Musikalisk identitet.

När jag var tonåring brukade jag öppna fönstret till mitt rum när jag spelade musik högt. Planen var att alla snygga brudar som passerade utanför skulle stanna upp och undra vilken snygg kille med häftig musiksmak det måste bo där. När jag köpte min första bil investerade jag i en musikanläggning som kunde ge whiplashskador när man tryckte på. Numera använder jag iChat på samma sätt. Under mitt namn ser alla som jag har kontakt med mig vilken musik jag lyssnar på. Det här är också lite stressande, eftersom jag inte bara gillar hårdrock eller destruktiv musik som odlar bilden av mig som en spännande människa. Jag har också en helt ocool sida som gillar smetig pop, smöriga ballader och fjantig jazz. Därför stänger jag av den här funktionen på iChat när det passar mig. Precis som när jag stängde fönstret för att lyssna på Supertramp, Wings eller annat som man skämdes för.
Ska man aldrig växa upp?

Anders Tempelman