En dag när jag kanske var runt 10 berättade min pappa för mig att han var adopterad. Jag minns det som någonting enormt positivt när jag fick klart för mig att jag var 25% italienare. Pappa hade obehagliga minnen från uppväxten på barnhemmet i Sverige, innan han slutligen hamnade i en trygg familj. Först vid 25 års ålder letade han rätt på sin biologiska mamma, då var farfar redan död. Farmor hette Gerd från Vänersborg och hon dog för inte så många år sedan. Historien var klassisk. Hon förälskade sig i en italiensk musiker som reste runt och spelade i Sverige i början på 30-talet. Han var gift och hade barn med en annan svensk kvinna, så skandalen var ett faktum när Gerd slutligen blev gravid. Jag vet inte om Gerd fick lämna Vänersborg innan magen började synas, men hon födde till slut en pojke som sedan lämnades bort. Jag träffade själv Gerd flera gånger, men det var också allt. Gerd gifte sig senare och fick två barn i det äktenskapet, varav jag träffat sonen. När Gerd närmade sig 90 kontaktade jag hennes son och frågade om han inte kunde fråga Gerd lite om den här perioden i sitt liv. Hur var den Lucyl Rizzi, fanns det några bilder på honom? Det dröjde ett par veckor, men sen dök plötsligt ett långt brev och några foton upp. Och där var han. Farfar. På vinst och förlust tog jag sedan och slog upp alla Rizzi i Sverige. Det är inte så många. Sen skrev jag ett brev till ett tiotal där jag berättade historien om Gerd och den italienska musikern. Kan det vara så att ni är släkt med Lucyl Rizzi, frågade jag som avslutning. Ett av svaren var ett samtal från Jönköping. Han var Lucyl Rizzis son, min halvfarbror. Vi pratade i flera timmar där jag fick veta att hans familj känt till att det fanns en illegitim son någonstans i Sverige. Jag lovade att resa ner till Jönköping en dag och visa upp mig själv och bilder på min pappa. En sorts släktträff och kanske en möjlighet att foga samman en historia som antagligen finns i de flesta svenska familjer, om man bara rotar lite.
Anders Tempelman
