På bilverkstad.

Kl 07.15 sitter jag ensam i en skinngrupp i en källarlokal i Vasastan. Mitt framför mig står en stor växt i plast och en kaffeautomat som heter VAGOTT. Så jag tog te istället. Två lysrörsenheter sprider ett kallt ljus i det fönsterlösa rummet. En nivå längre ner håller den finska mekanikern, med sjömanstatueringar på armarna och en tänd cig i mungipan, på att reparera min bil. Bägge våningsplanen är annars fyllda med stora, nya amerikanska bilar som står och ser ensamma och oönskade ut. De blänker som bara nya bilar kan göra och påminner mig om att det var precis de här bilarna som gjorde amerikansk bilindustri så framgångsrik i 20 år och som nu blivit deras sänke. Jag och mekanikern tittade ner på motorn tidigare. Jag tycker om att ge en bild av mig själv som en kille som begriper motorer. En sån där kille som egentligen hade kunnat fixa bilen själv men som har ont om tid. Så jag droppade några lösryckta glosor om remmarna som driver ac, servo och.....ja, någonting annat viktigt i bilen. Han nickade finsk åt mig och drog ett djupt halsbloss där den enda aktiva substansen måste ha varit filtret. Jag kände att han respekterade mig och mitt kunnande. "Den här killen blåser man inte, han kan sina saker" tänkte han på finsk brytning.

Anders Tempelman