Omodernt på Nordiska Muséet.

Jag klev ut ur dimman i lördags och in på Nordiska Muséet. Kanske för andra gången i vuxen ålder. En utställning med modefotografi hade lockat mig dit och jag betalade förväntansfullt mitt inträde tillsammans med lite turister från Holland och Växjö. Den sk fotoutställningen bestod av ett litet skrymsle i ena hörnet där kanske ett 20-tal bilder samsades. Ett hopplock av svenska modebilder genom tiderna och en trött projektor som visade ytterligare några bilder till på en duk. Om ambitionen var att ge en historielektion och bjuda på en uppvisning av svensk fotokonst, så var det här lika övertygande som att servera skolmat på Gondolen. Om den här utställningen skulle ha några kärnvärden, som ju är så populärt idag, så skulle nog andefattigt och oinspirerande täcka in det mesta. Och det är rätt skickligt med tanke på hur duktiga vi varit och är i just den här grenen av fotografi. Vid ett tillfälle fick jag ögonkontakt med Eldhs skulptur av Gustav Wasa på andra sidan och jag kan svära på att han vände bort blicken av skam. Efter 10 minuter kändes dimman utanför mer lockande än utställningen och jag började gå mot utgången. Då skrymtade jag några stora printar på andra sidan lokalen. Det visade sig vara dagens stora behållning. Bilder och porträtt från Lappland, fotade på 1860-talet av Lotten von Düben. Vår ursprungsbefolkning med konstiga mössor, skygga blickar och knotiga kroppar som formats av köld, vind och förtryck. Och spektakulärt vackert fotograferat, som av Anton Corbijn, på enorma krackelerade plåtar.
Det här museibesöket var verkligen inte bortkastat.

Anders Tempelman