Människor utan mottagare.

 

Den här sorten finns det gott om. De tycker om att höra sin egen röst, sina egna berättelser och sina egna tankar kring allt omkring oss. De är sändare.
Ibland när du möter dem kan du få uppfattningen att de lyssnar intresserat på vad du har att säga, men det gör de inte. De funderar på vad de ska säga när du gör en inandning eller en tankepaus. Allting som du gjort eller tänkt i ditt liv, har de en lång och bedövande ointressant sidohistoria till. För det hänger ihop med avsaknaden av mottagare, deras berättande syftar inte till att roa dig eller berika ett möte. Det handlar om att ta luftutrymme. Deras pladder kan ha relevans till ursprungsämnet, men det verkar inte vara ett krav. Att garnera med referenser till människor som du inte känner, verkar däremot vara industristandard. Just för att du ska begå ditt livs misstag och fråga vem den personen är, vilket föranleder ett nytt anförande där den okända personens ointressanta liv ska återges på en detaljnivå som kommer att locka fram din absolut lägsta instinkt - att vilja döda. Och när du ändå lyckas behärska dig genom att stänga av så många sinnen som möjligt utan att det syns, så kan sändaren plötsligt tystna och anklagande säga. "Men du lyssnar ju inte!"

Anders Tempelman