Att drömma är gratis.

Jag har någon gång erkänt att Hobbex antagligen var avgörande för mitt yrkesval. Jag längtade efter deras katalog som barn och kunde ägna dagar och nätter åt att läsa igenom den. Det var så målande skrivet, så lockande, förföriskt och så in i helvete missledande. Ta kastkniv-setet som jag köpte till exempel. "Ligger alltid rätt i luften" är meningen som fortfarande ekar i mitt huvud om knivarna som fladdrade planlöst genom luften och landade med skaftet eller sidan först. Vid ett tillfälle köpte jag en IC-krets som beskrevs så storslaget och heroiskt att jag var tvungen att köpa den. När paketet kom tittade jag på den lilla grå elektronikdelen och hade inte en aning om vad jag skulle ha den till. Skämtartiklarna orkar jag inte ens prata om. Numera har jag ett mer luttrat förhållande till kataloger som Hobbex, Biltema, Luthman och alla andra som huserar i en korg på toaletten. Tvångsmässigt tar jag katalogerna och intalar mig själv att jag får välja vad som helst på det uppslag som jag råkar slå upp. Ibland har jag tur och hamnar på ett uppslag med gitarrer och kan ägna lång tid åt att välja mellan olika modeller. Ibland har jag otur och hamnar bland skruvar eller bilvårdsprodukter. Men då har jag infört en liten regel som innebär att jag antingen får bläddra två sidor bakåt eller framåt. Inte mer, inte mindre. Sådär kan jag hålla på utan att någonsin köpa något. När jag åker tåg gör jag samma sak. "Nästa hus jag åker förbi måste jag bo i resten av livet" tänker jag. Om det visar sig vara ett riktigt skräphus, korrigerar jag mig själv och säger att jag bara måste bo där en vecka i sommar. Nästa hus däremot är för alltid. Så jobbar jag.

Anders Tempelman