Anteckningsblockfetischism.

Jag har en bekännelse att göra. Efter att ha gett upp snus, raffinierat socker och sex med vilt främmande människor på offentliga platser, har jag drabbats av en annan last: Anteckningsböcker. Det började harmlöst med Ordning&Redas svarta, tygklädda och rätt prisvärda anteckningsböcker. Sen gled jag omärkligt över till de lite dyrare och väsentligt snyggare hos Bokbinders. Efter det var jag fast och började handla tyngre prylar med italienskt ursprung. Först lite försiktigt hos Spalding&Bros som har en känsla av New York på 30-talet över sig. 40 linjerade sidor omfamnade av ett lite hårdare, matt pappomslag. Jag kan fortfarande impulshandla dem, som smågodis. Sen belönade jag mig en dag med en hundrasidig pjäs från Circa, ett litet mästerverk i A4 och med ett svart, mjukt omslag i läder. Pappret är lite gultonat och precis lagom strävt. Jag är känslig för sträva strukturer annars. Kan nästan få kräkkänslor när jag drar med naglarna på ekologiska hushållsrullar eller när jag biter i nymanglade lakan. (Vi går inte in mer på det.) Sen briserade min nya last fullkomligt när jag var i Florens i somras. Jag kom hem med en rakt igenom handgjord, inbunden bok i svinläder från Signum. Det ser ut som om jag bär omkring på Den gudomliga komedin och just nu vilar den inne i en garderob (Freudianskt?) tills jag skrivit klart de andra. Men vad fyller jag då alla dessa dyra anteckningsböcker med? Insändare till Bamseklubben, inköpslistor när jag ska till Willy’s, telefonnumret till min naprapat, namn på människor som behandlat mig illa och mest av allt – telefonklotter. Ett streck som blir till en stege, som blir ett perspektiv av ett rum, med en boll i, som har en obeslisk ovanpå sig, med ett moln under sig och en liten kattunge i ena hörnet, i en sopsäck. Så ungefär.

Anders Tempelman