Den svåra konsten att ge dricks.

Inte ens när jag jobbade på Hotell Wellington på Storgatan kunde jag förhålla mig till dricks. Jag avskydde att få dricks, kände mig billig och usel på något märkligt sätt. Det hände att jag avböjde en framsträckt sedel, vilket gjorde det hela ännu konstigare för gästerna. Att ge dricks är också ångestladdat för mig, mest för att jag oroar mig för att ge för lite eller för mycket. (På ett Hamam i Istanbul en gång tvingades jag gå ut och besöka en bankomat för att farbrorn som gned min kropp med en mintdoftande tvättsvamp skulle få den dricks han dikterade.) Nu har jag gjort bort mig igen. Den som drabbades nu var en anemisk portier på hotellet i New York. Vi hade just checkat ut och bett att få förvara väskorna någonstans tills dess vi skulle åka till flygplatsen.  Den benige gamle mannen fraktade bort våra bräddfyllda resväskor och gav mig fyra små biljetter. Jag tackade artigt och stoppade dem i fickan. Han tittade på mig med sina fuktiga hundögon och sa att han inte skulle vara kvar när vi skulle åka. Jag tyckte att det var en egendomlig kommentar, med tanke på att vi bara känt varandra i 25 sekunder. Men jag sa att det var helt ok och tackade vänligt för allt. Sen gick jag ut på gatan och insåg först då mitt misstag. Om du läser det här: Förlåt mig.

Anders Tempelman