Åh, alperna!

Helena är på sportlov, så jag har hela bloggen för mig själv den här veckan. Hon är i italienska alperna och sitter i en solstol med stora solglasögon och en hyrd vargpäls. På eftermiddagen gör hon sitt första åk och plogar ner till byn i sin svindyra utrustning. Hennes barn står och grinar efter att ha tvingats gå i skidskola med Salvatore. En farbror runt 30 år med spegelglasögon, ultraslimmad skiddräkt, inga kalsonger, Rossignol-mössa och en hud som man annars bara hittar på riktigt dyra handväskor.

Sen äter de middag i matsalen på halvpensionatet där hotellägaren envisas med att spela obegripliga fiolstycken, samtidigt som hans tandlösa farmor hasar runt med ena benet på en pall och försöker sälja rosor för 8 Euro styck. Helenas man, Ola, försöker vänligt vifta bort henne, men då börjar hon yla italienska okväden tills hela matsalen tittar som om det pågår en misshandel.

Sängarna är av standardlängd, 1.70 långa, vilket gör att hela familjen sover halvsittandes under hela veckan. De som inte får nackspärr får en permanent dubbelhaka. Helena prövar att ligga med benen uppe på fotgaveln en natt, vilket leder till att knälederna viks åt fel håll. Hon går som en höna dagen efter och upptäcker att den nya knävinkeln tillsammans med pjäxornas framåtlutning gör att hon släpar huvudet i marken mitt emellan skidspetsarna. Att åka ankarlift är ett rent helvete och i sittliften tvingas hon sitta med benen under sig. Det har den lilla bieffekten att benen somnar, vilket inte direkt förbättrar åkstilen.

Det slutar med att hon ligger på rygg och glider hela vägen ner till byn. Hennes nya blanka skidjacka visar sig ha en formidabel glidförmåga. Hon kommer upp i mäktiga 70 km i timmen nedför puckelpisten innan hon slutligen hamnar i kabinbanans maskinrum.

Vilket sportlov.