Ett dödligt budskap.

Det var i faxens tidevarv. Vi hade jobbat med Arla och deras gräddprodukter ett tag och hoppades att vår skicklighet skulle göra dem till en större kund på byrån. Byråns ägare, som nästan alltid bar svarta slacks och stickade tröjor med skinnlappar på axlarna, hade träffat kvinnan som var ansvarig för juicer. En kvinna i min ålder, 15 år yngre än min chef. Han höll fram ett skrivet A4 framför mig som han avsåg att faxa till henne. "Kan jag skicka det här" undrade han och flinade så nöjt att jag insåg att han skulle skicka det vad jag än sa. Det var så han var. Han sökte aldrig råd, bara bekräftelse. Jag läste faxet och skrattade till nervöst, innan jag sa som det var. Att det här skulle kunna landa lite snett. I värsta fall även uppfattas som kränkande. Han skakade på huvudet och tittade sorgligt på mig, som om han hade väntat sig mer av mig. Sen stod han och skrockade framför faxen när den processade hans genidrag som skulle leda till ett nytt uppdrag: Hej Helene, det vore roligt att få smaka på dina juicer någon gång framöver. Hälsningar Sten-Åke.
Behöver jag kommentera utfallet?

Anders Tempelman