Äntligen en kyrka man kan gå i.
anders tempelman
Själv gick jag ur Svenska kyrkan i samma veva som de bekände färg i frågor som kvinnliga präster och inställningen till homosexuella. (Att jag inte gick ur innan dess vara bara slapphet och ointresse.) Jag trodde aldrig att jag skulle återvända, men har nu fått tänka om vid två tillfällen. Min första uppenbarelse var på Limelight i London, sent 80-tal. En underbar gammal kyrka konverterades till en riktigt skön, stökig klubb. Jag minns speciellt att ljudnivån låg precis mellan näsblod och migrän. Och nu senast, i Dublin, där en fin kyrka i slutet av Henry Street förvandlats till en fantastisk bar och restaurang. Där satt jag i helgen, alldeles bredvid orgelklaviaturen och åt en fantastisk lunch och drack en lika fantastisk öl. Kände mig upplyst och harmonisk, är det inte så det ska vara i en kyrka? I samma ögonblick som jag satt där, så undrade jag inte varför vi har någonting liknande i Sverige. Det haglar ju av vackra kyrkor som gapar tomma större delen av året. Gud drar inte folk längre, sakral musik drar några stycken runt våra högtider och dop, konfirmationer, bröllop, begravningar sker för sällan. Men en restaurang med fullständiga rättigheter i en miljö med anor från medeltiden, är inte det vad man drömmer om? Det skulle kunna få mig tillbaka till kyrkan i alla fall.
Anders Tempelman