Att skratta högt ensam, offentligt.

Det händer väldigt sällan. Skulle det ske för ofta hamnar man på ett hem och får mellan 70-760 volt rakt igenom hjärnan. (Elchocker har ju omvärderats och fått lite av en renässans på senare år. Åtminstone bland dem som sköter spakarna.) Jag tycker att det är höjden av konstnärligt skapande att lyckas få mig att skratta till genom att placera ett antal bokstäver i en viss ordningsföljd. Böckerna ovan är de två senaste som lyckades med det och jag är så enormt avundsjuk att inte jag skrev dem. Undrar vad jag gjorde istället? Vilken deprimerande tanke.

Anders Tempelman