrevs som ett angeläget och viktigt konstprojekt med ett unikt genusperspektiv. 

Att filmen sen inte sågs av en enda biobesökare beskrevs som en stor framgång.

Den nya mansbilden.

Min korta period som fotomodell dog samma dag som den metrosexuella mannen och det pinnsmala skönhetsidealet dök upp. För såna som mig fanns då bara Dressman och finska företag kvar. Företag som uppskattade storväxta män med fåraktig blick, dumsäkra leenden och en total oförmåga att röra sig naturligt framför en kamera. Men drömmen att bara bli bedömd efter hur jag ser ut, dog aldrig riktigt.

Nyligen gladde jag mig därför över ett mail från en kvinna som undrade om jag var intresserad av att bli modell för ett företag med kläder och utrustning för jakt, fiske och utomhusliv. Jag som visserligen varken jagar, fiskar och tycker att den svenska skogen är överskattad, blev utom mig av glädje. Kvinnan hade sett ansiktsbilder på mig på nätet, men saknade en helkroppsbild där jag inte hade så mycket kläder på mig. Jag skrockade tillbaka att den typen av önskemål skulle kunna klassas som sexuella trakasserier. Hon svarade med en gullig bild på hundvalp och skrev att om jag inte gjorde exakt som hon sa från och med nu, så skulle hon döda hunden. Eftersom jag älskar hundar mer än människor var jag helt i hennes våld.

Sen startade en egendomlig modellkarriär för mig, där jag tvingades skicka bilder på mig själv, poserandes i vinterlandskap iförd enbart gula gummistövlar och en yxa. Hon var väldigt exakt i sina önskemål kring bilderna, vilket kändes lite exkluderande och oinspirerande för mig som har en så stark konstnärlig ådra. Det finns ju bara så många poser man kan inta med så lite rekvisita. Dessutom kände jag att de kyliga omständigheterna liksom förminskade mig på ett tråkigt sätt.

Jag skrev att jag inte var främmande för att ta regi men att jag också ville få tolka och tillföra mina egna visioner och därmed höja nivån. Hon bad mig hålla käften och skicka fler bilder. Hon var omättlig och när våren kom tvingades jag att resa långt norrut i Sverige för att ta nya bilder. Slumpmässigt klev jag av tåget där snön fortfarande låg och halkade ut i mina lågskor, riggade kameran, klädde av mig och kokade inombords. När snögränsen nådde Kiruna, bestämde jag mig för att spela ut hela mitt register, helt emot hennes önskemål. Att ta samma klichébilder om och om igen kanske höll hundvalpen vid liv, men det höll på att döda mig. Så jag gav allt i en snödriva vid Torneälven. Skapade mig själv en backstory så att jag kunde göra bilderna ”till mina” och hitta själen i min karaktär. Jag hämtade inspiration från Stanislavskij, Tunbjörk, Russ Meyer och Putin.

När en Same passerade med lite renar och tittade dött på mig, dog inspirationen en smula, så jag packade ihop björnfällen och sjuksköterskeuniformen. Jag skickade nöjt bilderna till kvinnan och skrev att det här var den nya mansbilden. Stark på ett mjukt sätt sätt. Både försörjare och objekt i ett. Hon svarade med en bild på en köttgryta där ett hundhalsband skymtades.

Kommersiell poesi.

Min diktsamling ”Fönstren vi aldrig öppnade” är nu äntligen färdig för tryck. 400 ex räknar förlaget med, där ett antal exemplar ska skickas till landets samtliga kulturredaktioner, två går till Kungliga Biblioteket för att bevaras för eftervärlden och ett exemplar tänker jag elda upp tillsammans med min gulnade studentmössa på valborgsmässoafton. (Ett PR-trick med en obegriplig symbolik som kultursektorn kommer att älska.)

Originaltiteln var egentligen ”Renovering av fönster, en handbok” och var en beställningsprodukt jag skrev åt ett stort företag inom byggsektorn. Jag fick en attachéväska med Rikskuponger, två biljetter till nästa VM-final i fotboll och en hink med flytspackel i betalning. Först långt efteråt, när jag städade min hårddisk, tittade jag på den igen och slogs då av en tanke.

Jag ändrade titel, bytte omslagsbilden med en av landets kända tv-snickare till ett par vackra kvinnohänder som sinnligt håller i ett snäckskal. Plötsligt var det inte längre en bedövande tråkig handbok som berättade hur man öppnade fönster som kärvat ihop eller renoverade flagnade fönster till sin ursprungsglans.

Min förläggare, som gett ut ett antal nobelpristagare, grät öppet när vi träffades första gången. Hon sa att ”Fönstren vi aldrig öppnade” förändrat hennes liv och hennes syn på allt. Hon menade att boken synliggjorde alla dessa möjligheter vi bär på men som vi stänger ute i våra liv. Drömmarna som aldrig utforskas, kärleken som inte bejakas, möjligheterna vi låter passera. Hon återgav ordagrant kapitlet om hur man kittar om ett fönster och pratade sen maniskt om de visdomar den texten innehöll. Hur den med sån precision fångade vår tids svårigheter med närhet i relationer. Texterna som tidigare var platta och lite svävande beskrivningar (jag har ju trots allt tummen mitt i handen) hade nu blivit plötsligt omistliga livsinsikter.

Som min förläggare uttryckte saken. ”Nu får Paulo Coelho akta sig.”

Land of Hope and Glory.

Ibland när jag behöver en idé till ett blogginlägg så exponerar jag mig för någonting nytt. Så jag valde mellan gloryholes och högskoleprovet. Två fenomen straxt utanför komfortzonen.

Det blev högskoleprovet den här gången och jag släntrade iväg för att uppleva det kollektiva omedvetna, när 84.000 förlorare skulle mäta sig mot mig. Jag behövde ju inte tänka på resultatet, eftersom jag redan är helt förlorad på alla plan, utan mer inspireras av alla dessa härliga ungdomar som drömmer om en bättre framtid. Vi var runt 80 personer som samlats i en sal där doften av såpa, linoleumgolv och syrebrist blandades med ångest.

Jag kryssade godtyckligt och snabbt i svaren utan att ens titta på frågorna. Min penna nästan studsade på papperna och allas blickar drogs åt mitt håll. Jag spelade det koketterande geniet som skrockade och fnös över hur löjligt enkelt allt var. När rasterna kom fortsatte jag min lågintensiva terror vid kaffemaskinen. Genom att fånga upp någon som såg extra sårbar och vilsen ut kunde jag halvhögt hålla haranger om hur studielån kommer att förfölja en som ett magsår resten av livet. Tankfullt snurrade jag med plastskeden i pappmuggen och pratade vidare om samhällets ovilja att premiera intellektuell ambition. Hur ett stort antal krävande akademiska utbildningar helt saknade någon positiv inverkan på framtida försörjningsmöjligheter.

I andra rasten fortsatte jag i samma anda och hade nu fått stora flockar av människor omkring mig. Jag pratade om att det fanns någonting storslaget och hoppingivande i det faktum att i Sverige räcker en tvåårig ekonomiutbildning för att bli statsminister. Efter fjärde rasten var det bara ett tjugotal människor kvar och då pratade jag lite bekymmerslöst om att vi trots allt har LAS i Sverige, för att ingen ska behöva bedömas efter någonting så fruktansvärt orättvist som kompetens. Bara för att vissa människor har driv, mod och skaparförmåga, så ska de inte tro att de kan anställa och avskeda folk i sina egna företag hur som helst.

Jag avslutade genom att höja plastkoppen med beskt maskinkaffe i en skål för Sverige. Där offerrollen är heroisk och hjälten är banditen. Efter det gav de sista upp och gick hem.

Själv bestämde jag mig för att leta efter närmaste gloryhole.

Familjekonflikter.

Min äldsta dotter ringer och säger att hon har någonting viktigt att prata om. Jag hinner tänka; gravid, aids, blivit ihop med någon av mina kompisar innan hon berättar att hon satt en bit kyckling i halsen i helgen. 

-Sånt händer, säger jag och andas ut.

-Men det känns som om något fortfarande sitter fast.

-Det gör det inte, säger jag lugnande.

-Hur kan du veta det?

-Du pratar ju med mig just nu. Hade du haft ett halvt kycklingbröst som täppte igen luftröret hade det varit lite svårare.

Hon slänger på luren. Jag väntar ett tag, sen ringer jag upp henne.

-Jag blev bara så arg…, hinner hon säga innan jag slänger på luren. Markering.

Sen går ett par veckor av radiotystnad som kännetecknas av att även min fru och yngsta dotter slutar att prata med mig. Solidaritet i sin uslaste form, jag tänker osökt på Stalin och hans plikttrogna undersåtar. Men jag är stark i mitt utanförskap. Ibland gör jag en insats att förklara för min fru att vår äldsta dotter behöver raka besked så att hon inte blir en hypokondriker. Jag hör hur duschen startar på andra sida dörren, men jag vet att mitt budskap går fram. 

Vår hund Signe löper under den här perioden och är därför på något mystiskt, biologiskt sätt en del av konspirationen mot mig. Eller mot hemmets patriarkaliska förtryck, som hon uttrycker saken. För att visa henne vad jag tycker om hennes missriktade lojalitet, brer jag en smörgås med leverpastej som jag äter mitt framför ögonen på henne. Hon blöder.

Jag köper ett par jeans från Acne till min yngsta dotter, som en muta förklädd till en överraskning. Hon har problem att stå emot, den lilla fattiga studenten. Hon prövar dem på men bestämmer sig sen för att inte ge efter. Djävla Bröderna Grimm som lärt mina barn att inte ta emot gåvor av…..HÄXOR. Men sin egen far, sitt kött och blod? Vart är världen på väg?

Jag placerar jeansen i min frus garderob med en liten lapp. ”Tänkte på dig.”/A Ett par dagar senare hör jag hur hon i hemlighet prövar jeansen och upptäcker att hon inte kommer i dem. Hon slänger dem i ansiktet på mig där jag ligger och läser Proust i soffan.

-Om du ska försöka rätta till det här kan du väl i alla fall köpa rätt storlek, väser hon åt mig.

-Jag trodde att det var din storlek? säger jag med utsökt spelad förvåning.

Ingenting av det här tinar permafrosten i familjen, så jag beslutar mig för att ställa till med en söndagsmiddag. Jag mailar ut roliga animerade inbjudningar med en man som slår sig själv med en slägga i huvudet om och om igen. Det är oemotståndligt och alla tackar ja. Sen möts vi som en lycklig familj runt middagsbordet, där jag lyfter på locket till en kycklinggryta.

-Jag har rivit köttet med rivjärn så att ingen ska behöva kvävas, säger jag och nickar gillande mot mina kvinnor. Isen är bruten. Eller inte.

Brevet till utomjordingarna.

SETI (Search for extraterrestrial intelligence) har lyssnat ut i rymden i över 40 år och inte hört ett smack. Inga binära koder eller ens spännande dragspelsmusik har mottagits, bara tystnad inbäddad i ett atmosfäriskt brus som kan vara efterklangen av the Big Bang. Jag tänker att det varit lite som svensk stand-up comedy, man sitter välvilligt och väntar på någonting roligt som aldrig kommer. 

Jag stod i deras kontor i San José Kalifornien tillsammans med CEO, David Black, som berättade att de bestämt sig för att inte bara lyssna av rymden utan även börja sända ut signaler. De vill skicka radiovågor med information ut i rymden, som flaskpost. Men forskarna var oense om vad som skulle sändas. Några menade att ju mindre information desto bättre, andra tyckte att hela internet kunde skjutas ut i rymden. 

-Jag tror inte att intelligent liv från andra galaxer orkar se youtubeklipp med män som knullar åsnor, sa jag tankfullt och möttes av Davids gillande nickar.

-Exakt, det kan ge en missvisande bild av oss, fortsatte han. Så därför är du här. Vi kunde inte tänka oss någon bättre rustad för att skriva ett välformulerat, välkomnande budskap om vår lilla fina planet och mänsklighetens existens. Några rader som ger röst åt vårt hopp om att vi inte är ensamma i detta oändliga universum. 

-Jag behöver en skrivmaskin av märket Underwood från 1913 och en skrivarstuga på Islay med utsikt över havet. Och en ektunna med Lagavulin.

-Inga problem. Betalning?

-Räckvidd, GRP, industristandard i mediasammanhang.

-Men hur ska vi mäta det? undrade David bekymrat.

-Utgå ifrån radiovågornas räckvidd och beräkna hur många planeter och galaxer vi kommer att nå. Sen multiplicerar du det med 25 öre i kontaktkostnad, där har du mitt arvode.

David nickade och fick någon form av ticks runt ögonen.

Hösten tillbringade jag ensam i en skotsk timmerstuga högt upp på en klippa med bara Atlanten som granne. Jag eldade kaminen med torv som spred en behaglig doft av tjära, åt torkad fisk och drack whiskey samtidigt som jag skrev mänsklighetens viktigaste brev någonsin. Ett brev som kunde förändra allt för oss. Jag prövade alla vägar. Det förtroliga brevet, det roliga brevet, det spikraka brevet. Ingenting kändes bra och hur skulle det kunnat göra det när jag inte visste någonting om de jag skrev till? De enda som uppgett att de mött utomjordingar är folk som beskriver hur de utsatts för någon sorts prostataundersökning. Inte mycket att gå på och knappast en icebreaker i ett brev. Orden kom till slut till mig en dag när havet dundrade mot kusten och vinden ylade runt knuten samtidigt som jag pissade i motvinden.

David hörde av sig ett par timmar senare och förklarade att de inte tänkte sända mitt brev. Inte för att det saknade kvaliteter försäkrade han mig, utan därför att de kommit fram till att sända Michael Bublé på repeat istället. Jag sa ingenting eftersom jag visste att det beslutet skulle få exakt samma slutresultat som mitt brev. Möjligen påskynda det hela.

Den förödande goda viljan.

Det finns en fin gammal historia inom socialantropologin om när några upptäcktsresanden anlände till en ny kontinent. Jag tänker inte på den när den vita mannen förslavade folket, använde dem som transportmedel, tvingade på dem sin religion, skövlade landet på alla naturtillgångar och högg armarna och ben av folk för nöjes skull. Den jag tänker på handlar om det omvända, när de vita besökarna och ursprungsbefolkningen blev vänner. Nyfikenheten var större än rädslan och de ansträngde sig för att förstå varandra. Med ett öppet sinne visade de varandra sina levnadssätt, åt varandras mat över en öppen eld och förenades i skrattets universella språk. 

När det blev dags för skeppet med de vita besökarna att segla hemåt, gav man varandra gåvor för att visa sin uppskattning över mötet och tiden de haft tillsammans. Besökarna fick amuletter och små konstverk skapade av snäckskal. De vänligt sinnade besökarna hade noterat att det lilla fiskarfolket använde sig av stenyxor och bestämde sig därför att ge bort någonting så användbart som ett par metallyxor. Lyckan var fullkomlig och de skildes åt under festliga former.

Men redan innan seglen hade försvunnit från horisonten var katastrofen ett faktum. I ett slag hade nämligen en fungerande byteshandelsbalans satts helt ur spel, eftersom fiskefolket bytte överskottet av sin fångst med en annan stam en bit in i landet som odlade grönsaker, frukt och säd, som i sin tur bytte det mot en annan stam i bergen som tillverkade yxor i sten. Så den goda viljan ledde till svält, krig och slutligen till att flera av stammarna försvann. Den vänskapliga yxan hade blivit en bila. 

Exakt varför jag berättar det här är, som vanligt, väldigt oklart. Sätt er därför gärna i smågrupper över fredagsölen på jobbet och diskutera om den här historien har någon relevans idag. Jag har nämligen en känsla av att den har det.

Att skapa tystnad.

Det fanns en tid när jag föraktade människor som tog bilen in till stan. Alla dessa  män och kvinnor som köade in med sina stora bilar, med kaksmulorna i barnbilstolen som enda sällskap. Men nu vet jag bättre.

Min yngsta dotter och jag åker ofta tunnelbanan in till stan på morgonen. Hon ska till Hyper Island och jag ska till mitt kontor. I vår familj uppskattar vi tystnad innan frukosten brutits ned i sina livgivande ingredienser och spritt sig i kroppen. Vi sitter som två främlingar mitt emot varandra med glasartade ögon och betraktar hur bergväggarna rusar förbi utanför fönstret. Vi vaggas av tunnelbanans rörelser och det dova mullrande ljudet av hjulen över rälsen.

Men vårt drömlika tillstånd störs alltid av någon som pladdrar i telefonen. För högt, för länge och om helt ointressanta saker. En olycklig kombination som man annars bara drabbas av på parmiddagar. Så jag har börjat bejaka min inre gubbe och börjat prata tillbaka och kommentera telefonsamtalen. Jag gör det högt och tydligt, men utan att ta ögonkontakt. 

-Nehe, vad sa han då? säger personen i telefonen bredvid mig.

-Att en lobotomering kanske var den enda utvägen, svarar jag högt rakt ut i luften.  

-Jaha, men Ove har väl inte sagt något om det förut, fortsätter telefonmänniskan och flackar lite oroligt med blicken åt mitt håll.

-Jo, men elchockerna bet inte och till slut var det bara en skruvmejsel i tinningen som kunde lösa det, säger jag högt med blicken fäst på min dotter.

Vid det här laget brukar de flytta på sig. Om de inte gör det går jag över till steg två. Jag hostar som en idiot och halar upp en näsduk för munnen. En näsduk som jag preparerat med två matskedar äppelmos, en skvätt ketchup och en blåmussla utan skal. När hostattacken är avslutad håller jag upp näsduken i min hand så att alla kan se.

Sen är det lite som att åka bil ensam in till stan. Fast med min dotter mitt emot som låtsas som om hon inte känner mig. Tyst som en kaksmula.

100% datasäkerhet.

Jag fick ett uppdrag av regeringen nyligen. Av en massa säkerhetsskäl kan jag inte gå in på detaljerna. Det kom i alla fall en engångsinloggning från SÄPO så att jag skulle kunna ladda ner en topphemlig fil inför ett förestående möte. 

Allt gick smärtfritt tills jag skulle placera filen på ett lämpligt ställe i min egen dator. Febrigt skapade jag en mapp som döpte till RIKETS SÄKERHET som jag sen listigt dolde i en annan mapp som jag döpte till LILLE SKUTT. Ointagligt, var mitt eget omdöme när jag sen flyttade den hemliga filen till rätt plats. Samtidigt drabbades jag av någon form av tangentbordstourettes, där vetskapen om filens enorma värde spelade pingis i mitt huvud med tvångsmässiga tankar att ingenting fick gå snett. Min tumme gled i alla fall olycksaligt på musplattan och filen hamnade i datorns papperskorg. Instinktivt släppte jag tangentbordet och backade undan. Väl medveten om att jag fortfarande kunde hämta upp filen, tog jag ett par djupa andetag och pratade uppmuntrande till mig själv.

-Det är inga problem Anders, du bara dubbelklickar på papperskorgen, sen drar du filen till skrivbordet. 

Jag följde mina egna instruktioner, lite slarvigt kan man väl säga, eftersom jag höll ner symbolen för kringlan och utförde en s.k säker tömning av papperskorgen. 

Hysterisk kanske inte är rätt ord, men det är det enda jag kommer på just nu. Efter 40 minuter på golvet i fosterställning där jag kunde ha fungerat som en mänsklig dildo för elefanter, samlade jag mig. Att ringa regeringskansliet eller SÄPO och lite obekymrat förklara att jag lyckats kasta ett topphemligt dokument, kändes inte som ett alternativ. Det gjorde däremot en barndomsvän, som levt hela sitt liv på nätets mörka sida - usenet. Låt oss kalla honom för Sten-Åke eftersom ingen heter det längre. Han befann sig just då hemma hos sina föräldrar i Dalarna för att fira sina morföräldrars guldbröllop.

-Vad ska jag göra? undrade jag med en puls som dundrade som en bastrumma.

-Backa undan från din dator, jag går in och fixar det, svarade Sten-Åke och slog på högtalartelefonen. Jag hörde ljudet av middagen, glada röster, bestick mot porslin och klingande glas i bakgrunden.

-Ok, sa Sten-Åke, får jag ip-adressen.

Jag hörde en gammal röst från middagen som undrade vad han höll på med.

-Jag ska bara hjälpa Anders, det går fort ok? sa han högt och plötsligt tystande alla i bakgrunden och mitt namn mumlades igenkännande runt bord.

Jag gav honom mitt ip-nummer.

-Ok, jag är där. Vad är ditt password till datorn?

-Mitt password?

-Du kommer väl ihåg ditt eget password?

-Ja, oh ja….sa jag och hörde hur min röst liksom ekade runt middagsbordet i andra änden.

-Så vad är det?

-Kan vi inte ta det utan högtalartelefonen på? 

-Ska du ha hjälp eller inte?

Jag hörde mitt password eka i mitt huvud. Ett sammansatt ord som kanske kan passera som kraftuttryck efter en misslyckad drive på golfbanan, men som skulle skapa en irreparabel skada på ett guldbröllop. Så jag la på. Filen var förlorad, men mitt ansikte var räddat.

Brainstorming.

Jag är inbjuden till en ”think-tank” där flera människor ska samlas för att lösa ett problem tillsammans. Som vanligt avböjer jag, eftersom jag vet att riktigt bra idéer alltid är individuella prestationer som aldrig överlever i större grupper. Men den här gången säger mannen i telefonen att det handlar om en större fråga. Det är naturligtvis hemligt, men antyder att det handlar om något som har allmänmänsklig betydelse. Artens överlevnad och fortsatta bestånd står på spel.

Redan när jag lagt på, ångrar jag mitt jakande svar. Jag vet inte varför jag inte följer min intuitiva känsla i de här lägena. Ibland intalar jag mig själv att min oförmåga att stå fast handlar om en storslagen respekt för olikheter och ödmjukhet inför andras åsikter. En hälsosam flexibilitet. Kanske nedärvd efter att ha bott i ett land som haft fred i över 200 år och som därför hellre jamsat med än sagt ifrån. Andra dagar får jag för mig att det är en yrkesskada från min tid i reklambranschen, där inställsamhet och en överrörlig ryggrad värderades högre än integritet och övertygelse. 

Ett par veckor senare är jag på väg till mötet. Iförd min vargpäls och blossandes på min nya specialbeställda sjöskumspipa, med Kurt Vonnegut utkarvad i piphuvudet, går jag Kungsgatan upp. Jag försöker lista mig till vad vi ska prata om och kommer fram till att det antagligen handlar om hur vi ska lösa slutförvaringen av radioaktivt avfall. Exakt hur jag hamnar där är lite oklart, men det känns självklart när jag kommer på det. Ett angeläget ämne där jag helt saknar kompetens och därför kommer att kunna komma med enormt skarpa iakttagelser och slutsatser.

Det är en blandad grupp på 15 personer som möter mig i ett stort konferensrum. Ingen är bekant, vilket helt stödjer min känsla av uppdragets karaktär. Mannen som leder mötet har röda chinos och ler hemlighetsfullt när han delar ut post-it lappar till alla i rummet. Han säger att vi först ska associera individuellt kring orden ”TRYGGHET, RENLIGHET” som han skrivit på stora ark. Han vill att vi ska klistra upp våra tankar till respektive ord. Jag klistrar nöjt upp ordet ”jodtabletter, bergrum” till trygghet och ”strålsäkerhet och flossa” till renlighet.

Mannen i röda chinos nickar belåtet när arken är fulla av associationer och ställer därefter högtidligt fram en produkt på bordet. Han gnuggar händerna förtjust och konstaterar storslaget att dagens uppgift inte är kattskit minsann. Jag stirrar tomt på produkten och hör hur mina synapser liksom brusar och knastrar i huvudet. Vi ska värka fram nya kärnvärden för WC-ankan, säger mannen. Alla skiner upp runt bordet och får någonting sinnessjukt i blicken.

I det skedet är mina tankar helt uppfyllda av vad som egentligen hände med neutronbomben. Den som kunde utplåna allt liv utan att skada byggnader.

Samtal med Ester Nilsson.

Ester Nilsson hörde av sig. Först ett sms, sen ett till och därefter ett långt mail där hon uttryckte sin irritation över att jag inte svarade. Hon skrev att hon var övertygad om att jag medvetet suttit och avvaktat. För att göra mig själv mer intressant och svåråtkomlig. Eller, i värsta fall, bara för att såra henne.

Eftersom jag bara känner Ester Nilsson genom Lena Anderssons böcker, kände jag mig inte tvungen att svara alls och släntrade iväg till skrivaren för att byta toner. Då ringde telefonen.

-Det är Ester. Är du nöjd nu? öppnade hon.

-Vad handlar det här om? svarade jag samtidigt som jag fick ett svart pulver över handen som rotade inuti skrivaren.

-Du är inte ett dugg bättre än Hugo Rask eller Olof Sten. Samma känslomässiga handikapp, samma patologiska undfallenhet inför det som är äkta och djupt.

-Men jag känner ju inte ens dig, försökte jag lite lamt. Jag har bara läst om dig.

-Exakt, jag har öppnat upp mig fullkomligt för dig och du har slutit dig. Som en skämd mussla i en Moules Mariniere.

Jag klämde telefonen mellan axel och öra och lirkade ut kassetten som dröp av det svarta pulvret.

-Varför svarar du inte? fortsatte Ester uppfordrande. Du skäms kanske, men är så emotionellt förstoppad att du inte känner igen den känslan heller?

-Jag förstår faktiskt inte varför du ringer mig?

-Så originellt. Så du har ingenting att säga mig, menar du det?

Jag slängde tonerkassetten i soporna och tog tag i luren igen.

-Jo, varför dras du till hopplösa män hela tiden? Säger inte det någonting om dig? Gifta män som faktiskt öppet deklarerar att de inte kan ha en relation med dig. Visst, de borde inte ha mötts ”i köttet” med dig till att börja med, men din förmåga att tolka in någonting hoppfullt i varenda sms, suck eller blick är direkt sjuklig. Du är ju en intelligent kvinna som borde veta bättre.

Det var tyst i andra änden ett tag, tills hennes röst dök upp igen. Lite flickaktigt kvittrande.

-Så det du säger är att du vill ses? Ska vi säga Zum Franziskaner klockan 8?

Den fula gubben i skogen.

En av de där monumentala vintrarna för flera år sedan, när snödjupet låg runt 50 cm och termometern visade under 20 grader, var jag ute med vår hund några dagar före jul. I skogen stötte jag ihop med en äldre man med två hundar. Vi släppte dem och gjorde sällskap en bit. Efter det vanliga pratet där man låtsas vara intresserad av varandras hundar, frågar om ras och ålder mm, så gled jag lika andefattigt in på vädret. Hur mycket snö vi fått och vilken ihållande kyla vi haft. Gubben nickade, stannade upp och kisade lite mot mig.

-Ja, vi får väl se om det blir något spruta vitt i år?

Jag tittade forskande på honom och log lite frågande till svar. Gubben nickade som om han funderat länge på saken, sen började han gå igen. Jag följde efter, men min hjärna brummade på högvarv, som en kompressor i ett kylskåp. Spruta vitt, vad fan menade han med det? Jag försökte hitta en förklaring som inte handlade om det jag trodde att det handlade om. Det var väl inte möjligt att en vilt främmande gubbe pratade om sitt sexliv med en okänd man i skogen? Det måste syfta på hans snöslunga, den sprutar ju snö. Eller kunde det handla om sprit? Det har man ju hört någon gång att gubbar ska ta sig en ”klar” och kanske även en ”vit”.  Eller har man det?

Vi nådde en glänta i skogen och gubben stannade upp igen och ropade in sina hundar. Jag stirrade på honom och kände mig plötsligt lite orolig för om han menat att han skulle spruta vitt på mig? Det var inte otänkbart, han kanske var homosexuell och kommit ut sent i livet? Därav den lite trubbiga raggningsrepliken, tänkte jag. Sen undrade jag vad det var hos mig som utstrålade att jag ville bli nedsprutad av en vilt främmande gubbe ute i skogen. Tänkte han att hundarna skulle titta på, var en annan tanke som flög genom mitt huvud? Och ville han verkligen hala ut sitt organ i 20 minusgrader? Jag gjorde en mental anteckning att fråga min fru och mina barn senare om jag utstrålade någon form av underkastelse som jag borde jobba bort.

-Ja, God Jul, sa jag och kopplade min hund och indikerade att jag skulle åt ett annat håll.

-God Jul. Nu får man se om man får spruta något vitt för frugan i år, svarar gubben. 

Två gånger sa han det. Och nu fanns en fru med i bilden också. Jag stod helt stum och flackade med blicken mellan gubben och de snötyngda barrträden. Ville han att jag skulle följa med hem till hans fru och titta på? Var det någon sorts gubbswinger jag stött på?

-Ja, svarade jag uttryckslöst och gick sen snabbt därifrån. 

Hela vägen hem försökte jag hitta förklaringar till det som hänt. Att han inte alls sagt det jag trodde. Att jag jag missuppfattat, hört fel eller medvetet uppfattat det fel för att få en bra historia att återberätta. Men till slut insåg jag att det som hänt, hade hänt. Att det jag hade hört, hade sagts. Och såhär i efterhand kanske händelsen inte var så märkvärdig trots allt. Det är väl bara att det så sällan händer oss män. 

Manlig kärlek.

Det är en vanlig vardagkväll när min bästa vän ringer. Han har varit bortrest på jobbresa ett par dagar och jag svarar beredd på att få höra om ett antal planlösa möten från bedövande trista kontorskomplex i utkanterna av europeiska storstäder. Han ringer handsfree från bilen och vinddraget är påtagligt i bakgrunden. Det börjar med några artighetsfraser från hans sida om vad jag gör och vad som hänt under veckan. Men jag hör på hans lite frånvarande hummanden att han inte riktigt är där, så jag frågar hur det är med honom. 

-Jo, tackar som frågar. Jag måste ha ätit någonting konstigt på flygplatsen, för jag kände mig lite skum i magen när jag bordade planet.

-Jaha?

-Men jag gjorde bedömningen att jag skulle klara mig, flygresan är ju så kort. Och på Arlanda kändes det fortfarande ok, man går ju ogärna på offentliga toaletter.

-Ja, verkligen.

-Och nu är jag i bilen som du kanske hör.

-Är du okej nu då?

-Man kan väl säga att jag sitter här med ett par väldigt välfyllda kostymbyxor. Jag hann precis köra ut på utfarten till motorvägen från Arlanda när jag insåg att det här skulle sluta illa. Men, men, jag hann i alla fall stoppa in byxbenen innanför strumporna och veva ner alla fönsterrutor. 

-Och nu ringer du mig?

-Det var det första jag tänkte på. Jag visste att hur mycket du skulle uppskatta den här historien. Jag ska ringa min fru nu och be henne öppna upp garageporten och ställa fram en spann med ljummet vatten och lite ombyte.

-Tur att du har lädersäten i alla fall.

-Du läser mina tankar, kompis. Vi hörs lite senare.

Vi lägger på och jag känner mig så priviligerad och rörd. Att få vara den utvalde som han väljer att ringa för att dela den här stora upplevelsen med. Om inte det är kärlek, så vet jag inte vad som är det.

Att födas på nytt.

Det är nyårsafton och jag tar på mig en smoking som jag köpt på Myrornas. Det är svårt att hitta vintagekläder i mina proportioner och det är också därför som byxorna är en decimeter för korta och det sladdrar betänkligt runt midjan. Plaggen är skulpterade för en svunnen generation av män. Mina tankar går först till Gustaf Fröding och Verner von Heidenstam, men eftersom smokingen är ljusblå glider mina associationer mer åt något dansband som antagligen reste större delen av året och åt transfettbaserad mat utmed det svenska vägnätet.

Jag sniffar försiktigt på ärmen och ryggar instinktivt tillbaka. Doften av panerad rödspätta med remouladsås, köttbullar gjorda på slaktrester i en brunsås och ovanpå det den kompakta hybriden av cigarettrök, alkohol och svett.

Min löst sittande klädedräkt fladdrar och slår mot min kropp i årets sista vindpustar när jag strosar ut i förortskvällen. Klockan fem i tolv når jag en pampig villa där en nyårsfest är i full gång. Några berusade män står och monterar nyårsraketer i en liggande aluminiumstege på den leriga gräsmattan.

Jag bestämmer mig för att ta mig in på tomten och smälta in i festligheterna. Så som jag gjort i olika hem de senaste sju åren och lyckats utge mig för att vara en sent ankommen vän till familjen, en granne eller en arbetskamrat. Vid ett hörn av tomten väljer jag att pressa mig igenom den höga häcken. Halvvägs in inser jag att det är en hagtornshäck och att min hud punkteras och rispas. Men jag är stark i motgångar och fokuserar på positiva tankar samtidigt som taggarna river min smoking till remsor. Jag tänker att det enda som skiljer året som gått från året som kommer, är några kvistar. Att det här är positiv smärta, som att födas på nytt genom ännu en trång passage.

Samtidigt som tolvslaget inträffar dränker raketerna mitt primalvrål när jag naken faller ut på andra sidan. Efter hand när tystnaden lagt sig och bara krutröken efter raketerna slingrar sig över min nyförlösta kropp som en tunn silkesduk, reser jag mig upp på knä. Det är då festsällskapet på terassen får syn på mig.

-Vem fan är du, du inkräktar på en privat tomt? säger en svullen man som antagligen skulle passat min smoking bättre.

-Jag är performancekonstnär, kommer jag på där och då och tar mig upp i stående ställning med händerna kupade över mellangärdet.

-Allt jag gör är därför lagligt och intressant, avslutar jag och springer sen hemåt i frostnatten och in i det löftesrika nya året.

Julstämning på hög nivå.

Det finns ingen romantik kvar i att resa. Tanken slår mig, som alltid, i köerna på flygplatsen. Kö till maskinen för incheckning, kö till platsen för att dumpa bagage, kö till säkerhetskontrollen, kö till incheckningsdisken vid din gate och slutligen kö in i flygplanet. Är det talibanernas slutgiltiga seger, tänker jag? Genom sina terrordåd har de förvandlat flygresandet till en oändlig räcka moment som effektivt dödar glädjen över att få se en annan del av världen.

Tyvärr kan jag inte anklaga talibanerna för resenärernas beteende, även om jag gärna skulle vilja. Mannen i sätet bakom mig sitter och hostar konstant, en hosta som rosslas fram och jag hör hur slemmet når hans munhåla, för att straxt därefter spottas ut i flygbolagets kräkpåse. Den som har flygbolagets logotype på sig och ett aningslöst löfte om en underbar resa. Min känsla är att han antagligen måste balansera ut med påsen innan vi landar i New York.

Eventuellt hostar han till och snubblar när han passerar mig, vilket resulterar i att påsen töms över mig. Täckt i hans slem och bakterier behåller jag ändå fattningen, stryker bort några sega stråk av gulgrönt slem från mitt hår och ansikte och möter hans glasartade blick med min oändliga sympati och människokärlek. "God Jul" säger jag och skrattar sådär härligt självutplånande som bara jag kan.

Sen famlar jag mig bort mot toaletten och möts av en oändlig kö även där. Jag försöker vädja till deras medmänsklighet att låta mig få gå före för att ta av mig den manet av bakterier jag bär på mitt huvud. Men folk har sina egna besvär, flygplansmatsgaser, alkoholfyllda blåsor och en iver att snabbt återvända till en film som saknar både handling och hörbart ljud. Så jag tar tag i gardinen som skiljer Business från Economy och torkar av mig, som om jag just duschat. Jag gör det utan åthävor, lite sakligt och självklart bara.

Jag vet att bakterierna redan nått in i min kropp och arbetar för full maskin med att återskapa den slemmiga hostan i min kropp. Det är ingen ide att kämpa emot, jag tänker att det kan finnas någon mening med att ligga och hosta en julvecka i Brooklyn. Någonting bra kan komma ur det? Det är så man måste förhålla sig till skeenden i livet.

"Jag lär mig mycket av mina motgångar", tänker jag storsint och bestämmer mig på vägen tillbaka till mitt säte att tatuera in den fina meningen i pannan på den hostande gubbdjäveln. Med en bläckpenna på fri hand.

Stängt p.g.a regeringskris.

Det blir tyvärr inget blogginlägg från mig den här veckan. Jag är fullt upptagen med att hålla Stefan Löfvén i handen. Ni vet, den hand som enligt utsago varit vänskapligt utsträckt så länge att den kallnat, stelnat och antagit sin sanna form - en girig klo.

Alla riksdagspartiet har ringt och bett om hjälp. Jag har tackat ja till samtliga, i sann blocköverskridande stil. Utom SD. Men för mig, till skillnad från alla andra partier i riksdagen, handlar det inte bara om att jag inte delar deras uppfattningar, utan också om att de är ensamma om att inte behöva någon hjälp. De gör redan allt rätt. Eller så gör de andra allting helt fel, det är fri tolkning på det.

Jag befinner mig mitt i den politiska hetluften, med en megafon i ena handen och en död Canadagås i den andra. Jag sjunger i riksdagen "hos dig är jag stark, hos dig är jag underbar". Lite oklart varför, men ingen säger emot.

Min undermedvetna rikedom.

Jag har en ny anteckningsbok och en penna på mitt nattdukssbord. Planen är att jag ska anteckna mina drömmar, som enligt utsago är fullsmattrade med fantastiska historier, klargörande insikter och symbolik. I hemlighet hoppas jag på att det gömmer sig ett storslaget verk inom mig, som plötsligt frigörs och flyter upp till mitt medvetande. Jag tänker mig en gripande berättelse som vinner både folkets kärlek och Nobelkommitténs respekt.

För att pricka in min REM-sömn och därigenom vakna upp mitt i drömmen, sätter jag väckarklockan på 05.30. Första morgonen verkar jag ha tryckt på snooze utan att vara medveten om det och vaknar därför först 9.30. Dagen präglas av en kolossal trötthet och att jag bär en stickad tröja ut-och-in, vilket mina vänner tolkar som att den kommer från Acne. 

Nästa natt är jag smartare och placerar en gammal MP3-väckarklocka i badrummet på full volym. När den startar med Chris De Burgh’s Greatest Hits hasar jag som en reptil ut till badrummet, famlar fruktlöst efter avstängningsknappen och slår till slut sönder apparaten mot stengolvet. Sen kryper jag tillbaka med blod på händerna och fiskar upp min anteckningsbok, tänder en ficklampa och försöker minnas nattens dröm. Jag måste ha somnat för jag vaknar på sidan och har landat på bläckpennan som gått rakt igenom vänster bröstvårta. Smärtan är obeskrivlig men jag slås av poesin, pennan som nästan trängde in i mitt hjärta. Jag drar ut pennan, slickar av den och tänker på den Unge Werthers lidanden.

Nästa kväll har jag gaffat fast min telefon på struphuvudet och satt den på vibrationssignal. Idén är lite oklar men känns rätt där och då. Riggen fungerar för jag väcks av ett flyglarmsliknande ljud som kommer ur min öppna mun. Jag hinner tänka på Dresden innan jag famlar fram min dagbok och skriver ner drömmen jag just haft. 

Ett par timmar senare vaknar jag med min vanliga känsla av tomhet inom mig, men minns då att jag antecknat något. Otålig som ett barn slår jag upp anteckningsboken. Vad har jag presterat under sömnens böljande vågor? Vilken magnifik och oöverträffad historia har jag kokat ihop under novembernattens bottenlösa mörker? Jag läser orden jag antecknat och drömmen återvänder till mig som i ett trollslag. Med hela sin bildrikedom och suggestiva prakt.

En dröm där jag befinner mig i en mataffär och försöker bära ett tjog inlagda strömmingar i mina händer, men de glider ur mitt grepp och simmar iväg som stora silverfiskar på golvet. Jag stirrar besviket på anteckningen och inser att jag blickat ner i djupet av mig själv och upptäckt hur fruktansvärt grunt det är.

Att skriva för att påverka eller för att imponera?

Intresseorganisationer, lobbyister, politiker, företagsledningar och rättshaverister hör av sig till mig och ber om hjälp med debattartiklar. Oftast har de redan betalat en PR-byrå som huvudsakligen består av folk som tills alldeles nyligen arbetade hos dem. Och som just därför saknar distansen för att bidra med nya perspektiv. Jag hinner knappt läsa klart texten innan de febrigt ringer upp och undrar vad jag tycker.

-Skit, brukar jag reflexmässigt svara.

-Hur kan du säga så? Det är ju en jätteviktig fråga och ett intressant perspektiv.

-Jaså, för det jag ser framför mig är någon som bestämt sig för att imponera på akademiker och andra som använder språket som maktinstrument.

-Är det för komplext, menar du?

-Komplext antyder ju att det finns någon sorts kvalitet, så det tycker jag inte. Säg hopplöst ointressant, det fångar det bättre.

-Jag förstår inte, suckas det uppgivet i andra änden.

-Texten ska ju beröra människor, öppna ögonen, skapa diskussioner på arbetsplatser och runt middagsbord, det är ju det du vill, eller hur?

-Precis så, exakt så!!

-Så var kommer ordet atavistisk in i det sammanhanget? Det går ju knappt att uttala och de enda som vet vad det betyder är gamla språkvetare i fula koftor som knappast gjort sig kända för att vara några massmediala megafoner.

-Ok, det kanske var fel, men annars skriver jag väl inte så konstigt?

-Gentrifiering, egalitär, anakronism, hegemoni, intersektionalitet. Ska jag fortsätta?

-Nej…jag tror jag fattar.

-Det enda den här artikeln visar är hur lite du har att säga.

-Så du vill att jag ska skriva som jag pratar?

-Nej, absolut inte. Då blir det som svensk tv-dramatik. Du ska skriva på ett sätt så att läsarna känner sig smarta. Inte du. Enkelt och emotionellt.

-Jaha? Ditt bloggande är inte alltid så tydligt heller? hörs det bittert i andra änden.

-Men skillnaden mellan oss är att jag kräks i text. Jag är inte ute efter att påverka människor och ställer inga krav på att det ska skapa några sammanhängande mönster. Och blir det så ändå, är det en ren slump.

Sen lägger jag på, så att det inte ska behöva bli en tråkig stämning mellan oss.