Påskpyssel.

Jag ägnade en del av påsken åt att rensa ett förråd och kasta saker. Det här är en sysselsättning där min fru och jag kommer farligt nära skilsmässa. Hon kan knappt öppna en kartong med gamla barnkläder utan att få någonting blödigt i blicken. Själv vill jag kasta allt. Sist vi gjorde det här slängde jag i hemlighet en grön pall som vår äldsta dotter ”skapat” i träslöjden i typ 5:an. Den var så bräcklig att det inte gick att sitta på och så ful att den inte kunde stå framme. Min fru har fortfarande inte förlåtit mig. Nu försökte jag slänga några kubikmeter med dockor och nallar som ingen bryr sig om längre, men hon menade att de skulle sparas tills när våra döttrar får egna barn. Jo, det där känner man igen. Jag gick ofta klädd i min pappas gamla kläder som barn och lekte med hans malätna, neddreglade nalle. Vem lurar vem här egentligen?
Efter ett kompromissande som skulle skapa respekt i FN, åkte jag till tippen.
Det är renande att åka dit och kasta saker i uppmärkta containers. Ibland flyger fan i mig och jag kastar ett stålrör eller en frigolitskiva i pappcontainer, mest för att se om någon reagerar. Det gör de och jag har flera gånger tvingats slåss med vilt främmande män för att ta mig därifrån. Det är märkligt vilka små ordningsvakter som gästar tipparna. Den här gången kastade jag ett bilbatteri i container som var märkt för brännbart, vilket skapade en enormt dålig stämning på tippen. De skrek åt mig och sa att jag saknade miljömedvetande. Jag ropade tillbaka att de hade fel. ”Jag älskar miljön” sa jag och motade bort några anfallande haverister med ett avslaget lysrör. Sen höll jag ett kärnfullt tal om att solen i alla fall kommer att slockna om 10.000 miljoner år. Då spelar det ingen roll om vi källsorterat, återvunnit och pantat. ”Skaffa lite perspektiv, trädkramare” skrek jag genom sidorutan på min Cheva innan jag tryckte plattan i botten.
Jag har haft en bra påsk.

Anders Tempelman