Nyårsafton på 70-talet.

Vi bestämde oss för att ha ett 70-tals tema på nyårsfesten. Vi gick på Myrornas och köpte porslin, dukar, glas och kläder. Min fru hittade en gräll, batikliknande klänning som Di Leva skulle älskat. Jag hittade en basker/keps i brun sammet, beige nyloskjorta, beige, bred slips och en kavaj med slag, stora som måsvingar.

Vi bjöd på San Fransico (vodka, bananlikör, juice) till fördrink tillsammans med salta pinnar och kringlor. Förrätten var en svit med krustader med olika fyllning och till huvudätt serverades oxfilé provencale med ett Beajoulaisvin. Till detta en potatisgratäng i en brun s.k ungsfast form. Efterrätten? Glass au four, vad annars?

Efter 12-slaget åkte karaokemaskinen fram och hits från 70-talet avlöste varandra. Sen när festen led mot sitt slut så plockades plötsligt en salladsskål fram och bilnycklar samlades in. Det var Kjells nya, finska kvinna som drev på, nästan lite maniskt tyckte jag. Speciellt med tanke på att hon och Kjell just blivit ihop. Då undrade jag om inte nyckelparty var mer ett 60-tals fenomen. Men finskan skrattade ett finskt skratt, låtsades blunda och greppade direkt mina bilnycklar med sina knubbiga fingrar. Jag försökte först med att det var en firmabil och att den hon i så fall skulle ligga med var Rolf Sundberg på GE Money Bank. Men hon släpade iväg mig samtidigt som jag höll något anförande om att 70-talet handlade mer om att röka hasch och ha diffusa föreställningar om ett klasslöst samhälle.

Utanför hennes mexitegelhus fick jag för första gången grepp med mina näbbstövlar och slet mig loss ur hennes grepp. Jag sprang gråtandes hela vägen hem. Jag kände mig som man bara kunde göra på 2000-talet - kränkt och bestört.